Hej,
helt ny här då jag känner att jag har ingen att prata med om detta. Har sedan en händelse i helgen bestämt mig för att sluta dricka helt och hållet. Känner inte att det kommer bli några problem att hålla mig ifrån att dricka men känner ändå någon sorts oro för hur livet ska bli utan alkohol då jag under de senaste 3 ½ åren druckit minst tors-sönd varje vecka. Vad ska jag säga på fester? Till vänner och familj? Vad ska jag säga på firmafesten? Hur kommer semestern bli utan alkohol? Kommer jag bli en trist jävel i andras ögon? Kommer jag tycka att alla fester är tråkiga för att jag sitter nykter och lyssnar på alla andras "fyllesnack"? Tycker det är så konstigt att jag oroar mig för allt detta och inte oroar mig för att jag ska klara av att hålla mig ifrån alkoholen. Idag är det fredag och jag känner ingen lust alls att dricka vin ikväll vilket är skönt. Undrar om barnen(12 o 15 år) kommer kommentera det. Vad säger jag til dem om dem frågar varför jag inte dricker? Skäms nästan att säga att jag inte ska dricka mer som om det är något fel på mig. Känner mig jätte ensam med mina tankar och funderingar. Finns det någon som kan hjälpa?
Kramar

Itsmenow

Hej!

Är ny här, har läst på forumet många många gånger men aldrig skrivit..... Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, är väldigt orolig över mitt drickande. Vet inte om jag skulle klassa mig själv som alkoholist eller alkoholberoende (det kanske är samma sak?:/ ) men har väl på sista tiden haft tankar som kretsar kring alkohol i stort sett varje dag. Jag dricker definitivt inte varje dag, har till och med tagit ett glas och kunnat sluta dricka. Men ska jag på fest så har jag tänkt "Gud vad skönt, nu kan jag dricka!!". Det är väl inte en "normal" tanke? Har även känt mig otroligt irriterad när jag bett pojkvännen köpa vin på systemet och han har sagt att han inte hinner (bör tilläggas att han knappt dricker själv). Inte det heller är väl "normalt"? Jag tror och känner att jag dricker för mycket men vet inte om jag bara inbillar mig? När jag väl går ut med vänner så dricker jag mycket mer än det rekommenderade intaget för kvinnor men det gör alla mina vänner med.. Får alltid ångest dagen efter att jag druckit och ångrar alla dumma saker jag gjort (det är som att jag blir en helt annan person, blir kaxigare, har väldigt starka åsikter o säger dem vare sig det sårar andra eller inte osv) och den person jag blir när jag druckit.

Har funderat och vill ärligt talat inte fortsätta dricka, men är så otroligt svag och dricker när andra gör det. Suget efter att dricka vin blir alldeles för starkt:( vill sluta men vet inte om jag är tillräckligt stark. Min fråga är väl, hur ska jag göra och är jag beroende eller vad är det för fel på mig???:(

Blir otroligt tacksam för alla svar och råd som ges till mig!

Nilali

allt som kändes så bra.... trodde att jag kunde kontrollera... trodde att jag var annorlunda... ville vara annorlunda.. försöker hela tiden ursäkta...

Sommaren och semestern kom. Trodde att allt var under kontroll. började dricka varje dag på semstern. Inga enorma mängder i början men dock varje dag. det är ju semester...
Fyra veckor gick och det blev mer och mer varje dag. Inte en enda dag utan att dricka. Sen åkte min man in på sjukhus. Flera allvarliga operationer. Låg och körde fram och tillbaka till sjukhuset i tre veckors tid. Oerhört stressigt. Hantera allting själv då min man låg inlagd. Satt och grät och drack varje kväll i tre veckor. Nu här han hemma igen och vi arbetar båda två igen men jag fortsätter dricka varje kväll. Minst 3-4 starköl. Inte en dag utan alkohol på nu ca 3 månader. Idag tänkte jag prova med att inte dricka men känner redan nu att jag är livrädd att jag inte ska klara det. Jag är så otroligt besviken på mig själv och ångesten ska vi inte prata om. Min dotter ville ha skjuts på fredag natt och jag försökte med en gång hitta en ursäkt för att slippa köra men kom på mig själv att det var ju bara för att jag ville dricka på fredag. Ändrade mig sen och lovade att köra henne.

Just nu ligger min stora utmaning i att klara kvällen utan dem där starkölen. Känns sjukt. Jag känner mig redan besviken på mig själv. Tar ut misslyckandet i förskott.

/Nilali

Ebba

att du väljer att skriva om din verklighet här. Du är tyvärr inte ensam, som du nog redan vet, men ändå känner dig som, det gjorde jag :( Den enda som är så "korkad" och inte kan låta bli att dricka. Det är ett helvete att vara fast i drickandet och jag blir så glad att du ändå är så stark att du skriver här då finns chansen absolut att du lyckas bryta trenden med öl varje kväll. Hoppas, hoppas, hoppas att du kan återta kontrollen och motstå ett liv i alkoholens obehagliga dimma.

Stor kram från Ebba

Nilali

..för kramen. Den behövs. Dessutom skönt att få den från någon som precis hört min verklighet.

Moa

Jag vet hur svårt det är eftersom jag nyss var där. Har varit nykter i bara 9 dagar. Men att komma hit och skriva av sig lite och ta del av andras situationer har stärkt mig, och dig också förut vad jag kan se. Hoppas att kvällen går bra för dig och att du kan ta dig för med något som hjälper dig att inte ta den första ölen.
Håller tummarna tummarna för dig och sänder över en till kram!

Tor

Nilail - läste tråd och känner med dig. Funderat och funderar så det knakar. Först vill jag fråga varför du började dricka igen. Men hmm men nää.. Här kommer en fråga jag ställde till mig själv:
- vad tror du krävs för att du aldrig mer ska dricka igen? Svara ärligt och det först som du tänkte på.
Ha en toppendag.

Nilali

Vet faktiskt inte vad som krävs för att jag ska sluta helt och för gott. Har ju provat och klarar det inte i längden uppenbarligen. Har haft lite olika motivationer men ingen har varit tillräckligt stark för att klå begäret och suget en längre tid. Känns som man slåss mot sig själv i huvudet.
Har inte klarat hålla mig senaste två kvällarna heller. 2 starköl bägge kvällarna och svept av likören på hyllan så fort mannen gått på toaletten. Inga jättemängder men dock varje kväll. Varje jävla kväll. Sitter i bilen hem från jobb och bestämmer mig för att inte dricka men så fort jag tar första steget över tröskeln så är det kört.
Vet inte var jag ska hitta kraft och motivation... Förr kunde jag iallafall hitta motivation även om det var för en kort period. Nu finns inget. Känner mig rätt tom och kraftlös. Hopplös!!

MåBättre

Hej Nilali,

Hur går det för dig? Har läst din tråd och du verkar veta/känna vad som är rätt och fel men att det tyvärr blir fel ibland ändå.. Som för oss alla andra tyvärr :/

Hoppas du kämpar på och mot det bättre för det är du värd!

/MåBättre