Jaha.
Så hamnade man här till sist. Eller kanske inte till sist, utan det är väl snarare en början, inte ett slut.
Kort sammanfattning:
Har bott utomlands i två års tid med ett helt fantastiskt stimulerande och roligt jobb. Men redan innan jag åkte ut visste jag att kostymen jag tog på mig var stor och att det skulle krävas en stor insats för att klara av det. Kan även tilläggas att jag hade med mig man och en 13 månader gammalt barn i bagaget.
Och det har varit fantastiskt, och roligt, och jag har har gjort ett superjobb.
Men, jag har rest mycket och slitigt mycket och i perioder varit mycket nära att bli helt utbränd. Och jag har varit borta 100 dagar per år från min familj.
Har flaggat många gånger för att tjänsten var för stor (har faktiskt gjort tre personers jobb) men inte fått något stöd eller gehör från mina chefer. Det förväntas att man kör på och att man är "tacksam" för möjligheten.
I alla fall, efter cirka sju månader klappade jag ihop och började dricka (familjen var bortrest) själv på kvällstid, samt hetsäta och kräkas. Kunde köpa vin och massor av chips, snask osv och ägna timmar hemma åt detta.
Jag insåg att mitt mående var katastrof och tog kontakt med en läkare här ute, som ordinerade antidepressiva. Dessa hjälpte väldigt mycket men jag gjorde ju ingenting alls åt de egentliga problemen utan använde medicinen som en "krycka" för att jobba ännu mer och prestera ännu högre.
Mot vintern började medicinen ta slut och eftersom jag är en expert på att ignorera min känslor så slutade jag bara med dem. Och började må pyton, och har successivt börjat använda mat och alkohol för att döva min stress och min ångest.
Jag har känt en intensiv ångest för att ta kontakt med läkare här ute igen och har inte riktigt "tagit tag" i det fast jag verkligen borde.
Nu är det bara några dagar kvar här, sen flyttar jag hem igen.
Dock, återigen, till en stor och krävande tjänst med stort fokus, stor budget, mycket ansvar och stor utsatthet. Kan tilläggas att jag också jobbar på ett företag med stor press på att man ska vara "perfekt" (frågan är väl vem som sätter den pressen på en?), man ska vara smal, snygg, lyckad, lycklig, träna, ha ett fint hem osv osv.
Och på ytan är mitt liv verkligen perfekt, men under har det verkligen varit totalt kaos de senaste åren...
I alla fall, har tagit kontakt med ett beroendecentrum i min hemstad, gått med i aa:s mailgrupp och skriver här.
Jag ska bli frisk nu och jag ska ta tag i alla de problemen som ligger under och som i alla fall för mig orsakar mitt missbruk.
Det vill säga, min taskiga självkänsla, min barndom där jag blev psykiskt misshandlad och övergiven samt min oro och ångest och mina enorma krav på mig själv.