Ny här inne.. Ångesten från Valborg då ja Inte skulle dricka sitter fortfarande i. Jag vet att jag inte borde känna det som ett misslyckande men det gör jag, jag har på riktigt erkänt för mig själv att jag har problem. Det är hårt att inse att jag visst inte klarar att ta mig ur d här. Jag av alla i min omgivning "får" inte ha dessa problem, jag är ju för fn mamma till en treåring! Jag skäms nå fruktansvärt, jag skäms inför mig själv till och med, hade jag inte känt mig så nedtryckt av mig själv hade ja förmodligen aldrig skrivit här, för nu gör jag mina problem verkliga och det är läskigt för det är inte den bilden jag vill se av mig själv. Men nu räcker det, min älskade dotter Ska inte behöva ha minnen om sin mamma som en fyllekaja o behöver jag belysa mitt problem med strålkastare så gör jag det. Är färdig med toadäckande, minnesluckor, tveksamt bilkörande dagen efter, udda impulser och all denna ångest. Har läst era inlägg och jag känner att jag är nog inte helt ensam trots allt..hade inte ni varit så öppna hade jag nog inte vågat skriva..tack..