Hej! Jag är helt ny på detta forum, hittade hit idag eftersom jag själv har insett att allt har gått alldeles för långt. Har under lång tid haft psykiska problem som jag trodde att jag förutom SSRI kunde hantera med alkohol. Givetvis en stor villfarelse, ångesten växer för varje urspårad fylla. Slutade i fyllecell senast. Aldrig skämts så mycket, självkänslan är i botten och självhatet gror något oerhört. Jag ska söka hjälp nu, hittat lokal AA- grupp och en terapeut som jag tänkte ringa till imorgon. Men det känns långt till imorgon.

Hur hanterar ni den svåra ångesten? Hur förlåter man sig själv för att ha skaffat sig minnesluckor och blivit omhändertagen av polisen? Jag vet inte vad jag ska ta mig till, känns bokstavligt talat som att jag går sönder inifrån. Jag har som tur är inte skadat någon annan, ringde till polisen idag bara för att försäkra mig om att jag inte betett mig illa under LOB (vilket jag inte hade) men det är ingen stor tröst, har gjort mig själv så extremt besviken och kan inte berätta detta för min närmsta familj eftersom min pappa just nu är mycket sjuk, en av anledningarna till att allt gick över styr senast - att dricka när jag mår dåligt har alltid gått dåligt. Känner mig så oerhört ensam, ensamstående med min svåra ångest. Känns skönt att få skriva här till er.

Vänliga hälsningar
Mist

LenaNyman

Hej på dig, Mist.

Är också ny här men gammal i att känna detsamma som du. Tidigare utan den kanonhjälp man får av alkoholen, numer med den i min utförsbacke. Härlig valla den är, eller hur? Minnesluckorna som får en att ana det värsta och hur man fyllsjuk och jävlig inser att det är precis så illa. Det finns ett youtubeklipp av Johan Glans om det här. Baksmällan. Och varför inte skratta åt eländet? Det måste ju bara finnas någon djupt bakomliggande komisk orsak till att jag börjar dra nitlotter hela tiden. Men jag vill ju dra värsta vinstlotten! Labbråttor visar bättre omdöme.

Styggelsen i allt det här är att jag föraktar mig själv för att jag beter mig som jag gör med alkohol i kroppen och att jag inte direkt älskar den jag är utan. Som att min hjärna gått in i turboläge och bara spottar ur sig anledningar till att jag är värd att avsky och föraktas. Och att den behöver anstränga sig så mycket mindre när jag verkligen trampat i klaveret. Nämen, har du gjort bort dig IGEN? Och det är alla dessa gånger jag vill ge min hjärna en riktig dyngsmäll. För någonstans vet jag att jag visst är värd att älskas. Skulle aldrig satt min fot på den här jorden utan den vetskapen.

Det sorgligaste vore att jag skulle dö för att jag supit ihjäl mig. Sånt slöseri. Men lätt om man får sitta i någon neanderthalargrotta någonstans och bara låta tiden ha sin gång. Neanderthalarna dog ju ut (men gud, är jag den enda efterlevande!) så man slipper oroa sig för att bli hårdragen iväg nånstans och hårdhänt bestigen.

Mist. Jag vet vad du gör med dig själv alla dessa de gånger du känner inför dig själv såsom du gör. Du har skaffat dig spetskompetens och kan spontandoktorera i ämnet vilken tid på dygnet som helst. Och tänk om det ligger till så att även om dina gärningar signalerar motsatsen (gärningar är trots allt gärningar och vittnar lite om en människas äkta beskaffenhet) ... tänk om det oerhörda skulle falla dig in att gilla din skugga som faller mot trottoaren? För att den obestridligen visar dig att du är uppe, lever och andas. Den yttrar inget om det kontraproduktiva i att skämmas. Den bara är, som en spegling, som vindpusten mot din kind. Och skulle du nu vara så inåt helvete hatansvärd så skulle du inte lämna någon silhuett, vindarna skulle ta omvägar, hela universum skulle ha kollapsat vid det här laget.

Så försöker jag våga känna när min hjärna går an.