Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

jag är nästan helt säker på att han dricker ikväll. ca 15 dagars uppehåll denna gång.Varför hoppas och tror man varje gång.Kanske för att den som dricker också tror hoppas och menar allvar.Just då.

Han har fortsatt sin nyktra bana och humöret är gott.Jag mår också förhållandevis bra.Jag har många dagar av sinnesro och frid.Tillförsikt om att allt i min relativt tunga vardag kommer att ordna upp sig och bli överkomliga.Hopp om att de spirande jagkänslorna kommer att fortsätta växa och stärka mig som person.
Det var nu längesen jag hade någon riktig dippdag då allt kändes svart och oöverstigligt.

Det är i dagsläget ganska enkelt att hålla min neutrala och starka hållning mot exet om att vi inte ska ha närkontakt och fortsätta vår minirelation.Nu håller han ändå kontakt med mig en till flera gånger dagligen på eget initiativ.Vilken skillnad mot sommar och höst då det kunde gå månader mellan de frivilliga kontaktförsöken.

För att sammanfatta det så känner jag mig i dagsläget stark och vad framtiden bär för mig och exet vet jag inte och jag känner inte att min framtid står och faller med honom heller.Jag klarar mig bra just nu.De är klart,skulle han träffa någon annan eller falla ned i sitt spritträsk igen så förändras säkert detta.Men just nu är jag stark i alla fall och det känns väldigt skönt som omväxling

Svag ledsen utlämnad känner jag mig.Vad ska bli av mig,var ska jag ta vägen.Det var ju vi och vår familj som gällde.Nu ska jag klara mig själv utan honom.Min framtid är bara blank och alla alternativ känns tråkiga och meningslösa.Just nu ser jag ingen större glädje med nånting tyvärr.Likadant hela dagen igår.Vad är det som händer.Kan jag inte hålla fast vid en stark och glad känsla,eller är det här den rätta känslan som jag så desperat försöker klistra på med en massa starka låtsastankar.Jag vet inte.Men just nu känns det tungt och tråkigt och jag skulle välkomna alla återlappningsförsök.

Meredith12

Kära goa du, jag önskar jag kunde ge dig en smula styrka och hopp o glädje. Känner starkt att du förtjänar det.
Må det skyndsamt ljusna på din front,

M

Ibland så måste man få falla,det känns bättre redan nu ikväll.Men psyket är en förunderlig mekanism.Upp o ned och fram å tebax.

linker

Vi följs åt, Ullabulla. Pendlar mellan hopp, förtvivlan och resignation. Men att vi skriver så mycket tyder nog på att vi inte längre kan och orkar vänta på en förändring som inte går av sig själv. Slutet är inte givet.

att åtminstone printa ned sanningen här.Man puttar sig själv liten bit i taget åt nått håll i alla fall.Även om det kanske inte alltid är åt rätt håll.

Han dricker igen och jag undrar om det inte är det mitt undermedvetna förstått hela den här veckan.Redan i söndags misstänkte jag ju detta men nädå,nu var det ju dax för nykterhet.Då kan det u inte vara sant det jag hör med egna öron.Att man aldrig aldrig lär sig.

att skriva ett avskedsbrev till exet.
Trots att läget är värre än vanligt så hjälper det inte mig och mina känslor.Ännu mer av mina räddarinstinkter går igång.Jag spinner på alla framtidsplaner som vi kan skapa tillsammans om han bara vill leva nyktert tillsammans med mig.
Ju mer det skiljer sig från verklighteten ju verkligare och mer trygga blir dom för mig.
Herregud min skapare så förvridet mitt tankesätt är.
På svaret varför och hur kan du göra såhär så kom det bara,jag vet inte.

Men jag ska i alla fall göra ett tappert försök här och nu och lyda terapeuten när jag är så fylld av dessa motstridiga känslor.

Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Jag behövde inte ge brevet till honom,men åtminstone skriva ned det.
Mitt förnuft håller ju med om varenda rad.
Men mina känslor skriker att detta är ju det sista jag vill.
Jag vill att han ska börja med sin antabus med start på Onsdag.
Troligen gör han det,men det säger ju ändå inget om oss och vår framtid.
Jag ska i alla fall läsa dessa rader som start varje morgon och låta bli att kontakta honom.
Kanske att de så småningom också når fram till mina känslor.
Huvvaligen,och jag som trodde på honom denna gång.

villveta

Hej.................all styrka till dig .
<3 <3 <3
Igår läste jag " Botten upp " av Lena Holfve.....Den ligger på nätet.
Var skraj att inse sanningen :(.

linker

Vilket vackert brev! Även om du inte lämnar över det till honom så visar du för dig själv att du kommer att kunna gå vidare utan bitterhet, kanske inte nu men någon gång.

Kanske alla dessa bevis på alkoholismen behövs för att förnuftet ska närma sig känslan.Jag kan och ska inte gå in och påverka.Jag ska arbeta för att ställa mig mer på sidan av så gott jag bara förmår.Han hade ringt dottern igår och upprepat sitt löfte att börja med antabus i morgon.Men det är ju bara att låta bli om han vill dricka.
Vi får se vad som händer,släpp taget Ullabulla.

Nedan radar jag igen upp det brev som terapeuten bett mig skriva och som jag lydigt plitat ned.
Sen ska jag författa vad jag innerst inne upplever och känner,få se hur mycket det skiljer sig åt.
Kära xx
Vi har nu levt åtskilda i 9 månader.Du har druckit mer än nånsin och förmodligen mått sämre än nånsin.I våras när du flyttade ned så var du så full av tillförsikt att detta skulle bli bra.
Du såg tom fram emot detta och jag satt mittemot och kände mig förkrossad inför hur du kunde känna såhär.Själv var jag förtvivlad övergiven och sorgsen.
Sen kom och gick sommaren och hösten och även en stor del av vintern.Nu sitter vi här fortfarande på varsin plats och du mår ju inte bättre och inte jag heller.
Jag för att jag inte kan släppa taget om dig och du för att du fortsätter att dricka för att du inte kan låta bli.
Jag vet att du är sjuk,jag vet att ditt känsloliv är förmörkat och sjukt av ditt drickande.
Ändå måste jag ju ta till mig ditt agerande och det som kommer ur dig i form av sanningar:
Jag vill inte mer,vårt förhållande är inte roligt längre.
Jag vill leva själv och bygga upp mitt liv och börja må bättre.

Jag kan inte annat än ta dig på orden och säga att jag beklagar att det är så du känner och tänker.
Jag känner annorlunda än dig.Jag älskar dig fortfarande,djupt trots att jag inte borde.
Detta rår jag inte över och min enda chans till återhämtning och tillfrisknande är att bryta helt med dig.

Kanske är det vi som ska leva tillsammans i framtiden,kanske inte.
Men här och nu måste jag vända dig ryggen och fortsätta mitt liv och bygga upp min verklighet utan dig.
Jag önskar dig all lycka till och vill dig verkligen allt väl.
Jag tackar dig för dessa 20 år som vi delat men nu säger jag adjö.

Kära xx
Jag ser dig i dig nya hem som delvis är torftigt och antagligen mycket ensamt.Du framhåller ofta skenet av att du är nöjd i din ensamhet och att ingen tränger sig på/behöver dig.Jag vet hur social du innerst inne är.Pratsam och glad med alla som vill låna dig en stund.Själv klarar jag ensamheten långt bättre men har ändå efter brytningen med dig öppnat upp för många nya kontakter.Du försöker hålla masken.
Att ditt liv är under kontroll.
Att jag inte fattas dig.Men igår så bröt det igenom igen,trots ditt pokerfejs.
Jag såg hur du ville ta i mig,nå fram till mig men du valde att inget säga eller göra som vanligt.
Jag åkte hem,la mig och längtade så det gjorde ont efter dig.Du fattas mig varje dag,varje timme och mitt liv är inte komplett utan dig.
På ytan fungerar allt bättre och bättre.
Min vardag med alla måsten rullar på och min fritid har blivit mycket rikare.
Men allt det skulle jag kasta bort i en handvändning och släppa om jag trodde att det skulle räcka för att vi skulle hitta varann igen.
Så sorgligt ensamt är mitt innersta jag som inte är ett dugg intresserad av att möta någon ny man eller starta upp ett nytt liv som ju redan är påbörjat.
20 år där vi ständigt funnits för varann,du praktiskt jag känslomässigt.Jag känner mig stympad och svag utan dig.
Men utan tillfrisknande från din sida så finns det inget vi.Kanske inte ens med det,du kanske väljer din egen väg ändå.

Ja,ett troget hjärta har jag i alla fall.
Just nu känns det inte som någon större tillgång.

När jag konfronterade honom om erbjudande som innefattade terapi för alkoholmissbruket.Han har glidit på det över en vecka och igår var jag tvungen att få besked.
Njao först ska jag kolla ett annat erbjudande.Dvs han hade inte gjort de nödvändigheter som krävdes för detta erbjudande(det handlade inte om relationen)

Då blev jag tvungen att säga att eftersom du inte gjort A så blir det inget B.Han hade alltså inte styrkan att ringa upp mig för att själv meddela detta.Så nu sitter jag här och känner mig lurad och manipulerad av mig själv.Att jag gick in i diskussion med honom istället för att helt enkelt bara låta förslaget falla.
Att jag inte själv lät honom öppna munnen och säga att det inte skulle bli nått för här skulle det inte bli nån terapi.I nuläget är jag nöjd med antabuskuren jag påböjat osv.
Men kanske jag egentligen ska vara nöjd att han inte nappade.Då hade jag hookat upp mig igen på andra plan och kanske (jo helt säkert) gått in i medberoende igen och kontroll och förväntan.Nu slipper jag ju det.
Igår kände jag också denna tomhet som de ofta beskriver i medberoendeböckerna.Att det ekar fullständigt tomt i själen då man inte har sin alkis eller alla tankar runt det att lägga energi på.Det är väl där jag själv ska ta plats så småningom.Hon bor där vissa dagar men igår hade hon flyttat nån annanstans.

Mitt nya liv med mig i fokus börjar ta form.Att erkänna svaghet och längtan verkar ge jaget kraft att bygga på sig själv.Just idag är jag stark och tror på mig själv igen.Oftare och oftare stark och mer och mer sällan svag.Som alla anda som gjort denna resa skrivit.Tack för att jag också är människa och kan ta styrka härinne från andra som ligger före mig i tid och utveckling.

i själ och hjärta.En nonchalans om utifall han dricker eller inte.Om han håller fast vid sin antabus eller inte.Ibland har jag låtit lura mig.Att det bara är på ytan.Men just idag känns känslan inifrån och ut.Jag har aldrig haft den så tydlig tidigare.Säkert faller jag igen,om han hör av sig och är så fin som han kan vara.Eller om jag får höra att han trillat dit igen.Men bara känslan att ha nått hit just idag och får må såhär just idag är så härlig.
Tack forumet,tack mig själv för att jag släpat mig genom dessa tunga insikter och dagar.

Tigern

Så det finns de som också känner att man har så stark önskan att behålla sin relation att man tar i halmstrån. Jag med, usch vilken känsla. Ullabulla, det finns ju inget enkelt sätt för någon av oss. Många av oss har dock falska förhoppningar, jag, absolut också. Du har kommit några steg längre, eftersom du letar efter nya sätt att kunna fortsätta hitta dig själv och vara stark. Råd? Hitta lite 'fan anamma' och stå på dig. Visst, det är inget annat än synd om karln. Alkoholen är ett gift och få inser och tar sig ur dess klor. Han rår inte för det. MEN, har han inte fan anamma i sig och verkligen slåss för att göra sig tillräckligt fri att han kan leva med giftet, då dras du bara tillbaka och blir mer förgiftad själv. Så hitta fler bitar av ditt nya jag, fler bitar som har betydelse och som gör att du peppas och mår bättre. Vi som får 'second hand' förgiftningen borde också få sånna där mynt/plastbrickor för varje dag vi inte ger upp eller halkar tillbaka till våra gamla beteenden. Tänker jag ska ta till någonting konkret, kanske en tändsticka varje dag så jag kan få ihop min egen lilla hög av påminnelser. Eller som när jag var liten, hitta en enda orsak varje dag som gör livet värt att leva. Inte choklad, då blir man bara fetare. :) Soooo, hang in there...

när jag läser ytterligare ett inlägg från en förtvivlad anhörig så tänker jag:
Vad inbillar vi oss?
Hur ser det ut här inne?
De allra flesta,bortsett från mulletanten och några till så har de vi lever med valt flaskan om och om och om igen.Ibland(oftast) har vi stannat kvar i relationen i förtvivlat hopp om att något ska hända som förändrar situationen till det bättre.
Hur ofta händer det?
Redan den paradoxen borde ju få oss som läser härinne på anhörigsidan att reagera och tänka att varför ska just min gubbe/gumma välja den rätta vägen?
Men gör vi det, ack nej.
Vi väljer att tro på promillehistorierna härinne där alkoholisten vaknat upp,tagit tag i sitt liv och förändrat allt till det bättre och alla lever lyckliga i alla sina dagar.
Dessutom vittnar en del inne på beroendesidan om att de bryter den relation de lever i pga att den är dålig och otillfredsställande.
Hoppsan hur kan det komma sig?
Men finns det bara en enda vinkling kvar för oss anhöriga,ett enda hopp så stannar vi och väntar och hoppas och tror.

Varför i hela friden gör vi på detta viset?
Jo för att vi i vår tur vill tro på den vi valt och lagt ned så mycket energi och ork på.
Ska det vara förgäves,dessa uppoffringar och alla tårar?
Och sen äntligen,när vi börjar fatta att min historia kanske är likadan som de flesta andras så börjar vi ta våra små steg mot befrielse och frigörelse av oss själva.Först då kanske vi kan se lika klart på oss själva och det liv vi väljer att leva som omgivningen gör.

Jag säger inte att man borde ge upp om den man bryr sig om.Men tänk om det fanns en lagommedicin att ge oss anhöriga så vi fattade på riktigt att inget vi gör kan påverka den som dricker att förstå och inse det vi alla runt hen gör.Om vi kunde förstå långt tidigare att släppa taget och backa ut ur det sjuka i relationen bara gör den som dricker friskare.
Men nejdå,ju längre ned i dyngan de åker ju längre ner gräver också vi anhöriga oss själva.I någon sorts konstig sympati som inte gagnar någon.
Gonatt alla därute,hoppas morgondagen ger fler nyktra människor än idag.

skrivande att jag inte såg ditt inlägg.Visst är det precis som du beskriver.Leta rätt på dom där starka sidorna som finns därinne.Men ibland glider de bara undan och det är bottenlöst tomt där man famlar.
Men jag jobbar på det och det går bättre och bättre.