Jag tog mitt första glas whisky när jag var tre år gammal, en ganska tidig start men så är det när man har en dansk bakgrund. För som ni förstår så dricker danskar, dom dricker ofta och mycket. Jag önskar att jag hade haft minnet från min första whisky, för det är en bra historia. Jag har hört den många gånger, historian om barnet som svepte innehållet i farfars whiskyglas.
Nu har det gått tjugofyra år sen den historian inträffade, det står tolv tomma ölflaskor på bänken framför mig och på trappen står en nästan uppdrucken whiskyflaska. Jag önskar att det inte va jag som drack upp den men jag kommer faktiskt inte ihåg, vilket får ångesten att skölja över mig likt syndafloden en gång rusade över jorden. Vilda fantasier om vad som hände kvällen innan dansar genom huvudet. Det ger en känsla av panik att inte veta men den här gången är jag glad att jag slipper. Jag känner hur ångesten växer bara av att jag skriver detta och av hur jag dras ner i ett hav av tankar. Det är inget vackert hav med regnbågsfärgade koraller och glatt fiskliv, det är ett hav fyllt av rädsla för vad jag har gjort, sagt eller om jag på något annat sätt skämt ut mig. Igen. Det är också ett hav, som lite oväntat har öppnat ett fönster för mig. Ångesten av nämda kväll förde mig in på den här sidan och jag tänkte att den här texten skulle få bli början på något intressant, nytt och en aning spännande.
När jag skriver detta har jag nämligen ingen aning vad jag ger mig in på, det ända jag vet är att jag har fått nog av att dricka, det svåra nu är väl att behålla känslan när ångesten släppt. Jag önskar att jag kan skriva ett inlägg på söndag om hur min första vita helg varit.
/Dansken