av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

mulletant
fre, 2015-01-16 - 05:36

på forumet har så många kvinnor stått och vägt just på den punkt du står nu Kaeljo. Izzy och flygcert är två av dem, deras och din berättelse delas av många. Även min berättelse, där maken valde nykterhet, inrymmer det avgörande ögonblicket när jag gick... och åren, månaderna, dygnen och timmarna av vånda dessförinnan. I ögonblicket man går vet ingen vad det blir sedan.... Önskar dig styrka och handlingskraft att välja din väg, ditt liv! Kram / mt

PS De få män som skrivit i samma ärende har skrivit några inlägg och sen försvunnit. DS

Mia
lör, 2015-01-17 - 20:51

Jag snurrade in på denna sidan när jag googlade på "Kan man leva tillsammans med en alkoholist?"Jag har läst några sidor nu och att läsa dina inlägg Izzy var som en käftsmäll.Det kunde varit jag som skrivit mycket av det du skriver.Denna sidan kan nog hjälpa mig.Återkommer och skriver när jag är ensam hemma i lugn och ro.

Izzy
tis, 2015-01-20 - 19:01

Jag har sån ångest o känner mig gråtfärdig! Jag har nu bott en vecka o två dagar o min lägenhet. Det känns bra för jag kan känna lugn här. För en stund sen var jag till huset för mitt ex skulle hjälpa mig med bilen som inte startade. Jag kände sån ångest när jag var i huset o det brände under ögonlocken o jag ville bara gråta. Vet inte varför jag reagerar så men när jag gick runt hemma o såg att han städat, tagit ner foton o grejat så kändes det så konstigt. Som att han bara går vidare o det ser ut som han mår bra o jag tror inte han dricker så mycket just nu iallafall. Min dotter tycker att han har blivit snällare o bryr sig mer o det är ju jättebra. Jag kände att jag inte kunde vara kvar i huset det kändes som att jag inte kunde andas. Tänk om allt bara kunde vara klart. Jag har fortfarande massor med saker kvar o vi har inte gjort klart hur vi ska göra med huset eller någonting. Jag blir tokig för jag vill att vi ska kunna gå vidare med våra liv på var sitt håll. Det känns på nåt sätt att han ska bevisa för mig att han mår så bra o att det här inte bekommer honom alls. :(

millan666
tors, 2015-01-22 - 19:11

Hej!
Jag träffade en underbar kille för två år sen.
Vi blev sambos för snart ett halvår sen.
Ganska snart efter att vi blev sambos märkte jag allt mer och mer att han är alkoholist.
Visst drack han innan också,men jag såg inte hur mycket/ofta förens jag flyttade hem till honom.
Han dricker 4 av 7 dagar (nu varierar detta beroende på ledighet osv.)
I julas var han ledig 13 dagar och var av dessa dagar var han nykter endast 4.
Jag har påpekat och förklarat för honom hur jag känner det.
Och även sagt att om han inte skärper sig så kommer jag att lämna honom, senast var förra onsdagen.
På fredagen var han ute igen, även söndag ,i tisdags drack han hemma, igår ute och hemma och idag med.
Han påstår att han går på krogen och dricker för att han behöver umgänget.
Han har tyvärr dåligt med vänner. Hans bästa vänner var hans grannar som också var hans suparpolare.
Jag vet inte vad jag ska göra. Han säger att han ska bli bättre,men det händer inget.
Sade till honom att han får ta tag i sitt liv, jag har gömt öl för honom. (Han hittar dem)
Jag har hindrat honom från att dricka öl och ta vatten istället. Då blir han sur och grinig.
Jag har kommit till den punkten då jag skriker efter hjälp.
Älskar verkligen honom, men han dödar en bit av mig varje gång han dricker.
Brukade vara en tjej som skrattade mycket och ville hitta på saker. Men har ingen ork till något längre.
Är bara arg,ledsen och grinig hela tiden nu.

Vad ska jag göra?

Kram Camilla

Izzy
mån, 2015-02-02 - 15:40

Jag känner mig så ensam! Min dotter väljer att bo med sin pappa än så länge. Det känns så jobbigt för jag tycker ju att det är han som har betett sig så otroligt illa mot både mig o sina döttrar. Jag tänker tillbaka på allt som har varit o så många gånger som han har sårat oss o skrikit ut så mycket hårda o sårande ord. Nu har han blivit snällare mot tottern o mig med o bryr sig mycket mer men dricker fortfarande men inte lika mycket tror jag. Det känns så orättvist på nåt sätt att hon är hos honom fast det alltid har varit jag som har funnits där o stöttat o tröstat. Jag har gjort många fel jag med eftersom jag nästan aldrig sagt ifrån men nu när jag har gjort det så blir jag lämnad ensam. Jag vill inte tjata på henne att hon ska komma till mig för jag tror det är bäst att hon får bestämma själv. Känner mig bara så ledsen!!

Kaeljo
mån, 2015-02-02 - 17:41

Hej Izzy,
Jag förstår hur du känner det. Jag skulle säkert ha känt precis som du gör. Att det borde vara självklart att dottern som du har stöttat och tröstat skulle välja att bo hos dig. Men jag tror säkert hon kommer så småningom. Under tiden kan ni väl träffas och göra lite kul ihop ändå då och då.
Det är just det här som skrämmer mig också om jag lämnar min man. Barnen har alltid stått närmare mig, eftersom jag varit den förälder som alltid varit närvarande. Det är mig de ringer först och främst nu när de inte bor hemma. Men min rädsla är också att de ska ta avstånd från mig om jag nu gör deras pappa så illa. Men jag hoppas att det inte blir så. Du har väl en dotter till eller? Bor hon inte hemma?

Kramar till dig!

flygcert
mån, 2015-02-02 - 18:10

Har inte så mycket att säga... Jag har en bekant som sitter i din sits - hon lämnade och nu vill inte barnen vara hos henne. Kvinnan har fått hjälp och försöker få hjälp till dottern. Kvinnan har fått rådet att avvakta, samtalskontakten säger att det är inte helt ovanligt att barn som levt länge i missbruksfamilj tar över ansvaret när missbrukaren blir lämnad. Kan det vara så för din dotter?

kramar

Izzy
tis, 2015-02-03 - 16:25

Att det är som du tror Kaejlo att hon kommer till mig!! Jag försöker att vi ska göra lite roliga saker ihop o det är hon ju med på men jag vill att hon ska komma till mig självmant. Men det är väl bara att ha is i magen o väta. Det känns som att han inte behöver anstränga sig så mycket . Jag förstår väl att det är svårt för henne! Det kan nog vara lite så som du skriver Flygcert att hon kanske tar på sig ansvaret nu men jag vill inte att hon ska behöva göra det. Hon är väldigt orolig för honom o skyddar honom mycket tycker jag. Det har blivit så konstigt allting. Jag vet inte vad jag ska göra.

Izzy
mån, 2015-02-09 - 23:09

Så otroligt trött o sliten!! Vet inte vart jag ska börja. Vi måste göra upp hur vi ska göra med huset, jag har grejer kvar men jag orkar inte hämta. Min dotter bor fortfarande med honom o hon mår inte bra men hon får hjälp men det verkar inte bli nå bättre än iallafall fall. Usch nu är allt bara så där motigt igen o jag ser ingen ljusning. Här sitter jag nu i min lägenhet som jag ville men det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt mig. Jag känner mig så orkeslös o vill bara sova men jag blir inget piggare för det. Du frågade mig förut Kaejlo om jag inte har en dotter till o det har jag o hon är några år äldre o flyttade hemifrån för några år sen. Hon går i skola i en annan stad.

Tigern
tis, 2015-02-10 - 06:45

Hej!

Jag har skummat igenom det du skriver, tyvärr måste jag jobba om en stund men ville ändå berätta att jag har kommit så pass långt i processen att jag ska skilja mig. Jag visste inte heller hur jag skulle göra med ekonomin, lån osv. så jag ringde upp banken och sa som det var, dvs att mannen och jag skulle gå skilda vägar och undrade vilka val vi hade med lån. De är enormt hjälpsamma. Ha bara din information, lån nummer och ev. koder för att prata med dem så kan de besvara mycket på telefon.

Sedan kan du prata med familjerådgivare om stegen till separation och annat. När man väl har en plan kan man ta ett litet steg i taget. Din man kan inte vägra att skilja sig och han kan inte vägra en bofördelning och annat. Sedan har du bättre förståelse och insikt till vad för ekonomi du egentligen har och vilka möjligheter som finns för dig och din dotter. Lycka till! :)

flygcert
tis, 2015-02-10 - 17:36

Izzy, jag känner så väl igen mig - ensamheten, trots att den är skön på många sätt så är det just ensamt... Och innan man vet att allt med ekonomi, lån, bodelning osv är löst så är det kämpigt!!! Men håll ut - det blir inte bättre av att gå tillbaka, tänk på vad som fick dig att lämna! Jag kände ibland att jag skulelkunna sk*ta i alla saker! när jag väl flyttat så kändes inte grejerna så viktiga! mejat fick rådet av många att inte ge mig! eftersom det blir så kostsamt att köpa nytt och dessutom att jag ev skulle ångra mig när det var för sent. Idag är jag extremt glad att jag tog det som var mitt, delade mycket av det som varit gemensamt och fick pengar för resten. Det var en oerhört kämpig tid: från att jag flyttade tills vi hade skrivit på bodelningspapper tog 6 månader. Det kändes som tio år, men jag är väldigt glad att jag höll ut, trots att det som sagt var så himla jobbigt. - men ge dig inte! Det kommer bli bättre!!!!

Jag var trött länge också - jag trodde nog att när jag väl flyttade så skulle det bli så himla bra, mejat gick in i totalt mörker. Jag var sjukskriven i flera månader, gick på samtal 1-2 ggr per vecka, tvingade mig att gå promenader, men tillät mig att gråta mycket. Och efter några månader började det kännas bättre! Du kommer också må bättre, håll ut!
Kramar

mulletant
ons, 2015-02-11 - 05:05

det kommer att bli bättre också för dig, Tänk hur lång tid du levt "i mörker" - det vänder inte i en handvändning men du kommer att hitta tillbaka till ljuset du också.
Kram, kram - ge dig tiden du behöver! / mt

Izzy
tors, 2015-02-12 - 05:12

Flygcert tack för att du delar med dig, när jag läser vad du skriver känner jag ny kraft att kämpa vidare. Just att du verkar ha känt samma känslor som jag att allt är hopplöst men ändå tagit dig vidare fast det har varit motigt o du inte trott att du ska klara det. Jag kände ändå lite hopp när du beskriver hur du haft det. Men jag har verkligen kört fast nu riktigt ordentligt o har nu så svårt att tro på något. Min dotter mår så fruktansvärt dåligt o hon bor med pappan fortfarande o hon känner att han nog inte vill ha henne där. Han hade druckit igår när jag var o hälsade på henne o jag kände av stämningen o att han var ifrågasättande mot henne när hon sa något. När jag kom dit var hon glad o vi kunde skratta men hon talade också om för mig att även om hon verkade glad ibland så var hon inte det o att humöret växlar hela tiden. Jag frågade hur det är o vi kom in på frågor om livet o döden. Mitt hjärta brister!! Hon sa att hon inte vill leva, kände ingen mening o tror inte det kan bli bättre. Men när jag frågade om hon ville dö så lät det väl inte riktigt så heller. Jag vet inte hur jag ska tackla det här o känner mig så skyldig för jag tog upp det här när hon ändå verkade må ganska ok. Det känns som allt jag säger o gör blir fel. Nu känns det som att alla andra problem som jag haft inte var någonting, det hade jag kunna stått ut med nara min älskade dotter kunde få må bra. Ska ringa imorgon o försöka få hjälp hur jag ska göra. Jag är så orolig o kan inte sova. Jag har inte haft en frånvarodag från jobbet under den här tiden men vet snart inte om jag klarar av det här längre, kommer nog få en kollaps snart o hur ska jag då kunna hjälpa min dotter. När man löser om depressioner så finns det ju de som tagit sig ur det fast allt verkar nattsvart. Det måste gå!!! Jag älskar henne så mycket !!
Tack Mt för att du stöttar mig o även tack till Tigern.

Tigern
tors, 2015-02-12 - 06:31

Hej!

Du behöver få ut din dotter från hans hem och det omedelbart. Kan hon inte bo med dig så be en av dina vänner eller en kompis hon litar på att ta in henne. Förklara situationen för den som tar in henne tills vidare. Mycket kan hända och du vet att hon mår dåligt redan. Pappan är inte pålitlig i detta skede och ska inte ha ansvar för henne. Fixa det här idag, även om du inte tror du kan så kan du. Ring soc eller polisen och fråga vad du kan göra akut. Helgen kommer och den brukar vara värst, om han har ledigt då dvs.

Jag har varit 'din dotter' mest hela mitt liv. Jag försökte skydda min mamma, hon hade det ju så tufft, genom att ljuga och säga att -jag är ok mamma, var inte orolig. Likväl satt jag där med starka självmordstankar. Du är starkare än du tror men du är förtvivlad och det är en förlamande känsla som tar ifrån dig styrkan inom dig. Dottern kommer först, lägg allt annat åt sidan. Hon kan knorra när du fixar en lösning men kommer att inse att det är för hennes bästa och att det är temporärt. När du har agerat för hennes skull kommer du känna att du har kraft och makt att hitta lösningar till annat också. Resten tar du ett litet steg i taget. Tagga upp dig lite, var förbannad, ilskan ger dig energi att agera.

Sätt igång nu, du kan.

:)

Mittendaliv
lör, 2015-02-14 - 08:19

Du har kommit så långt och gjort det enda rätta, valt att skapa förutsättningar för det liv du vill ha. Det kommer att bli bättre, det praktiska löser sig. Förstår verkligen din oro för din dotter. Bra att hon får hjälp. Ni behöver alla tid att läka.
Var stolt över dig själv som skaffat ett eget hem där du och din dotter kan få ro framåt.

Kram!

Izzy
lör, 2015-03-07 - 00:35

Vet inte hur jag ska klara upp det här!' Jag känner mig så otroligt ensam. Det känns som jag är ensammast i världen. När ens barn mår dåligt o man inte har hjälp från pappan så känns det tungt. Ska på samtal på måndag. Det måste finnas nån utväg o hjälp för min dotter. Jag måste kunna hjälpa henne på nåt sätt!!

Kaeljo
sön, 2015-03-08 - 23:10

Samtal är nog jättebra. Du måste ta emot all hjälp du kan få för dig och dottern. Jag kan föreställa mig hur ensamt det känns för dig. Hoppas verkligen att det löser snart.
Styrkekramar till dig!

Li-Lo
mån, 2015-03-09 - 08:42

Hej Izzy
Jag vill skriva en rad till dig. Du har gjort stora förändringar och varit en förebild för din dotter. Bara genom att vara du är du ett stöd för henne. Hon ser att du tar ansvar för dina behov och gör saker för att må bra. Det hjälper henna att göra likadant i förlängningen. Du är en förebild för många.
Li-Lo
Alkoholhjälpen