av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

Vilse i pannkakan
ons, 2014-09-24 - 17:24

Åh flygcert, vad jag har saknat er!! Och du har förstås helt rätt. Jag har verkligen försökt och han försöker ju också, men det är inte tillräckligt. Och nu dricker han alkoholfri öl igen, så jag bara undrar hur lång tid det tar till ett återfall. Vilket förstås i sig gör att jag blir orolig och ännu tröttare - en ond cirkel. Har försökt vara lite praktisk idag och tagit tag i vissa detaljer. Mer om det senare.

Izzy
ons, 2014-09-24 - 18:55

Känns som all ork har runnit av mig. Hur ska man kunna bli människa igen ? Jag vill inte vara med längre, det känns verkligen så! Står inte ut , kan inte andas, allt är skit. Jag får så mycket hat o skuld som är för tungt att bära. Sitter på en stubbe i skogen o vill inte gå hem. Vad ska jag ta mig till när livet känns så tungt.

flygcert
ons, 2014-09-24 - 20:26

... med picnicfilten, mysfika och kramar!

Känner så med dig - vet hur tungt det känns, vet hur knäckt jag kände mig, hur jag trodde att jag aldrig skulle orka leva mer, hur jag trodde att allt var över, att jag aldrig skulle kunna lämna - och så kändes det ett ganska långt tag, men så plötsligt blev saker klarare och jag lyckades lämna, och så blev det ännu kämpigare - tills det började bli lättare!! Det är tungt nu, och det kommer det vara ett tag, men det kommer bli bättre!!1 Jag lovar dig!!!!!!
Kramar i mängd!

flygcert
ons, 2014-09-24 - 20:28

Kram till dig!
Jag tolkar dina rader som att du vet - du är kvar i medberoendet och tänker på vad han gör, hur han kommer göra och hur det kommer bli med honom, och det behöver itne vara så - du kan tänka på dig och vad du vill!!
Kram

mulletant
ons, 2014-09-24 - 21:43

vad jag skulle önska dig närhet av medsystrar som kunde finnas rent fysiskt nära och stötta och distrahera dina tankar från man och tonårsbarn och elände för en stund. Du kämpar så och är värd all respekt för din kamp att hitta självrespekt och egenvärde. Jag önskar dig uthållighet och styrka och ett riktigt stjärnregn av båda vila, glädje och en stunds frihet från ansvar! Här kommer ett helt gäng styrkekramar! Håll taget och håll ut! / mt

mulletant
ons, 2014-09-24 - 21:48

Har inte riktigt koll på "vem" du är just nu men välkommen tillbaka! Håll dig kvar här och skriv, skriv. Det hjälper! Och så tänker jag precis som flygcert, varför behövs ett återfall för att du ska kunna gå? Ta hand om dig! / mt

Vilse i pannkakan
tors, 2014-09-25 - 08:56

för att jag tar upp utrymme i din tråd. Jag förstår precis hur du mår. För min del har det gått så långt att kroppen säger ifrån nu. Det finns inga reserver alls att ta ifrån. Och om jag väljer att gå får jag hela hans familj emot mig. Tror jag i alla fall. Skam och skuld för att man "överger", men det kanske är nödvändigt för att rädda oss själva??

Men flygcert, det är så härligt att du bara kan komma in och öppna ögonen på en!! Det är ju solklart så att jag tänker på honom, hur han ska må, hur han ska reagera, om han ska ta ut det på barnen. Jag tänker inte på mig. Och dina ord gjorde att jag faktiskt kände att "men, jag kan ju fatta beslut så att JAG mår bättre?!" Jag säger inte att det blir lätt, men det var en insikt.

Tack mt! :-)

flygcert
tors, 2014-09-25 - 11:32

jag fick hela exets familj emot mig, och har det än i dag. Jag fick motta många samtal, sms och mail om att de tyckte att jag gjorde fel, ifrågasättande om jag verkligen tänkt igenom mitt beslut, att jag var hemsk och elak osv osv - men med hjälp av forumet, samtalskontakten, vänner så kunde jag mer och mer avsluta den kontakten: låta bli att svara, svara bestämt att "jag vill inte att ni ringer till mig om detta" osv, och det har till slut gått allt bättre! Låt det inte bli en sak som påverkar ditt beslut!!
Kram

Yogi
fre, 2014-09-26 - 01:04

Önskar så att jag kunde kontakta dig irl nu, ringa dig och höra efter var du befinner dig just nu, eller följa med när Flygcert kommer med picnickfilten och en kopp rykande te...
Du har det så otroligt tufft just nu och jag blir uppriktigt orolig för dig... Håll fast i din trygghet nu, barnen, anhöriga och vänner. De är din fasta punkt just nu. Det andra har varit en falsk trygghet men det är ändå en trygghet och så otroligt svårt att lämna och ta sig ur. Det skapar ångest att vara kvar men också ångest att kasta sig ut i det okända. Jag förstår dig så väl. Var snäll mot dig själv i det här. Du är värd så mycket, även om du säkert inte håller med mig just nu.
Har du någon du kan ringa till när du mår såhär dåligt? Någon som du kan berätta för?
Skriv gärna snart igen, blir lite orolig... Om du inte orkar skriva ett inlägg så förstår jag självklart det, men kanske bara ett "Hej"...
Tänker så mycket på dig och hoppas du är ok.
*Kramar om* ❤️

Izzy
mån, 2014-09-29 - 01:11

Jag önskar också att vi kunde träffas på riktigt och prata o stötta varandra.
Ni är så otroligt fina människor som bryr er om andra.
Jag velar o velar fram o tillbaka om jag gör rätt och har nog kommit fram till att det enda rätta är att lämna. Jag har läst tillbaka i min egen tråd o ser ju hur hemskt det har varit o det kommer att fortsätta så om jag inte går.
Fick också en Flashback när jag läste flygcerts tråd alldeles nyss. Alla minnen kommer tillbaka o jag tänker på semestrar, helger o även vardagar som har blir förstörda på grund av hans drickande!! Jag vill inte vara med om det mer!!
I morgon ska jag skriva kontrakt på lägenheten!! Jag känner mig så nervös för det blir så definitivt då. Jag hade tänkt att jag skulle ha talat om för min sambo att jag skulle göra det men jag tror han var påverkad i kväll så jag lät bli. Det skulle bara ha blivit otrevligt o han hade fått mig att bli ledsen. Har inte sagt det till dottern heller men de vet ju båda två att jag tänker ta lägenheten. På tisdag har jag bokat tid på banken, men han kommer inte kunna följa med då, tänker att jag kanske går dit själv o bokar en annan tid för oss båda. Eftersom att jag inte är insatt i ekonomin kan det vara skönt att ha en tid själv först.
Kommer jag att klara av det här nu? Jag hoppas verkligen det!!

Det gör ingenting att du lånar min tråd vilse i pannkakan!! Hoppas att du får kraft att gå o du behöver inte vänta på att han ska dricka o göra nåt dumt. Det räcker gott o väl med det som varit men jag förstår dig för jag har tänkt Loka själv. Kram

Izzy
tis, 2014-09-30 - 00:11

Jag har skrivit under lägenhetskontraktet nu!! Jag har verkligen gjort det som jag aldrig någonsin trodde att jag var kapabel till. Jag kommer att få ta över lägenheten fr.o.m. 1/11.
Det känns så jättekonstigt det här så det är inte klokt! Det är så blandade känslor o jag funderar fortfarande om jag gjort rätt.
Det verkade inte som min sambo hade förstått ändå att jag menade allvar med att flytta ändå fast jag har sagt det till honom. Han trodde inte att jag skulle göra det! I dag har det kommit lite spydiga kommentarer o när min dotter sa nåt till honom sa han att han inte orkade med mer skit. Nu är det synd om han o jag är den hemska som lämnar o han försöker få mig att få skuldkänslor villket han också lyckas med.
Det känns så konstigt att vara kvar i huset nu och det blir så konstig stämning. Det var det förut också men på ett annat sätt. Jag vill bara bort och försöka bygga upp mitt liv o hitta mig själv!

mulletant
tis, 2014-09-30 - 05:37

Ännu en kvinna som skrivit dig fri!
Nej, knappast har din (snart f.d) sambo förstått.... du har ju (nästan) inte förstått själv... att du har kraften att förändra ditt liv. Vilket jättekliv!
Jag blir alldeles varm och vild (ja!) inombords när jag igen ser hur vi kan stötta varandra här genom att skriva ur oss själva, våra innersta rum, och i igenkännandet ge kraft åt andra. Tänk flygcert, vad det att du delat dina smärtsamma erfarenheter har betytt för andra.
Lita till din innersta känsla Izzy, du har tänkt, vridit, vänt... och nu har du tagit steget mot ditt eget liv! Kram, kram / mt

Citronfjäril
tis, 2014-09-30 - 10:24

Grattis Izzy! Otroligt starkt jobbat att ta detta steg! Har inte skrivit till dig tidigare, men har hängt med i din tråd ett tag. Önskar dig alla lycka framöver! Önskar jag hade din styrka, men det kommer kanske... KRAM

Izzy
tis, 2014-09-30 - 11:39

Men också glad, ledsen, förvirrad mm . Det känns inte som att det här är på riktigt, det här händer inte mig. Vad jag längtar till jag har flyttat och jag kan försöka börja leva. Jag har tappat bort mig själv , vet inte vad jag vill, vad jag kan , vad jag tycker mm. Kommer man någonsin att kunna bli en hel människa?
Tack Mt !! Ja det här forumet har hjälpt mig o hjälper mig mycket!! Just det att man inte är ensam om sina tankar och funderingar. Att man får så många kloka råd från människor som varit i samma situation. Jag hade nog inte varit där jag är i dag om jag inte hittat hit.
Tack citronfjäril!! Ja jag hoppas att du också får styrkan att gå!! Jag tror att du får det men det tar olika lång tid, och det är bara du själv som känner när det är dags. Jag har varit tillsammans med min sambo i 24 år!! O det är först nu som jag har fått styrkan!!
Kramar<3

margaretavilhelmina
tis, 2014-09-30 - 11:57

Grattis! Du är verkligen jätte stark och allt kommer bli bra :-)
Förstår att det är blandade känslor. Skickar styrka! Kramar

margaretavilhelmina
tis, 2014-09-30 - 11:57

Grattis! Du är verkligen jätte stark och allt kommer bli bra :-)
Förstår att det är blandade känslor. Skickar styrka! Kramar

flygcert
tis, 2014-09-30 - 17:23

Allt har sin tid...

Det kommer vara en omtumlande tid. Känner så väl igen orden "Det känns inte som att det här är på riktigt, det här händer inte mig" - för det känns ju precis så... Om någon hade sagt att ditt liv skulle vara så som det är, inte hade du trott hen då!

Kommer man någonsin att kunna bli en hel människa? JaNejJaNejJa måste jag skriva - jag tror att man blir det, jag tror att jag kommer att bli det - men jag har kämpat i över ett och ett halvt år och jag är ingen hel människa idag, men jag är en människa som på såååå många sätt mår så mycket bättre idag! Ibland känns det som att "nej, jag blir inte hel igen" och allt oftare känsn det som att "Ja, jag kommer bli hel!"

Kram!!!

Mittendaliv
ons, 2014-10-01 - 20:21

Åh vad glad jag blir för din skull! Vad du kämpat för att hitta kraft att ta detta steg. Förändringens tid är här :) Låt det ta tid, du kommer hitta tillbaka till dig själv och ditt liv. Hoppas du kommer kunna få många stunder av bara lugn och ro. Det är mycket prat om medberoende i media nu, känns bra tycker jag. Om du inte sett Djävulsdansen så är det ett bra tips.

Kram och kraft till dig!

Izzy
tors, 2014-10-02 - 12:23

Jag kan inte tro att jag har gjort det här för än jag har fixat med banken o flyttat till lägenheten. Det är så svårt att ta in.
Flygcert jag förstår att det här kommer att ta tid, visst är det konstigt hur påverkad man blir av medberoende? Det är nog ingen som kan förstå som inte har varit i det själv.
Mittendaliv jag såg båda programmen av jävulsdansen i går som jag hade spelat in.
Vad mkt känslor det väckte, jag grät nästan hela tiden. Man känner igen så mycket. Det är bra att man har börjat uppmärksamma att det är inte bara de beroende som behöver hjälp för att bli friska!!
Kram

flygcert
tors, 2014-10-02 - 13:40

Jag menade så klart inte att trycka ner dig med att det tar tid, vill bara förvarna dig...

Och du har så rätt - jag tror inte att någon kan förstå om de inte själva levt i något liknande. Senast igår hamnade jag i diskussion med förskolepersonalen - de tog återigen upp att barnen inte verkar må bra och då sa jag återigen att de har anmälningsplikt. Då backade de och sa att det inte är så farligt, och när jag tog upp att hemma hos mig är det kaos - den stora flickan sparkar, klöser, river, slår, gapar, skriker, skriker att hon ska döda mig och så - och då säger en i personalen "Ja, men hon är fem år, då får du ju hålla fast henne tills hon lugnar sig"... Ja, så kan man kanske tänka, men det handlar ju inte om ett vanligt, normaltrotsigt barn utan ett barn som inte mår bra - och det förstår nog ingen som inte levt så...

Kram