Min man har druckit i många år, han har problem med panikångest, depressioner, värk i kroppen astma, sover dåligt.....han har ätit o provat många mediciner mot depressioner o panikångest genom åren men inget har fungerat hjälpligt. Parallellt med detta druckit. Jag har läst här ett tag nu, och jag känner så väldigt mycket igen mig! Förtvivlan som aldrig försvinner, funderingar över hurmkt som druckits, var kan det finnas, frågor som ställs som sällan får ett ärligt svar. Den där molande känslan i magen när det börjar närma sig långledigt o han pratar om att han ska vila. Det har vart besök på akutpsyk, nätter med fylla och förvirring. Och jag har bara bitit ihop och försökt förstå, vart ursinnig, gråtit och hotat att lämna. Så blir det bättring ett tag för att till slut bli bakslag, som det är i skrivande stund. Och jag VET att det inte hjälper att hålla på så här, men jag hamnar i ett tillstånd av ja jag vet inte. Det finns ingen redig tanke i mitt huvud. När han nyktrat till så är det som inget hänt, han har ju bara vart trött. Han sover mest när han dricker, han blir inte våldsam eller utåtagerande. Det använder han gärna när jag försöker prata om det, att det inte blir så farligt... Hur som helst, det känns skönt att ha hittat hit o skrivit detta, o att veta att man inte är ensam....