Sån lättnad! Min man som jag levt tillsammans med sedan 15 år har äntligen erkänt att han har problem med alkoholen. Jag har sett tecknen så länge, jag har skällt, bönat och bett, jag har ignorerat och jag har ställt krav men han har aldrig tagit till sig det jag försökt få honom att inse. Vi är båda uppvuxna med alkoholiserade föräldrar och sett hur dom dött bort för oss. Själv har jag avstått helt från alkoholen sedan länge, rädd för att den skulle få mig i sitt grepp.
När vårt första barn föddes för snart 7 år sedan så lugnade han ner sig betydligt. Krogvändorna på helgerna byttes ut mot 5-10 starköl hemma varje helg. När vårt andra barn föddes ett år senare pch han vid 5 veckors ålder blev sjuk och han fick sätta sig i bilen rattonykter för att få honom till sjukhus så gav jag honom ett val, spriten eller vi. Han slutade med starkölen men istället började han köpa lättöl som han drack i mängder... Varje dag. 2-3 sexpack dag efter dag. På helgen byttes dom ut till 3,5%. Jag har försökt prata, förmanat, skällt osv men han har inte kunnat se problemet.
Såhär har det sen fortsatt. Jag har skämts ögonen ur mig när barnen talat om högt och tydligt för fröknar på dagis och skola att pappa dricker öl, ropat ut på affärer att dom där brukar pappa dricka osv.
I helgen var min man iväg på en resa med jobbet. Det bjöds på mat, underhållning och alkohol. När han kom hem dagen efter kände jag på mig direkt när han steg in genom dörren att det hänt något men han förnekade. Men nu kom han alltså hem för en stund sedan och berättade att hans chef kallat in honom pga hans beteende på resan. Jag frågade inte vad som hade hänt, men han ska imorgon på företagshälsovården som ett första steg för att få hjälp med sitt alkoholmissbruk. Han erkände för första gången under våra 15 år att han inte har någon kontroll över det. Äntligen!
Jag skulle vara väldigt tacksam om någon ville tipsa om läsvärda länkar för oss anhöriga, med tips på hur jag kan stötta och hjälpa min man genom det här. Det här ska vi klara :)