Hej. Ny här, men ändå inte, o tänkte skriva i den här tråden som stöd o ventil i mitt liv. Min resa började för 5-6 år sedan, i en relation där vi började dricka oftare o oftare. Det blev vin till middagen, fler dagar i veckan, än det inte var vin. Insåg senare att relationen då höll på att bli sämre o sämre men att jag inte kunde/ville se det. Efter knappt ett par år hamnade jag i en kris. Jag slutade nästan att äta o levde på kaffe...och vin. Jag hade sån ångest när min partner skulle komma hem fr jobbet att jag tog ett glas vin för att döva ångesten och klara av situationen. Jag höll på att förgås, började i terapi, skilde mig o mådde ganska bra. Mkt uteliv blev det o kom även in i dåliga vanor av att efter ett långt o krävande arbetspass pusta ut i soffan med ett glas vin...som blev flera... Det blev till slut nästan 1 flaska vin om kvällen på slutet. Ångesten växte liksom skammen. Jag sökte lite tafatt på nätet ngr gånger men det stannade där.
En söndag vaknade jag upp med skakande händer, svettningar, hjärtklappning, ångest som så många gånger förut o insåg att det måste ta ett slut!! Googlade upp en mottagning som verkade bra. Skrev ett låångt mail till min särbo som jag inte berättat ngt för (även om han anade men inte förstod omfattningen) vilket i sig var så otroligt jobbigt. Jag grät o grät den dagen o insåg att jag verkligen hade "fuckat" till det. Jag kände en sån skam och ett sånt misslyckande!!
Måndagen kom,jag beställde tid på mottagningen o fick komma dit snabbt. 3 vita månader, naltrexon samt samtalskontakt. Allt gick bra även om det stundtals var jobbigt, fr.allt när jag kom hem fr jobbet, hungrig, trött o ensam.
Jag lärde mig mkt om mig själv o mitt drickande under den här tiden. Kunde se mönster, varför jag drack o i vilka situationer det var svårast att stå emot.
Jag har insett att jag har en missbrukspersonlighet o att det genom åren alltid varit ngt jag "missbrukat" . Att jag har en destruktiv sida som ibland visar sig och att min självkänsla är sådär. Jag arbetar på den och den har blivit bättre senaste åren efter att ha lämnat ett ngt osunt äktenskap, där jag även kan se likheter med min uppväxtfamilj.
Jag ville inte sluta med A. Jag ville kunna dricka som alla andra. Jag satte upp regler för hur o när jag kunde dricka. I det stora hela gick det bra men började så smått glida.
Dricker för mkt nu men kommit till en annan insikt: jag kan aldrig dricka som alla andra. Jag har förstört den möjligheten genom mitt tidigare drickande o det kan jag känna stor sorg över. Jag vill oxå kunna ta ett gott glas rödvin till middagen o njuta av det. Det gör jag förvisso nu men jag vill i stort sätt alltid ha mer o mer o mer....för att dagen efter vakna o känna ångest o skam över att inte fixat det.
A är ett gift för mig o ngt jag aldrig kommer få en normal relation till.
Frånsett att jag dricker för mkt blir jag ibland en människa jag absolut inte vill vara under berusningen; arg, ilsk o otrevlig o tänder för minsta lilla.
Min omvärld är inte värd det o jag mår oerhört dåligt av när det blir så.
Min förra helg var en katastrof o jag insåg (efter en längre tids funderande) att detta har spårat o jag måste skärpa mig.
Som sagt, jag känner idag en sorg över att jag försatt mig i den här situationen men tillskillnad från ett halvår sedan så känner jag idag inte så mkt bitterhet som jag gjorde förut. Vet inte riktigt varför och det funderar jag mkt på, funderar överhuvudtaget mkt på A, mig själv, min omgivning o hur allt hänger ihop o hur min framtid ska se ut. Har inte druckit på 4 dagar vilket iof inte är konstigt för jag har inte kommit i de sociala situationer som jag dricker i, men ngt hände med min tanke senaste gången jag drack och det har funnits med sen dess.....
Det blev långt inlägg.... jag har varit med tidigare under andra "nick" som jag glömt men aldrig skrivit min "story". Tiden var väl mogen nu helt enkelt.