av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Izzy
tors, 2014-06-19 - 04:46

Visst har han väl haft sina bra stunder också annars skulle jag inte ha varit kvar så länge.
Det är bara det att de dåliga stunderna överväger därför minns jag inte de fina stunderna lika bra.
De bleknar liksom och nästan försvinner.
Jag gick och tänkte på det jag skrivit och fick så dåligt samvete :(

Mittendaliv
tors, 2014-06-19 - 07:33

Om vi glömmer de fina stunderna pga av allt som drickandet orsakat så är det inte vårt fel så du behöver inte ha dåligt samvete.
Härligt att läsa att du känner dig starkare. Det känns som vi skrivit förut att förändring är nära! Jag tror på oss :)
Hoppas du får en så lugn midsommarhelgen som möjligt! Kram

Izzy
tors, 2014-06-19 - 07:54

Tack för dina ord, känns skönt att höra.
Ja vi kommer att fixa det här på ett eller annat sätt!
Hoppas att du också får en lugn och fin midsommar.
Kram

Izzy
lör, 2014-06-21 - 04:13

Som verkar så himla snäll!
Han dricker inte för mycket och säger så himla fina saker till mig .
Man suger åt sig spm en svamp och har svårt att lita på det han säger.
Jag tänker inte inleda något för en det här är avslutat .
Men alltså känslan av att någon gillar en är svår att beskriva !
Kram

Mittendaliv
sön, 2014-06-22 - 20:10

Njut och ta åt dig av fina ord och positiv energi.
Det ger kraft till förändring!
Kram

flygcert
mån, 2014-06-23 - 07:14

Så härligt för dig att få känna att någon är snäll, fin och bra mot dig!
Det behöver inte alltid vara mer än så heller!

"Jag tror inte att jag älskar honom ens när han är nykter för det har hänt för mycket som har tagit död på känslorna."
Detta känner jag väl igen! Min tråd heter ju "Jag vet faktiskt inte om jag vill stanna ens om han slutar dricka..." - allt som hände, alla saker exet sa och gjorde, det gjorde att jag fick mer och mer nog... Det satt liksom kvar någonstans inne i mitt hjärta och min hjärna och trängde helt enkelt bort kärleken, tills han hade förstört den helt och hållet. Jag försökte i början tala om att det går inte att hota, skälla, gapa, kalla mig saker, osv, men det var för döva öron - han ansåg att blir man arg så måste man visa det genom att få häva ur sig allt det som kommer upp i huvudet, och sedan menade han att "efteråt är det ju över" - ja, för honom var det kanske det, men för mig fortsatte det ju bara...

Självklart har döttrarna påverkats, men de kan få hjälp - försök att inte låta det äta upp dig, du har ju också en chans att visa vad man kan göra om någon behandlar en så som du blivit behandlad.

Kramar!!

Izzy
tors, 2014-06-26 - 03:18

Jag tror jag har blivit kär men inte i min sambo utan någon annan.
Det är helt fel det vet jag men det kanske hjälper mig att förändra mitt liv.
Jag har tänkt att jag ska prata med min sambo nästa vecka när döttrarna inte är hemma.
Jag måste flytta nu, jag orkar inte ha det så här längre det tär och tar så mycket energi som jag behöver ha till annat .
Det kommer ju aldrig att bli bättre det vet jag.
Min ena dotter sa till mig idag att vi kan väl flytta till hösten o bo kvar i huset över sommaren.
Men jag vill flytta nu! Gör jag fel mot henne om vi flyttar nu?
Alltså den här känslan att vara kär trodde jag aldrig att jag skulle få uppleva igen!
Jag vet att jag är dum men därför måste jag bort nu.
Har bara träffat honom 2 gånger och han bor 80 mil från mig och det kanske är tur det.
Just nu i alla fall.
Tack Flygcert och Mittendaliv för era svar det betyder mycket<3

mulletant
tors, 2014-06-26 - 06:21

ska du jobba för att flytta nu! Det är du som ska bestämma om ditt liv, när du ska flytta och hur/var det är möjligt att hitta en bostad. Tjejen är nästan vuxen och får "finna sig i" att bo där du bor tills hon ska ut i livet på egna vingar - jag tror jag skrev detsamma då när ni bodde i lägenhet en kort tid.

Du skriver att du blivit kär, att det "är helt fel det vet jag men det kanske hjälper mig att förändra mitt liv." Det är härligt att du kan bli kär - eller förälskad, att du kan känna varma känslor för någon annan. Däremot pinglar en liten klocka i mig som säger "Izzy, du ska förändra livet för din egen skull, för att (lära dig) leva i första hand med dig." Inte bo kvar för att dottern vill det och inte flytta för att lägga fokus på en ny man innan du blivit klar över vem du själv är. Det, vem jag är, kan man inte veta efter att ha levt i en missbruksrelation så länge.

Jag känner mig lite tråkig nu... men tar stöd mot Adde som skrev/svarade liknande till någon annan nyligen. Inom AA lär det heta att första året som nykter ska man hålla byxorna på - just för att hitta och ta hand om sig själv. Njut av att kunna vara förälskad och ge dig tid!

Du gör ett fantastiskt jobb genom att skriva och reflektera här! Var stolt över dig själv! Sommarkram / mt

Izzy
fre, 2014-06-27 - 05:09

Ja jag håller med om att det nog är jag som ska bestämma om flytt och bostad.
Det är så skönt att få bekräftat att jag inte tänker fel bara.
Jag har nog alltid försökt att anpassa mig efter andra och haft svårt att ta egna beslut.
Så har det nog alltid varit och det är min sambo som alltid har tagit beslut så jag är inte van att göra det men det här måste jag bestämma själv.
Det att jag fått känslor för någon känns fantastiskt härligt men också väldigt farligt. Det här är ju helt emot mina principer!
Det är nog så som du skriver att jag måste arbeta med mig själv först och försöka ta reda på vem jag är för det vet jag inte.
Jag känner mig mer levande nu, jag visste inte om jag kunde känna sådana känslor för någon.
Har varit nästan helt blockerad länge och har haft så svårt att känna glädje och sorg.
Jag har nästan inte kunnat gråta skrika bli arg och visat mina känslor för det har liksom inte gjort någon nytta.
Jag har varit i något slags apatiskt tillstånd hela tiden.
Vi får se vad som händer men jag är ändå glad för att jag hade känslor långt därinne!
Det är så underbart att känna att man blir sedd!
Tack Mt jag tar till mig det du skrivit till mig .
Varma kramar

Izzy
mån, 2014-07-07 - 20:51

Det har gått så långt att jag får panik av att åka hem och veta att vi är själva hemma!! Jag känner att det är nu de närmaste dagarna som jag måste säga till honom att jag inte vill att vi ska fortsätta tillsammans.
Känner mig rädd hur han ska reagera!!
Jag vet inte alls!!

flygcert
mån, 2014-07-07 - 22:14

... Så är det nog befogat!! Och ta det på allvar!

När jag skulle lämna så hade jag redan lämnat, och blivit hämtad, hotad till att följa med hem igen, flera gånger... Så den sista gången jag lämnade planerade jag på ett helt annat sätt. Jag hade sagt oräkneligt antal gånger att jag inte. Olle levande honom, men det jag möttes av var främst "du har lovat mig", "jag fattar inte varför du inte vill det, det är ju du som beter dig så illa mot mig" osv. Så jag insåg att det som jag helst av allt ville - prata ihop oss, enas om att vi inte ska leva ihop, att han skulle förstå varför jag inte ville osv, det skulle aldrig hända...
Jag har aldrig riktigt skrivit här hur jag gjorde, eller: jag ljög ihop en annan historia här, för jag var så rädd att han skulle läsa och känna igen, men idag kan jag stå för det: mina föräldrar var iväg på en resa, och det gav mig några veckors boende och möjlighet att söka boende, så jag sa till exet att jag behövde hjälp i huset några dagar och att jag skulle tänka lite, och när jag lämnade så behövde jag bara ta necessär, allt annat hade jag förberett sedan månader så att det fanns hemma hos mina föräldrar (kläder till mig och barnen, leksaker & böcker till barnen, blöjor, pengar...) och då fick jag några dagar att känna styrkan och då kunde jag säga att jag inte kommer tillbaka.
Jag fick på flera ställen höra att det ofta blir värre i separationen - så om du är rädd, ta det på allvar!

Ta hand om dig, du är värd allt gott!
Kramar

Mittendaliv
tis, 2014-07-08 - 15:25

Vilken fruktansvärd känsla att behöva ha för sin partner. Du är värd så mycket bättre. Har du någonstans att ta väg nu?
Hoppas att ni kan få till ett så bra samtal som möjligt.
Kram!

Izzy
ons, 2014-07-09 - 14:58

Tack Flygcert för att du delar med dig av din historia! Du har varit otroligt stark och modig!
Så skönt att du har kommit ifrån den mannen!!
Du ger mig styrka att förändra mitt liv också!
Man behöver ju inte ha det så här!
Det jag skrev att jag var rädd kanske var dumt för han har aldrig slagit mig och så, men jag känner en väldigt obehaglig känsla eftersom jag inte vet vad som ska hända och hur han reagerat. Jag vet inte om han försöker att få mig att stanna eller om han blir arg och vräker ur sig en massa eller om han blir likgiltig och säger ja men stick då, då får du ordna med allting. Jag vill göra det idag, jag vill inte skjuta upp det längre men jag är så orolig för hut allt ska bli. Sen har jag min nya "vän" som jag tyvärr har kontakt med och det känns så himla bra. Vi bara pratar och han bor långt bort. Men han är så snäll och gullig, är ju inte direkt van vid sånt. Känns som det här kan. Li både den sämsta och den bästa sommaren i mitt liv!
Tack Mittendaliv för dina ord, de värmer!!
Kram till er❤️

Izzy
ons, 2014-07-09 - 22:37

Ja nu har jag äntligen pratat med honom!! Jag vet inte vad jag ska säga, det var väl inget givande samtal direkt. Jag frågade honom om han tycker att vi har det bra o det tyckte inte han heller. Jag sa att han har fått så många chanser att bättra sig men att inget har blivit bättre . Jag sa att jag inte vill ha det så här. Han sa nästan ingenting utan jag fick dra ur honom allt. Han tyckte så klart väldigt synd om sig själv och tycker att jag skyller allt på honom. Han började räkna upp allt som inte tjejerna gör osv. Han visste inte hur det skulle gå ekonomiskt med allt. Men jag sa att man kan ju inte vara tillsammans för det. Jag tror inte att han tror att jag menar allvar med det jag sa. Han tror nog att det ska rinna ut i sanden men jag får inte släppa det här nu. Har tänkt att ringa i morgon o sätta mig i bostadskö. Känner att jag har gått bakom ryggen på mina döttrar eftersom jag inte har berättat för dem. Åh om allt bara vore ordnat och vi hade flyttat till nåt eget. Det bara måste bli av den här gången!!

Kaeljo
tors, 2014-07-10 - 00:11

hej Izzy! Jag var tvungen att skaffa mig en inloggning här när jag lästa vad du skrev. Jag känner igen mig så väl i din historia. Jag har också en man som dricker sedan ca tjugo år tillbaka i tiden. vi har två vuxna barn och jag känner mig precis som du, vill inte vara kvar, men orkar inte ta itu med det. Blir liksom aldrig av. Så jag kan inte direkt komma med några råd, kände bara att vi var i så lika situationer.
Han dricker i stort sett varje dag, men mindre på vardagar än helger. Jag är verkligen medberoende. Jag drar mig för att bjuda hem folk. Har vi gäster ska han för syn skull inte dricka. Men sedan gör han sig ärenden till källaren, sovrummet osv osv, och det slutar med att han blir mer och mer berusad. Så jävla pinsamt!! Så blir jag så förbannad samtidigt, så då är jag ingen trevlig värdinna heller precis. Tyvärr, innebär det att jag drar mig för att bjuda hem någon.
Han erkänner inte att han har problem, utan säger att det är jag som överdriver. Han vill helst vara hemma på kvällarna så han kan dricka. Vårt liv styrs av hans drickande, känner jag. Vill verkligen inte ha det så här.
Själv har jag också i stort sett blivit nykterist, medans han bara dricker och dricker. Men han dricker bara i smyg. För 20 år sedan erkände han sina problem och sökte hjälp, och skulle sluta. Höll upp helt i ett halvår, men sedan var det kört igen. Sedan dess dricker han aldrig så att man ser. Men precis som du så ser jag direkt när han druckit på ögonen, rörelser, ja till och med i ansiktet. Hoppas på att vi kanske kan få lite stöd i att vi har det rätt lika. Kram

Izzy
mån, 2014-07-14 - 00:06

Ja det låter verkligen som att vi har det rätt lika.
Jag tror i alla fall att jag är ganska nära att ge upp den här relationen. I morgon har jag bestämt att jag ska tala med honom igen och förklara att jag menar allvar med det jag sa förut. Han verkar inte förstå det, är sim vanligt och säger ingenting om det jag sa till honom.
Han tror nog att det kommer att rulla på ett tag till och han tycker väl att det är bekvämt som han nämnde förut. Jag vill verkligen inte slösa bort mer tid på något som jag inte mår bra av och det finns ingen chans att det blir bättre för jag har inga känslor för honom längre. Det har hänt och sagts alldeles för mycket så det går inte att reparera.
Hur är det för dig Kaeljo, har du sagt till din man någon gång att di inte vill vara kvar och har du några känslor för honom? Tror du att ni kan få det bra om han skulle sluta dricka el känner du som jag? Om du gör det tycker jag att du också ska försöka att jobba på att ta dig därifrån. Vi lever bara en gång och vi kan få det så mycket bättre än så här det vet jag.
Försök att vara stark , vi stöttar varandra här!!
Skriv gärna igen :) stor kram!

Izzy
mån, 2014-07-14 - 17:08

Jag pratade nyss med honom!!
Jag frågade honom om han hade tänkt något på det som vi pratade om förut men det hade han inte gjort sa han.
Det är väl konstigt att han inte tänkt på det, det handlar ju om våra liv.
Jag sa att jag inte tror att vi kommer få det att funka o att det jar hänt alldeles för mycket. Frågade om han hade ringt om proverna han tog och om han tänkte ringa till kuratorn som han fick numret till. Men det bille han inte göra o han hade inte ringt om proverna heller.
Han tycker att vi är imot honom o att det inte går att diskutera något. Jag sa att det inte går att diskutera med honom för han blir arg så fort någon har en annan åsikt än honom o värre blir det när han druckit!
Han sa att han inte visste hur det skulle gå ihop ekonomiskt om vi separerar.
Men herregud det måste ju gå!!
Sa att jag kunde bo i lägenheten som vi hade tidigare till att börja med.
Hoppas att det går vägen den här gången!!!

mulletant
tis, 2014-07-15 - 06:21

är en mycket stark faktor i familjesjukdomen alkoholism. Det har jag lärt mig och det tycker mig se och höra gång på gång. Din man ser inte och vill inte se och du kan inte vare sig hjälpa honom eller tvinga honom till det. Kanske han möter sin situation när du har lämnat och han inte kan blunda för det - för att du inte finns där. Du är den som måste välja nu även om det är svårt, så svårt. Minns inte om du sökt hjälp, gör det annars så att du har en vuxen att prata med. Jag har för mig att dottern, i det närmast vuxen, hade synpunkter/önskemål om hur ni skulle bo - det måste du bestämma, var det är möjligt, praktiskt och ekonomiskt. Fundera gärna över din avslutande rad här ovan... det är du som måste ta beslutet i din hand. Den här gången, Izzy, går det vägen, om du vill, om du handlar, om du står fast vid ditt beslut! Du klarar det! / mt

Izzy
tis, 2014-07-15 - 15:04

Du är en klippa här!! Du skriver mycket tänkvärt sim får mig att tänka efter.
Jag kan inte få honom att sluta och jag vill ändå inte vara kvar.
Jag har aldrig varit så nära ett uppbrott som jag är nu.
Jag har inte sökt hjälp förut , bara pratat med kuratorn. Ja jag känner verkligen att jag skulle behöva ha stöd av någon vuxen så jag inte trillar dit igen. Vart vänder jag mig för att få bäst hjälp ?
Min dotter har mycket synpunkter på bostad och när det är dags osv.
Jag har lyssnat väldigt mycket på henne eftersom hon har mått så dåligt och jag vill inte göra det värre igen.
Min sambo säger att han inte förstår hur det ska fungera ekonomiskt och jag är ju inte alls insatt i våran ekonomi!!
Det måste gå!! Nu har jag velat i så många år, det är dags nu, jag känner det!!
Kramar

Mittendaliv
tis, 2014-07-15 - 18:04

Det är ju detta du vill och nu är det tid för förändring. Du ska få leva det liv du vill. Håller med mt att du måste ta ansvar för var ni ska flytta och din dotter kommer att förstå varför ni behövde ta detta steg. Hon är såklart ledsen och försöker vara med och påverka det hon kan kontrollera... Många har tipsat om http://www.al-anon.se för stöd. Kanske kan det vara något? Håll fokus på var du vill! Det praktiska kommer att lösa sig.

Kram!