Bokstavligen alltså :(. Så här skrev jag inär jag gick med i tråden om ett vitt 2014: Skrivet av Ladytramp 30 december, 2013 - 14:15
Jag har druckit alkoholistiskt i snart 20 år, i början var det öl och nu under senare år vin och nu senaste året också sprit. Det började som självhjälp mot ångesten efter att bli lämnad efter 25 års äktenskap men har eskalerat till ett psykiskt och fysiskt beroende. Som nån annan skrev här på forumet så behövs det större doser för att få effekt så jag har börjat använda småflaskor starksprit så jag får i mig fem portioner fort efter jobbet, i smyg på nån toalett, för att sän fortsätta med vin på kvällen. Mina närmaste vet om mina problem, de har inverkat på våra relationer, men i mitt arbete där jag är en rätt synlig person tror jag inte att nån vet. Men det är ju bara en tidsfråga! Är omgift med en man som också dricker rätt mycket, dock inte som jag. Nu har jag druckit i två veckor, typ tio till femton portioner dagligen och inser att jag måste sluta leva så här, om inte annat så för att kroppen tar så stryk. Jag har 20 kg övervikt och reflux. Ligger nu på soffan och fryser under en filt med lite hjärtklappning och mycket ångest och är rädd för allt jag googlat om abstinens.. Har flera gånger brutit själv efter längre (semester)perioder då jag druckit hela dagarna. Men hur vet man om man håller på att få kramper? Jag bor på en liten ort så jag kan inte hå till hälsostatonen. Jag är en offentlig person och det skvallras. Jag har försökt med AA och för ett halvt år sen var jag så desperat att jag tog kontakt med arbetsplatshälsovården. Fick medicin som ska dämpa suget men den slås ut av starksprit. Har också fått kognitiv terapi under den här tiden. Borde om två veckor gå på leverkoll, värdena var rätt höva senast och skäms så fruktansvärt. Jag vet av erfarenhet att jag klarar av flera veckors nykterhet bara jag får perioden bruten .. Hittade det här forumet när jag googlade på abstnens och har gråtit och läst i timtal..

Sen var jag nykter i en månad, drack en vecka, nykter två osv .. Nu har jag druckit i flera veckor och är fysiskt och psykiskt tillbaka i ruta ett .. Eller snarare i minus ett för jag har också börjat dricka på jobbet.. Kan dricka ett par gas vin i sociala situationer och sen låta bli flera dagar. Kan även ha öl eller vin hemma utan att dricka. MEN sen när ångesten kommer så tar jag till spriten och mår så dåligt att jag tar återställare och sen är det hänt.

Läste Lille Pers tråd här och känner så igen mig. Har ett krävande och självständigt jobb som jag älskar och är i nån mån en offentlig person, men är. väldigt ensam pga en överbelastad och i någon mån socialt inkompetent chef.

Efter min ena månad totalnykterhet var jag på läkarkoll och alla värden var bara lite förhöjda. Levern som då förut hade skyhöga värden och var rätt förstorad hade också krympt. Och jag hade gått ner massor i vikt, något som har fortsatt eftersom mitt rent fysiiska illamående leder till att jag äter dåligt. Spriten och de efterföljande mängderna vin gör att magen är i olag och jag kräks mycket då när jag bryter ångestdrickandet. Har bett om nån medicin som jag kunde ta istf sprit när ångesten kommer, men de är visst alla beroendeframkallande..

Så trött på mig själv !

m-m

har varit där du beskriver att du är nu. Var inne på forumet och aktiv förra hösten, men var väl på något sätt inte redo då. När jag kom tillbaka i höstas var jag det. Eller såg till att hänga kvar iaf. Mig har det hjälpt oerhört mycket att skriva både när det varit jobbigt och bra. Jag lovade mig själv att logga in här och läsa, och att berätta för min man innan jag skulle hälla upp ett glas eller gå och handla hem. Det hjälpte, jag var nära ett par gånger de första veckorna, men sen har nykterheten i sig liksom gett ett eget värde åt alltihop. Och ganska snart insåg jag ändå att allt det där jag bara trodde att jag skulle klara om jag fortsatte med vinet, klarade jag egentligen trots vinet. Alla problem jag har haft och har förvärras av alkoholen.
Vad jag vill säga är egentligen bara - håll ut. Det blir bättre.
/m

konstnären

Bra att du hällde ut skiten. En sak kan jag ju skriva under på är att ju längre man skjuter upp
det ju värre blir ångesten och abstinensen. Jag var som du, inte idag, inte denna helgen för då
ska vi ha vänner på middag. Jag hade alltid något att skylla på för att få skjuta upp.
Innerst inne visste ja ju att det här kommer inte sluta bra och det blev oxså en riktig käftsmäll.
Jag har varit frestad under dessa 7 månader, i början tyckte jag mest synd om mig själv som inte
kunde dricka. Men det gör jag inte längre så det avtar mer och mer. Jag kan inte visa dig vägen
dit jag är idag, det går bara inte att riktigt förklara. Det har varit ett enormt inre arbete.
Det är en seger varje gång jag vunnit över A. Man blir stark av varje situation man kan säga,
nej tack.
Kom igen nu, du har bara något bättre framför dig jag lovar.
Kram
Konstnären

Pellepennan

När jag då (2010)läste den här typen av inlägg du fått de senaste dagarna i tråden, så tror jag tyvärr att jag innerst inne tänkte lite i stil med:
Jajaja, jag fixar det nog. Jag är ju så van att göra bättre ifrån mig än genomsnittet. Jag har ju i grund och botten en stark karaktär osv.
Det var nog det som gjorde att jag inte var redo att jag inte var där än för jag kunde faktiskt inte ta till mig, och inse hur allvarligt det egentligen var på väg att bli. Ska jag vara riktigt ärlig med mig själv trodda jag kanske till och med att jag var annorlunda än dom andra som skrev på forumet. Ja du kanske förstår? Som om jag skulle ha en annan kraft ungefär. An alkis var fortfarande någon annat än jag, även om jag visste att jag blivit en. En konstig situation av att samtidigt ha insikt som jag förnekade den. Ok, nog med skrämselpropaganda för min del, var verkligen inte inte menat som sådan.

När man är där och det är dags, så är det faktiskt precis som tjejerna skrev här: Det blir bara bättre. Men det kostar på :-)

Det gamla uttrycket kanske kan komma till pass: No pain, no gain!

En riktigt fin och nykter dag önskar

//PP

Ladytramp

Det verkar som om ni skulle tro att jag inte förstår hur allvarligt det är . Det gör jag! Jag hittar bara inte ut. Och jag anser mig inte vara förmer än nån annan, jag är bara ensam och ledsen. Och om det hade varit frågan om viljekraft hade jag varit där redan nu. Jag gratulerar er till vad ni åstadkommit och är glad för er skull. Hoppas nån försyn hjälper mig också. Just nu är jag bara i ett mörkt ( visserligen nyktert för tillfället ) hål.

Pellepennan

Hoppas du inte tog illa upp på grund av vad jag skrev? Var bara så att dina rader fick mig att tänka på mig själv och hur jag själv tänkte, och min egen historia här på forumet.

Det var bara så, och inte alls illa menat eller som något påhopp eller kritik. Det var som sagt en reflektion ur egen upplevd historia, och kanske kan det i det skrivna ordet uppfattas som något annat? I så fall ber jag om ursäkt. Det var mer tänkt att ingjuta dig stort hopp! Hoppas du förstår vad jag menar? Jag blir glad för din skull att du är tillbaka. Häng i, häng på!
Vi kan gemensamt ta oss upp ur hålet :-)

//PP

konstnären

Jag hittade inte heller ut, men till slut blev jag tvungen att få den
hjälp som faktiskt samhället kan erbjuda. Det skäms jag inte alls över
tvärtom. Det är väl bra att du har kommit till insikt. Verkar som du vil nu.
Viljan att sluta dricka är ju egentligen det hela går ut på. I början kan
man ju jobba sig igenom timme för timme, och sen dag för dag. Jag tror det
är väldigt olika hur man går till väga.
Hoppas det går bra fördig
Konstnären

m-m

inte meningen att skriva något för att förminska dig på något sätt. Tror absolut att du förstår att det är allvarligt. Jag tror att alla vi som svarade dig har varit där du är, på olika sätt. Det är ingen som glidit på en räkmacka. Men det viktigaste jag vill förmedla är att det blir bättre, ju längre den nyktra tiden håller i sig.
Lycka till,
/m