Jag började festa först när jag var 18 år. Och då ganska försiktigt eftersom jag alltid var rädd för vad andra skulle tycka och tänka om mig. Det fungerade väl på det viset i va 5 år. Sedan började jag dricka när jag kom hem efter jobbet. För att koppla av. Eftersom jag bodde ensam så var det ingen som visste något. Det gick förstås så långt så att jag hittade på ursäkter för att inte behöva umgås med vänner för sent på kvällarna. Jag hade nu brottom hem till min Martini som gällde på den tiden.
Så träffade jag min man och under några år så var det slut med vardagsdrickandet. Men fester på helgerna var det gott om.
Men så började jag smygdricka mitt i veckorna. Inte varje dag men när jag tyckte att det var tråkigt och blev deprimerad. För att göra en lång historia kort så slutade det med att jag drack varje dag i minst tre års tid. Jag tyckte att jag skötte det snyggt men var ändå förvånad att min annars så smarta man inte förstod hur det låg till...
Jag började få en ömmande lever, jag hade gått upp rejält i vikt, jag började få svårt att komma ihåg vad jag sagt till folk och upprepade mig. Till slut så lät jag alltid andra leda samtalen och svarade svävande eftersom jag hade noll koll. Jag tyckte livet var drygt och ville sluta dricka men jag kunde helt enkelt inte.
Så kom då dagen då min man konfronterde mig. Jag hade haft det på känn men blev livrädd! Och lättad. Rädd för att han skulle lämna mig och lättad för att nu måste det äntligen bli ett slut på drickandet.
För att göra en lång historia kort så klarade jag till slut av det och var nykter i ett helt år. Sedan så började jag dricka lilte igen när det var fest, kanske 5-6 gånger/år. Och det har gått bra tills i våras då jag halkade tillbaka i smydrickandet igen. Vet inte riktigt hur det gick till när jag tog det steget.
Och så har det fortsatt tills jag tappade kontrollen och min man blev misstänksam.
Ångesten var kvävande och jag panikletade på webben efter något, vad som helst, annat än AA, men som ändå kunde vara ett stöd.
Och här är jag, och tänker rada upp några orsaker som ska hålla mig nykter:
- Ro i sinnet - ingen ångest över vad som sagts och gjort eller inte
- Ro i sinnet - att gå och lägga sig på kvällen utan att oroa sig om sin partner anar något, vakna utan att behöva oroa sig över att sin partner märkt något
- Ro i sinnet - att inte behöva oroa sig för att det ska lukta alkohol av mig på jobbet
- Min kropp mår bra, ingen ömmande lever, en mage som inte krånglar, mer ork toll träning
- Min kropp ser ut att må bra - inget plufsigt ansikte, ingen övervikt (som beror på alkhohol)

Mycket mer går att rada upp men starkaste orsaken är att kärleken till min man ska vara utan ångest!

Ebba

Det är en befrielse och lättnad att inte dölja något (sitt drickande), jag har blivit så lätt sedan jag slutade. Flera mörka dunkla ton har släppt från mig. Det har absolut inte varit lätt och riktigt kämpigt men ingenting om man jämför med ångesten av att ha druckit...

Han tänker på dig och bryr sig och älskar dig därför avstår han a. Både flr sin och din skull. Han vill hjälpa dig. Du ska inte behöva känna ångest för det. Det är ju hans vilja. Heja heja flr er två.

Moa

Godmorgon alla!
Blandade känslor idag. Lättnaden är stor att jag äntligen tagit steget att avstå från alkohol helt och att ha pratat med mannen.
Men vad som faktiskt är jobbigt är att även han tänker avstå från alkohol. Jag känner att jag kan klara att gå på festen (middag med fyra vänner) och säga att:
Nej, jag tänker köra alkoholfritt.
Men om även min man tänker köra alkoholfritt så blir det för uppenbart att något är annorlunda (fel i deras ögon). Och jag klara inta av att prata med dem om varför jag inte dricker alkohol, att jag är beroende.
Jag har försökt att förklara för min man hur jag känner men han är envis. Och det gör mig ledsen. Och arg. Det känns om om han fortfarande är arg och inte vill göra det lätt för mig.
Känns ensamt...

Stingo

Visst kan jag se en logik i det du skriver, men rätt känns det inte. Har du förresten klart för dig varför din man vill vara nykter. Är det bara för att stöda till dig, eller har han kanske helt egna orsaker till det?

Det beslut du nu har gjort och börjat förverkliga är väldigt mycket större än en fest eller ett snack med kompisar. Ljug att du är sjuk och inhibera, eller om du tycker att ni måste gå, så bestäm en gemensam historia i förväg med mannen. Säg att ni bestämt er för att vara vita en tid. För att ni vill och för att ni mår bättre så. Det är ju sant. Det behöver inte bli jättedramatiskt.

Stingo

Stort grattis för att du talat med din man och tagit det där första stora klivet. Jag har läst och följt med här, även om jag inte kommenterat tidigare, och önskar dig lycka till.

Ebba

Nu tänker du helt fel tror jag?
Det kan vara så att du har en fantastiskt klok man som vill hjälpa dig genom att inte dricka även han.

Sen är det fel av dig att bli irriterad över vad han beslutar angående sig själv.

Han är han.
Du är du.
Han fattar sitt beslut.
Du fattar ditt beslut.
Era liv är inte ett och samma liv även om ni delar liv med varandra.

Du är inne i negativt tänk nu tror jag för att det här är svårt, nytt och omtumlande för dig.

Skit i vad vänner och bekanta tycker och tänker. Det här beslutet handlar om DITT LIV OCH VÄLMÅENDE. Att inte våga avstå och tacka nej till alkohol på grund av vad andra ska tänka är ett feltänkt som förr eller senare riskerar att leda till ett glas vin i din hand och första klunken i din mun hals och kropp.

Tänk rätt nu Moa jag vet att du är klok.

Kram Ebba

steglitsan

Vilken bedrift Moa! Att du tog ett av de svåraste snacken. Tillåt dig själv att njuta och fokusera på hur du byggs upp igen minut för minut, timme för timme och dag för dag och att din ångest alltjämt sipprar ur din kropp.

Alkoholen har påverkar era båda liv på olika sätt och även din man kanske känner att han behöver bearbeta a på detta sätt. Foka på dig och låt honom fatta sina egna beslut.

Men viktigast av allt är att du tagit ett av ditt viktigaste steg i ditt tillfrisknande. All lycka och styrka.

Moa

Tack, tack, tack för ert stöd.
Jag tror aldrig jag gråtit så mycket som under de hör två dagarna. Dels i ångest men också som nu när jag blir så rörd av era kloka ord. Får nog börja med vattenfast smink igen! :)
Så rätt ni har och så fel jag har. Det är mitt beslut i mitt fortsatta liv där jag vill slippa alla negativa effekter som a för med sig. Det är inget att skämmas för!
Och det är klart att min man vill stötta mig och har all rätt att göra som han vill. Jag får prata med mannen och höra om han vill komma fram till en gemensam förklaring.

Puh! Måste nog gå in och läsa det här upprepade gånger innan vi ger oss i väg i kväll...

Kram till er! <3

Stingo

Slog mig att jag skrev "ljug att du är sjuk..". Det var ju helt fel tänkt av mig. Inte behöver du ljuga för att säga så. Du är ju sjuk och i en väldigt känslig situation dessutom, där du kanske inte mår bra av att gå på fest (eller så behöver du gå, vilkendera vet du bättre själv). Så om du väljer att säga att "du är sjuk och inte orkar med fest just nu", så är det ingen lögn alls, utan faktiskt fullständigt sant.

Ebba

Underbart att du tog mina ord på rätt sätt.
Du är klok (som alla är) när du låter ditt sunda, nyktra och sanna jag styra.
KOM IHÅG DET.

:)

Moa

I dag sparang jag 6 km för första gången på två år. Det gick ganska lätt och medan tankarna snurrade i mitt huvud så upptäckte jag plötsligt att jag sprungit upp för ett par backar utan att märka det! Jag började mitt pass kl. 10.30 i morse trots fest i går där vin- och ölglasen fylldes på flitigt och i snabb takt. Dock inte i mitt.
När jag och min man tackade nej till välkomstdrinken och talade om att vi numer körde alkoholfritt så blev reaktionen ungefär "Jaha." Och så var det inte mer med det. De funderade säkert men det kändes skönt att de inte gjorde någon grej av det.
Jag kände inget som helst sug efter alkohol på hela kvällen men jag kände mig ganska utanför och jag antar att det kommer att bli så tills jag själv kan slappna av, trots att jag är nykter. Kände mig förstås oerhört sorgsen att jag aldrig mer kan vara med i den "gemenskapen". Jag måste väl hitta en ny partyroll som jag kan känna mig bekväm i...
Jag är dock glad och lättad över mitt beslut att avstå alkohol.
För 22 år sedan, den 20 september, så blev jag tillsammans med min man. En händelse som helt förändrade mitt liv.
I går, den 20 september, så sade jag orden högt; Jag ska inte dricka alkohol igen.
Två omvälvande saker i mitt liv som händer på samma datum! Lite intressant :)

Ebba

Jag hoppas innerligt att du kommer få leva ditt liv utan sabotage av alkohol. Den där gemenskapen är inte sann, eller jo det är den såklart, men allt som sker under påverkan av alkohol är oäkta. Faktiskt.
20 september - Grattis Moa :)

Kram Ebba

Ebba

Hoppas det går bra för dig, mina första nyktra dagar och veckor var väääldigt omtumlande. Det var både en befrielse och jobbigt. Alla minnen, all insikt och sömnproblem. Håll ut.

Kram från mej.

Moa

Det går bra för mig. Jag har aldrig någonsin känt någon som helst abstinens när jag slutat dricka. Så kroppsligt mår jag bra.
Däremot så är jag konstant trött sedan förra veckan. Jag antar att alla känslostormar som varit tar ut sin rätt. Är också lite lätt deprimerad när jag är hemma men glad och allert på jobbet. Känner mig som två olika personer, en lätt deprimerad privat-Moa och en glad och presterande jobb-Moa.
Känner mig lite vilsen i vetskapen om min nya alkoholfria personlighet. Men det är väl bara att vänta ut deppigheten och försöka att hitta på saker att göra. Springer eller motionerar nästan varje dag.
Planerar att söka något form av stöd? Jag vet inte. Allt är så nytt. Funderade ett tag på att gå på ett AA-möte för att kolla hur ett sådant går till. Kan också ibland känna att det skulle vara skönt att prata (ansikte mot ansikte) med någon som inte känner mig. En annan fundering är om jag ska söka hjälp för min fallenhet för depression. Mycket därför jag har druckit, för att känna mig lite glad. Jag har hela livet haft nära till att bli deprimerad. Även om det är bättre nu i vuxen ålder.
Jag tänker dock ta mig igenom det här och stiga fram som den glada och trygga kvinna som nog finns någonstans här inne! :) Är nyfiken på vem jag egentligen är och skulle gärna gå någon kurs om självkänsla, mindfullnes eller liknande.
Eller kanske börja med något så enkelt som ett dag-spa? Ska fundera lite på det här.
Ha en riktigt bra dag och njut av solen!

Nytt vitt år

Funderar på att ta ett vitt år och såg att du hade gjort det för flera år sedan. Bestämde mig för att sluta dricka helt i slutet av augusti och det gick bra i 3 veckor. Sedan dess har jag druckit 6 gånger på 2 veckor, dvs tokmycket. Jag har massor med andra problem förutom att dricka för ofta så jag känner att jag måste sätta stopp nu. Tänker att det kanske var ett för stort beslut och kanske inte tillräckligt välgrundat att sluta dricka tvärt för resten av livet. Mitt problem är att jag saknar motivation, jag har förlorat så mycket i livet, pga. sjukdom så jag tycker det är en av de få glädjeämnena i livet att få äta lite gott och dricka vin. Började eg. för att det var det enda som fick mig att somna och för att vin gör mig glad. Min sjukdom bli tillfälligt lite bättre av alkohol. Det är eg. sommaren som är min svaga punkt, på vintern brukar jag inte dricka så ofta och förutom några undantag brukar jag inte dricka alls. Jag har nyligen mist en kär vän och känner mig extra ensam, vilket gör att jag känner mig extra utsatt för alkoholens frestelser. Tänker att om jag tar ett vitt år så har jag en gång klarat en nykter sommar och kan jag klara det en gång kan jag klara det igen. Skulle vilja veta om min hälsa kan bli lite bättre av ett vitt år. Känner mig alltid lite piggare på våren och undrar om det är för att jag inte druckit på länge, eller bara ljuset? Eller är det så att jag efter varje sommar tänker att nu får det vara nog och så slutar jag (förutom nyår och nån mer gång). Sedan går det några månader och jag tror inte att det kommer bli lika mycket igen men det blir det. Har läst lite i trådarna här och var och tyvärr finns ju ingen som är som jag. Alla verkar kunna träna, jobba, har vänner, hälsa och så verkar ni må bra efter bara någon vecka. Fundera på att sluta dricka 1 november och starta en egen tråd om att försöka vara vit ett helt år. Så jag hinner förbereda mig och peppa mig själv. Kommer nog inte vilja dricka så mycket fram tills dess men jag har en så jobbig månad framför mig i oktober att jag vill inte bli sur på mig själv om jag inte klarar det. Om jag skulle känna att jag mådde bra av att vara nykter ett helt år och att hälsan på lång sikt blev bättre så tror jag att jag skulle bli motiverad att fortsätta. Eftersom jag inte är som alla andra så känner jag mig mera sårbar för alkohol, det är sårbarheten som bekymrar mig inte hur långt det har gått. Hoppas ni kan stötta mig och kanske hjälpa mig att hitta mer motivation. Kände att jag ville prova att skriva här och se hur jag reagerar på det, om det verkar ge det stöd jag hoppas på. Det som jag tycker verkar vara viktiga punkter i det jag läst i trådarna verkar vara att vilja och att bestämma sig. Är rädd att jag inte vill tillräckligt mycket och inte bestämt mig tillräckligt hårt för att jag ska klara ett helt år. Jag hade ju bestämt mig att sluta helt för alltid trodde jag och så blev det inte så. Kände mig så ensam och ledsen mina 3 vita veckor i aug-sep. Har läst någonstans att det är lätt att trilla dit igen i gamla vanor efter 3 veckor men även efter 6 veckor, kanske var det som hände. Första delmålet nu är en vit nyårsafton, det har jag inte haft sedan jag var liten. Jag ser verkligen inte framåt att vara nykter på nyår för då får jag sitta själv och dricker jag inte så kommer jag bara deppa ner mig och må sämre och då kommer det leda till att jag tappar motivation. Förlåt om jag bara hoppar in här med mitt liv.

LenaNyman

Har läst ditt inlägg i Moas tråd och rekommenderar dig helhjärtat att starta en egen tråd, förslagsvis under "Förändra sitt drickande". Du behöver inte bestämma någonting just nu om vare sig hur länge du ska hålla dig vit eller om det här forumet är något för dig eller ... ja, du förstår. Inga krav alls.

Jag har inte skrivit här så länge men när jag väl började så var det som att någonting började ske uppe i huvudet på mig. Man skriver, någon kanske svarar, man fäster "på papper" sina tankar och funderingar och bara det är till stor hjälp. Det här är en process, en resa, och du behöver inte vänta in första november. Börja gärna tidigare, kanske i dag är en bra dag? :)

Vad du nu väljer att göra så önskar jag dig varmt, varmt välkommen hit.

Kram.

/LenaNyman