Själen bultar vill ut vill inte leva i det här. Känslan av overklighet är stor, jag skriver här, nu. Har läst mängder av trådar och ämnen blir
oerhört varm inombords av er människor som lägger ut era liv och delar med er av det svåra. Varför skriver jag här? Ja! varför skriver jag här? Förmodligen av samma orsaker som ni underbara människor. Jag vet vad jag lider av "alkoholism". Jag tror jag vet vad det rätta är att göra åt det.Men just nu sitter ångesten på axeln och påminner mig om mitt ensam drickande igår kväll. Nu är jag hemma från jobbet för första gången för att jag supit. Jag är förbannad alkoholen har funnits med mig hela mitt liv. Föräldrar som dricker för mycket det där kan ni. Sedan ska man själv in i vuxen livet hej& hå. Blev förförd direkt av alla drycker som erbjöds. Beteendet var väl som hos de flesta och jag har alltid varit noga med vita perioder (bevisa för sig själv att man kan hantera, ni vet)så det blev aldrig några kommentarer som var speciellt riktade till mig. Däremot någonstans vid tjugo års åldern (idag är jag 54)så började jag få dåligt beteende och trassliga relationer till människor aggressiv, gör bort mig osv osv. I den här vevan blir jag också bekant med skammen och självföraktet. Jag som har sett på nära håll, Jag som vet hur det kan gå.
Nu var jag där själv. När jag blev pappa vid trettio års åldern lyckades jag hålla mig nykter i 13 år. Mycket lärorik tid där jag också blev förbannad. Som liten grabb var jag naturligtvis noga med att inte ta hem kompisar. mycket energi gick åt till att via lögner, skapa en tillvaro som inte fanns. Det har ju naturligtvis präglat mig jag ska förfan inte bli beroende "jag vet ju vad det handlar om." När jag levde nykter blev jag förbannad på känslan när jag tackade nej. Jag ville inte ha blickarna på mig men jag uppfattade det som att det var precis så det blev. Ibland hände det att någon trasig stackare sa något dumt.Tror jag tolkade det så för min högsta önskan är ju att vara en vanlig människa och en "vanlig" människa tar ju ett järn ibland.Och i mitt huvud pågick förmodligen planen där jag skulle transformeras till en "vanlig" människa..
När ungarna blir stora så kan jag börja testa igen. Sagt och gjort för ungefär tio år sedan blev jag en "vanlig" människa. Drack en öl med grannarna gick på PUB någon gång ibland. Gick väl bra i typ tre år. Sedan var det dags för herr Ågren och herr skam att göra sig påminda.Behöver inte berätta om allt, de historierna är redan berättade. Men beteende och röriga relationer har varit mitt signum. Nu befinner jag mig i en situation där jag ligger i skilsmässa vilket kan hända i livet. Det värsta är att jag kör med en massa lögner som jag vet finns i ett missbrukar beteende. Dricker du? Nä svarar jag. Har du träffat någon annan? Nä svarar jag. Vilket skämt jag har blivit. Under alla dessa år så har jag som sagt alltid varit duktig på att ha långa uppehåll. Kan ha gjort att jag klarat mig hyggligt.
Nu sitter jag här har druckit ganska duktigt i fem månader två till tre glas vin om dagen och till helgen lite mer. Jag känner att alkoholen håller på att verkligen äga mig. Jag har lämnat en relation där jag känner oerhört mycket för den andra men jag klarar inte att dricka varje dag.Har ljugit så otroligt mycket för min blivande x-fru så nu försöker jag reda ut det. Smärtan kan jag ta men nu vill jag ta det där uppehållet. Ett långt uppehåll. Min förhoppning är att jag ska bli klokare och modigare inför nästa beslut som måste vara att lägga ned spriten. Men idag är den tanken för stor för mig. Så då går jag på det som någon så vist har uttryckt. Var bara nykter idag. Och just i denna stund inser jag att jag är nykter när jag skriver dessa rader vilket är glädjande och den glädjen jagar bort Ågren på Axeln.Behöver vila lite.
Tack för att ni finns