Mitt första inlägg här. Borde ha slutat med alkohol för länge sedan. Från att ha varit en periodisk tröstare vid behov har mitt drickande accelererat våldsamt de senaste 3-4 åren. Har knappt varit nykter en enda kväll de senaste två åren. Vardag som helg dricker jag tills jag går och lägger mig. Inga våldsamma mängder alltid, brukar ligga runt 3-6 glas och så ibland tappar jag räkningen helt. Ett fåtal blackouts, kanske två dagar då jag sjukat mig från jobbet men annars håller jag skenet uppe, tar mig upp ur sängen och går till arbetet.

En del av mig vill sluta helt. Bli ren. En annan har alkoholen som belöning. Njuter av drickandet. Men framför allt är det mina psykiska problem som håller mig kvar i drickandet. Lider av låg självkänsla, självhat, självskadebeteende som plågade mig mycket under gymnasietiden med ärr på armarna som följd. Hade det under kontroll under många år men blossade plötsligt upp igen. Den här gången i kombination med depression och ångestanfall Håller nu på att avsluta en ett-årig period på ssri-preparat och visst har ångesten dämpats och nedstämdheten mildrats. Men samtidigt har jag inte kunnat låta bli alkoholen trots rekommendationen att inte kombinera med pillerna.

Jag behöver alkoholen som en paus-knapp från mig själv eller kanske snarare en fast forward-knapp. Jag spolar fram mitt liv och hoppas att det ska komma något nytt. Ändå är mönstret det samma. Morgon, ny dag, nya löften om att sluta. Växande oro och missnöje med mig själv på jobbet. Skrikig självkritik på vägen hem i huvudet. Har jag ingen alkohol hemma styr cykeln ofelbart förbi Systemet. Ett, två tre glas vid matlagningen, ett två glas till vid middagen. och sedan ner i soffan framför tv:n med möjlighet till ytterligare ett par glas. Det mesta när sambon o barnen inte ser för att undvika kritik.

Drickandet har blivit tyngre, från att bara ha varit vin är det nu ganska mycket sprit eftersom dt går snabbare och är lättare att smussla med. Uppgivenheten likaså. En del av mig, självskadaren, vill bara köra kroppen och livet i botten. Nå, nu skriver jag här i alla fall.

Minz

Det där är knepigt. Föraktet när det gäller den egna personen. Har man tur, så finns det en omgivning som kan hjälpa till att lyfta en när det är som sämst, men då måste man ju vara ärlig om sitt innersta och det är ju också knepigt. Lycka till!

vitsippan

Hej, det är ju lite dubbelt det där... Man dricker för att döva, vad man nu behöver /vill döva och det känns bättre för stunden för att sedan vakna upp dagen efter med en ångest o ett självförakt som bara spär på ens dåliga mående. Jag känner så väl igen mig i det du skriver om att vakna på morgonen bakis o fast besluten att förändra...timmarna går o både bakisheten o ångesten lägger sig framåt eftermiddagen...det är nog inte så farligt ändå...o så på´t igen.
Du skrev att du äter medicin, men fick du ngt annat stöd också?
Att du skrev här är ju ett steg i rätt riktning och jag önskar dig all lycka till!!