Jag är gift med en mann som dricker mer eller mindre varje dag. För ett år sedan orkade jag inte mer att vara i ett förhållande med honom. Jag fick nog redan i 2009 och var på väg att lämna honom, han slutade att dricka ca 1,5 års tid, gick hos AA osv, sen började han på igen. Pga mycket sjukdom och dödsfall i familjen hade jag inte ork att ta itu med honom, med vårat förhållande. Fick nog till slut och har gjort slut med honom, för mig är vi nu bara gifta på papperet. Vi har nu en ordning där han bor i sommarstugan och kommer hem 1 gång i veckan (då håller han sig ganska nykter et par dagar). Nu är inte det en ny ordning då han har mer eller mindre bott i sommarstugan (valt det själv) sedan han sprack i slutet av 2010. Jag jobbar skift och han gör ett bra jobb med barnen när han är hemma. Tyvärr klarar han inte att hålla sig i skinnet mer än några dagar åt gången, så måste han tillbaks och dricka. Att jag valde att bli i 2009 var för barnens skuld, ville att dom skulle få växa upp med båda sina föräldrar, man hoppas ju. Jag vill fortfarande att mina barn ska ha ett bra förhållande till sin far, samtidigt vill jag inte att vi ska ha delad vårdnad då jag vill att barna ska slippa flytta fram och tillbaks varannan vecka, pluss att jag inte litar på att han klarar hålla sig nykter så länge. Därför tycker jag det är bättre att han kommer och bor med oss dom dagarna jag jobbar. Vi firar jul och reser på semester som en familj, men det kostar mig väldigt mycket, för han är skitjobbig till tider och jag har helt tappat respekten för honom. Han vill väldigt gärna att vi ska bli ihop igjen, men det krävs mer än ett mirakel för att det ska ske, det händer inte. Han ringer mig på fyllan och vill att vi ska gå till rådgivning tillsammans, säger att han är världens bästa mann (jaha tänker jag, då är det vääääldigt synd på alla andra kvinnor i världen om han är standarden för hur världens bästa mann är, och hur fa... har det sig då att nästan samtliga kvinnor han har varit ihop med har lämnat honom om han är världens bästa mann?). Jag klarar att hålla mina spydiga kommentarer för mig själv, men det kostar. Jag jobbar hårt för att hålla mig saklig och inte sjunka till hans nivå när han yppar till gräl, men det är jättetungt att hela tiden väga vart enda ord man säger. Vad gör ni för att hålla er lugna, när det börjar brygga till bråk? När han dricker blir han irritabel och han blir dum i kjäften och osaklig, skitjobbig är han. Ringer och sms med massa skit. Jag har varit väldig tydlig på att det är slut mellan oss, och att det blir aldrig oss igjen. Han tar mycket energi och krafter, och jag har sliter nu med oro i kroppen pga hans drickande (har haft det i några år). Jag mår bättre nu än för ett år sedan, för nu vet jag vad jag vill och kräver det också, men det är tungt att hela tiden vara den vuxna. Jag har liten respekt för honom, känner bara avsmak för honom. Har aldrig tyckt synd på honom, och jag har varit öppen med familj och vänner om att han dricker. Jag skäms inte för att han dricker, det är hans val och har ingenting med mig att göra. Han drack innan jag träffade honom och var duktig på att dölja det tills jag var på kroken. Jag tror inte jag är medberoende, men det kan jag ju vara ändå fast jag inte ser det själv. Jag är noga med att inte svärta honom inför barnen, dom älskar sin pappa och han är viktig i deras liv. Jag har gett honom klar beskjed om att så länge han håller seg nykter runt barnen är han välkommen hemma. men börjar han dricka hemma så ska jag göra allt i min makt för att hålla honom borta från barnen. Det är mitt jobb att skydda barnen och därför använder jag mycket krafter på att uppföra mig vuxet, medans jag helst har lust att skrika till honom att han är världens skitstövel och jag önskar honom åt helvete. Tack för att ni vill läsa, och jag uppskattar om ni har några tankar om hur jag ska behålla lugnet när det stormar.