av Äppelknyte

Hej!

Jag är ny här, men efter att ha läst en massa andra inlägg fattar jag ju vilken idiot jag har varit - och fortfarande är.

Jag känner igen allt: diskussionerna, kontrollerandet, letandet efter burkar/flaskor, den enorma tröttheten, skulden, skyddandet av barnen, fasaden utåt, med mycket mer...

Vi har levt tillsammans i 12 år och har tre små barn. Första tendenserna märkte jag när vi flyttade till hus, sedan kollapsade allt när han blev utbränd - vilket han ju också skyllde drickandet på. Så blev det bättre och sen har det varit en enda berg- och dalbana sedan dess. Ändå har jag inte sett honom som alkoholist förrän nu! Alkoholproblem ja, framför allt att ta till alkohol för att döva annat, men alkoholist?? Nej. Där gömde jag huvudet i sanden.

I våras var jag helt beredd att lämna honom, men så gav jag honom förstås en chans till. Vi gick i Familjerådgivning och det verkade som om han insåg ett och annat. Men nu förstår jag att det var bara på ytan. Det är ju lättare att säga att man förstår att man måste hjälpa till mer hemma än att säga att man förstår att man måste sluta dricka. Och tidigare trodde jag att han skulle kunna lägga band på sig och "dricka kontrollerat", men nu förstår jag att det inte finns något sådant. Trist bara att han inte förstår det...

Så nu är vi i en svacka igen där han dricker dagligen, förmodligen mer än jag vet om, och somnar på soffan. Än så länge sköter han jobbet, men jag oroar mig för att de ska märka något också så att det blir problem där med.

Och så kommer grälen som ett brev på posten. Ofta handlar det om sex. "Du ställer ju aldrig upp!" Nej, hur f-n ska man känna för det med någon som är full eller som man inte känner sig nära längre?? Och ju mer jag försöker att inte bråka eller gå därifrån, desto argare blir han.

Det är ju barnen jag oroar mig för mest. Vår äldste är 8 och han har uppenbara problem med humöret, sömn etc. och jag tror ju att det beror på det här. Han vill inte att pappa ska vara hemma när han kommer hem och ibland har han till och med sagt - när jag har förvarnat att han bör undvika konflikter med fadern - "Åh nej, är pappa full igen?!" Breaks my heart.

Ibland känner jag att jag bara vill vara ifred, leva ensam med barnen. Desto oftare känner jag att jag vill fortsätta, men att det måste ske en förändring. Vi bor på ett fantastiskt ställe och jag vill absolut inte flytta, men jag har inte råd att bo kvar här själv. Sådana saker väger tungt när man funderar på att gå eller inte...

Skulle kunna hålla på länge till, men jag hejdar mig nu.

Sorgsen
tors, 2014-06-12 - 22:04

...välkommen hit. Så bra du valde skriva om din situation.
Som du ju också redan sett här inne så är du inte ensam och i var tråd finns likheter mellan oss alla.

Inte ska du döma dig själv, allt har sin tid och nu är du här bland likasinnade.
Läs, skriv, ta hand om dig och barnen. Mannen behöver hjälp, den finns om han vill ta emot den. Men så länge han dricker blir inget bättre utan, som för alla utan undantag, sämre, bara sämre!

Fortsätt skriv och läs!

Äppelknyte
fre, 2014-06-13 - 14:44

Det värmer.

Ser inte fram emot Spanien-matchen ikväll (han håller på Spanien). Det enda positiva är att den går så sent att barnen redan sover (förhoppningsvis!). Men jag lovar att om matchen går emot Spanien eller domaren gör bort sig som igår så blir det livat i stugan... Och som vanligt är det jag som får ta skiten.

Kan säga att äldste sonen missade sin första skolavslutning idag. Inte för att han ville gå, men det minskar inte mina skuldkänslor.

Sorgsen
lör, 2014-06-14 - 19:14

...samvetet skaver och ger skuldkänslor, det är mänskligt.

Försök hitta en väg som är realistisk utifrån dina möjligheter i nuläget.
Ni/vi är alla fångar i missbrukets grepp men på olika sätt. Sök hjälp där du bor för din egen och barnens skull. Mannens missbruk kan han bara själv ändra.
Du kan ge honom informationer om vilka möjligheter det finns men han måste ta sig ur det själv och för sin egen skull.
Jag förmodar du har gjort som de flesta av oss här, läst och tagit in av alla vägar som finns.
Det är en lång kamp för alla men du har ju redan kommit en bra bit på väg eftersom du hittat hit.

Kram, du är inte ensam!!!

Äppelknyte
tis, 2014-06-17 - 18:20

Han har jobbat hemma idag, för han hade "ont i ryggen". Märkte såklart att han hade druckit, trots att han blånekade. Försök inte ljuga, det blir bara värre av det. Sen kom förstås bråket och som vanligt handlar det om sex. Jag släpper aldrig till. Försökte förklara att om han inte var så ego och faktiskt hjälpte till lite så att jag inte är så trött och sliten jämt kanske det skulle bli bättre. Den tog inte... I stället började han ställa krav. Gjorde jag inte det eller det så skulle han inte hämta barnen eller laga mat ikväll. Så jag har hämtat och nu lagar jag mat, fast jag egentligen borde jobba. Det klagar han också på, att jag inte jobbar tillräckligt (är frilansare), men nu har jag tagit på mig mer än jag hinner med och han tycker ändå att han inte behöver göra något hemma.

Klarar inte detta mer! Men det gör mig så ledsen att börja förstå att vår relation snart är över. Och jag kan inte ens tänka mig hur det skulle bli att bo själv och ha barnen varannan vecka. Tänk om hans situation blir ändå värre?? Ska jag låta honom ha barnen då??

Nu börjar jag snart gråta och det hinner jag inte/kan jag inte visa för barnen igen.

FAN!!

Äppelknyte
tis, 2014-06-17 - 18:28

däckade han på soffan. Han som inte hade druckit idag. Jo, just det.

Mittendaliv
tis, 2014-06-17 - 21:02

Åh så sorgligt! De där lögnerna och nekandet till att de druckit trots att de sluddrar och stinker sprit .. Man kan bli galen för mindre.
Ville bara ge lite kraft här på nätet från en som vet hur det är att leva med en alkoholist. Försök göra saker som ger dig energi , sök egen hjälp och ta hand om dig och barnen. Många här verkar komma till en gräns då livet utan alkoholisten hur det än blir är ett bättre alternativ ... Jag hoppas din man kommer till insikt snart och vill ha hjälp.
Kram!

Äntligenfri
tis, 2014-06-17 - 21:04

Hej äppelknyte och välkommen hit! Vi är många som är eller har varit i liknande situation som dig och det är verkligen inte lätt! Själv har jag tillhört skaran som har druckit på tok för mycket och därmed också skadat min familj.
Jag är nykter sedan drygt fem månader tillbaka men min make fortsätter att missbruka alkoholen.
Självklart skapar det stora konflikter i vårt hem och jag finner mig numera istället tillhöra skaran av medberoende...
Jag har min tråd under "att förändra sitt drickande" om du vill läsa min brokiga historia.
Jag kämpar dagligen med hur jag ska hantera alkoholisten i vårt hem. Man pendlar mellan kärlek och hat, hopp och förtvivlan och fokuset hamnar alltjämt på missbrukaren. Eftersom situationen närapå knäckt mig Och våra barn så har jag sedan några veckor tillbaka börjat gå på al anons möten.
Mötena ger mig styrka och sinnesro vilket för mig är en livboj! Jag vill rekommendera dig att läsa på deras hemsida, överväga att prova ett möte och titta på deras litteratur på hemsidan. Just nu läser jag "en dag i taget i al anon " och den är till stor hjälp för mig. Kanske är detta något som skulle kunna vara till hjälp även för dig?!
Tanken är att flytta fokus från alkoholisten tillbaka till dig själv och med hjälp av de 12 stegen finna ro, energi och verktyg att kunna hantera situationen. Det är dessutom en fin gemenskap där man inser att man är långt ifrån ensam. Ingen dömer alla stöttar.
Var rädd om dig, kram!

SuzyQ
tis, 2014-06-17 - 22:39

att höra att ännu en medsyster sitter fast i en alkoholists skoningslösa grepp.
Men jag kan bara säga att med små barn med i bilden så måste du förklara för honom att det inte blir någon fortsättning på äktenskapet om han inte slutar dricka. Ta hjälp av din och hans familj, förklara hur det är. Barnen kommer ju först och det tycker ju förstås både mormor och farmor. Du ska inte skämmas, det är han som gör bort sig. Skämmer han ut sig på jobbet så är det hans bekymmer. Du ska gå med högt huvud ändå, inte låta dig tryckas ned och känna skam.
Jag vet exakt hur svårt det är med det, jag hatar just det att grannar, familj, vänner och jobb ska veta att jag är en idiot och är ihop med en alkis men jag har kommit till ro med det att det är faktiskt inte jag som är ansvarig över hans beteende, det är inte mitt fel och inte min sak att räta till hans misstag. Kan du ta hjälp av Alanon att få den styrkan så klarar du resten sen.
Och oroa dig inte över att behöva lämna barnen till honom om han är full, då kontaktar man soc och förklarar hur det ligger till. Man har skyldighet att se till sina barns bästa fick jag höra för 15 år sen när jag vägrade lämna mina barn till deras pappa pga fylla vilket innebar att soc ansåg att jag skulle hålla barnen hemma. Och så blev det.

Försök att bli av med känslan av att du är en idiot som är med honom. Så är det inte. Han är en alkis och det är inte ditt fel. Det har ingenting att göra med dig. Tro på detta och prata med dina nära och kära. ALla kommer att stötta dig. Kram kära du

Sorgsen
tis, 2014-06-17 - 23:39

...skriv! Sök mer former av hjälp som känns bra. Försök släpp så mycket och ofta du förmår av det dåliga samvetet.
Se dig själv och var rädd om dig!!!

Kram

Äppelknyte
ons, 2014-06-18 - 10:01

bara mer och mer.

Jag vet att jag egentligen inte borde, för min egen skull, men när han vaknade gick jag med på sex. Det var inte fantastiskt, om man säger så. Jag ville bara bli av med honom. Funkade det? Nej! Nu har han i stället fått för sig att jag är lesbisk och att det är därför jag inte vill ha sex med honom. (För honom kan det ju inte vara nåt fel på...) Och detta bara för att jag en gång sa att Katy Perry är snygg och att jag gillar serien Orange is the new black. Men det har ju ingenting med att vara lesbisk att göra!!

Men han kom in i sovrummet mitt i natten och skulle diskutera det här. Han hade uppenbarligen druckit ännu mer. Egentligen ville han ha sex igen, men jag lyckades avstyra det. Sa att jag måste få sova för att klara av allting som jag måste göra. Han hade nog inte klarat av det i alla fall.

Det blir bara värre och värre och han säger alla möjliga sårande saker och så ska jag hålla på och försäkra honom när det bara är nonsens. Jag vill lägga min energi på annat!

Vet inte hur jag ska få honom att fatta. Funderar på att skicka honom länkar hit och till andra ställen som kan hjälpa, men det fungerar säkert inte bättre än allt jag bönat och bett om hittills.

Tack för att ni svarar och är så förstående. Jag vet att det är för att ni har samma erfarenheter, men det betyder så mycket att veta att man inte är ensam och att man kan prata om det. För det är ju så tabu annars. Jag drog in hela hans familj i det här i våras när jag funderade på att lämna honom om det inte skedde en förändring, men var är de nu?? Känns som om de snarare undviker oss. Vad ska man göra?

Äppelknyte
ons, 2014-06-18 - 17:01

Skickade ett mail till honom idag på jobbet. Sa att jag inte tänker ta hans lögner och nonsens mot mig. Han måste söka hjälp! Skickade också med länkar och föreslog att han skulle flytta ut till vår gäststuga ett tag.

Han har inte hört av sig på hela dagen, inte ringt, inget mail- nada. Nu borde han vara på väg hem och jag har ingen aning om vad som väntar. Tårar, stor kram och förlåt? Eller hårda ord, aggressivitet och en ny fylla??

Har haft ont i magen och mått illa hela dagen, ändå är jag ganska säker på att det var rätt sak att göra. Gårdagens/nattens händelser var bara för mycket.

Men det hjälper tyvärr inte mot illamåendet och osäkerheten...

Lycke
ons, 2014-06-18 - 17:21

Bra, stå på dig! Om vi inte respekterar oss själva utan låter dem trampa över vår gräns, då kommer de fortsätta att tro att det det går bra och göra det. Du får visa vägen nu vad som är okej beteende och inte! De som gärna tar emot lastar andra på. Bekräftar man deras tycka-synd-om-känslor så växer de bara (känslorna). Lättare sagt än gjort, men jag försöker jobba med detta hos mig själv.

Izzy
ons, 2014-06-18 - 17:55

Hoppas det går bra när han kommer hem och att det går att prata.
Jag förstår att du har ont i magen!
Det är så hemskt att inte veta vad som väntar en.
Värst är aggressiviteten och de hårda orden.
Du gjorde det rätta som visar honom att han inte kan hantera dig hur som helst.
Kramar

Äppelknyte
ons, 2014-06-18 - 18:21

Tack så mycket allihop!

Kan berätta att det gick över förväntan. Han var inte alls arg eller aggressiv, utan bad så mycket om ursäkt - dock inte det där tårdrypande förlåt som man vet inte går att tro på - och sa att han ska hålla upp helt med alkoholen fram till sin semester (dvs tre veckor) och även efter det måste han ha kontroll, sätta gränser för sig själv.

Jag blev så lättad att jag började gråta. Sedan vet vi inte om det funkar, att han klarar sig. Men det kändes att han hade en plan och det är det första genombrottet hittills.

Vi får väl se om jag sällar mig till skaran som hamnar i källaren igen efter nästa återfall, eller om det faktiskt är ett steg i rätt riktning...

SamboTess
fre, 2014-06-20 - 13:33

Hej! Och En kram till dig från en som alltför väl känner igen sig! I allt du skriver hajar jag till och känner att ja så har jag det med..... Inklusive sex-biten, men som du skriver hur sugen är man efter att ha hört okvädningsord och tröttheten man mentalt känner hela tiden! Min oas är mitt jobb, men har inte andats en stavelse där om hur illa man har det på hemmaplan. Kram igen till dig!

Äppelknyte
mån, 2014-06-23 - 11:57

jag lider med dig! Det tog väldigt lång tid innan jag började säga hur det var - och till och med då inte hela sanningen - till närstående och vänner. Jobbet är en helt annan femma. Å andra sidan kan det ju vara bra om man har en chef man litar på som kan förstå varför man är så trött hela tiden. Kanske du till och med kan få någon slags hjälp via jobbet?

Får man fråga hur länge det hållit påför dig/er?

Idag är min man inne på 6:e dagen utan alkohol. Det är fortfarande alldeles för tidigt att säga hur det här kommer att gå, men jag kan säga att under de här dagarna har jag kunnat vara avslappnad, han har varit mer av sitt gamla jag och han ringde till och med från jobbet nyss för han tyckte att jag hade låtit nedstämd i morse! Det hade inte hänt för bara en vecka sedan. Då såg han inte mig överhuvudtaget.

Trodde att midsommar skulle bli en pärs, men han har tydligen bestämt sig. Han sa att det svåraste var när jag drack rödvin till middagen på midsommarafton. Annars har han upptäckt alkoholfri öl. Bara det får honom att inte känna suget så måste väl det vara bra? Vad tror ni som varit med ett tag?

Idag skulle jag bara vilja ligga på soffan och dricka te, men jag måste jobba.

Stor kram till er alla!!

framåt
mån, 2014-06-23 - 13:27

Har träffat en man sedan 2 år visste inte då att han var alkoholist han har haft 4 rejäla återfall sedan dess innan den senaste sa jag att en gång till så får du packa ihop vi har var sitt boende jag vägrar att flytta ihop har lämnat ett 40 årigt skit äktenskap bakom mig, de svåra är att han är den underbaraste mellan varven har packat ihop hans saker och skickat hem honom, kan tänka mig att vi träffas någon gång lite mer sällan, Han blev av med sitt körkort p.g.a. mig kom onykter nu ska han till läkare och ta blodprov varje månad i ett år ja vad göra

Ärligbesvärlig
mån, 2014-06-23 - 13:46

Hej, ville bara skriva att jag känner igen mig så väl i de du skriver. Och verkligen de där med sex, min sambo skyllde på min mens senaste fyllan!!!! (???). Och han behöver så mycket kärlek och att jag bara är kall och inte vill kramas. Jag hade gärna kramats och gett kärlek om han varit nykter och sig själv.

All lycka till till dig!