Har kämpigt med mitt psykiska mående och alkohol. Alkoholen har varit en skön och säker tillflyktsort. Att få sitta där i mörkret och dricka sig bort från all stress, ångest, ledsamheter och alla måsten har varit så skönt. Men konsekvenserna jag fick på köpet blev ett helvete. Jag är mamma och vill tro en bra mamma men INTE en mamma som dricker, som får mina barn att må dåligt. En sådan mamma är INTE jag. Ändå har jag druckit. Fy fan för mig alltså.
Min sambo(fortfarande trots att vi gjort slut) har varit väl insatt i hur jag dricker och att jag mått så dåligt av mitt drickande. Ändå köper han hem öl, ringer från jobbet och frågar om jag vill ha nått. Kan jag stå emot??? nej.
Gjorde slut efter 4 år tillsammans, han bor kvar då han inte hittar ngt lgh. Jag letar som en galning. Jag måste ha ut honom, han tar så mkt energi nu när jag vill och ska sluta dricka men han dricker ändå och ser alltid till att det finns sprit hemma. Jag äter antabus och klarar mig men det gör ju inte saken bättre. Känner inget stöd alls. Han är pappa till min minsta på 2 år. Mina stora flickor 14,16 vill ocskå att han ska flytta. Han är jättesnäll nu, ställer upp till 100 % med ALLT nästan som han manipulerar mig,,,till att få stanna. Det hade varit enklare om han var elak och bråkade. Dock tycker jag det är väldigt elakt att fråga om han ska köpa öl och ha alkohol hemma när han vet hur viktigt det är för mig att försöka sluta. Hur ser ni på detta?