Min man har druckit i många år, han har problem med panikångest, depressioner, värk i kroppen astma, sover dåligt.....han har ätit o provat många mediciner mot depressioner o panikångest genom åren men inget har fungerat hjälpligt. Parallellt med detta druckit. Jag har läst här ett tag nu, och jag känner så väldigt mycket igen mig! Förtvivlan som aldrig försvinner, funderingar över hurmkt som druckits, var kan det finnas, frågor som ställs som sällan får ett ärligt svar. Den där molande känslan i magen när det börjar närma sig långledigt o han pratar om att han ska vila. Det har vart besök på akutpsyk, nätter med fylla och förvirring. Och jag har bara bitit ihop och försökt förstå, vart ursinnig, gråtit och hotat att lämna. Så blir det bättring ett tag för att till slut bli bakslag, som det är i skrivande stund. Och jag VET att det inte hjälper att hålla på så här, men jag hamnar i ett tillstånd av ja jag vet inte. Det finns ingen redig tanke i mitt huvud. När han nyktrat till så är det som inget hänt, han har ju bara vart trött. Han sover mest när han dricker, han blir inte våldsam eller utåtagerande. Det använder han gärna när jag försöker prata om det, att det inte blir så farligt... Hur som helst, det känns skönt att ha hittat hit o skrivit detta, o att veta att man inte är ensam....

det är lätt att förstå att du känner igen dig här inne. Precis som du skriver och har sett är det en återkommande berättelse du delar och berättar. Det är bra att du börjar sätta ord på hur du har det i ditt liv, vad du tänker och hur du känner dig. Det hjälper till att reda ut tankarna. Ta hand om dig och ha en bra dag! / mt

Laakso

Till insikt att den jag kan kan påverka är mig själv. Försöka lyfta blicken o se något annat, men det är svårt när man befinner sig mitt i den Andres rus. Som vanligt finns det mycket att dricka i garage o källare, mer än vad jag hittar. Jag stålsätter mig o säger till mig själv att strunta i att leta. Nu är det morgon och han ligger förmodligen i gästrummet på bottenvåningen. Jag vill inte prata med honom alls. Orkar inte höra. Igår grälade vi ordentligt på morgonen, jag märkte ju att bakruset var såpass att han skulle dricka på dagen. Jag bad honom låta bli, grät gjorde jag. Är i ett skede i livet där det är pressat inte bara hemma. Han lovade. Vi kramades och det var en stor lättnad jag kände när jag lämnade huset för att handla. Någon timma senare när jag kommer hem är han kraftigt berusad, kan knappt prata eller stå på benen. Han lägger sig o sover resten av dagen. Då skrev jag hit. Kände att jag måste börja någonstans. Igår sa han att om jag inte orkar mer får jag gå, och det är ju inte första gången han säger det. Sedan när han är nykter så är jag hans allt. Känner mig manipulerad o arg på mig själv som inte bara står upp för mig själv! Men självkänslan är låg.

Laakso

Nu har han vaknat, fortfarande berusad. Av det som är synligt hemma är det en öl som saknas. Knappast det enda han druckit. Jag anar att tabletter är inblandat också, men orkar inte spekulera..Jag har hällt ut det som vart synligt förr, men efter raseriutbrott som resulterat i sönderslagna saker o hål i väggar undviker jag det, är jag feg?. Det är kalas idag för min pappa, men det är ju inte aktuellt för honom att följa med på det. Han sa att nu låter vi bara den här dagen gå, i morgon är det dags att jobba. Ena stunden grips jag av ett raseri som får mig att skaka i hela kroppen, jag hyperventilerar, sedan gråter jag. Ibland kan jag känna mig stark o tänka ut en plan för framtiden. Känner att jag börjar bli bitter, och det är bara jag som kan förändra det förloppet. Peppar mig själv!