Jag vet inte riktigt var jag ska börja men ska försöka göra en lång historia kort.
Jag flyttade hem till min far för ungefär ett år sedan. Ganska snart märkte jag av att min fars särbo som han träffar regelbundet drack ganska stora mängder. Detta gjorde mig fundersam då personen i fråga också under denna period haft ångest och depressionsproblem. Jag försökte i ett tidigt skede tala med min far om detta men blev avfärdad då de under ganska många år haft för vana att dricka en del vin på helgkvällarna. Försökte även tala med min fars partner och påtala att alkohol kanske inte var så bra att bruka under tiden man har psykiska problem men fick ingen respons alls.
I vilket fall som helst eskalerade drickandet och andra medlemmar av min familj började reagera på att personen drack väldigt mycket, ofta erbjöd eller trugade andra att dricka som en ursäkt för att gå hälla upp vin till sig själv med mera. Under halvåret som följde fortsatte detta beteende och vid några tillfällen drack personen sig så pass full att hen fick black-out, försökte dölja hur mycket hen drack, ramlade så att hen slog sig ordentligt och/eller uppvisade allmänt bisarrt beteende pga drickandet. Min förälder och jag talade om det här regelbundet men mycket av beteendet avfärdades eller kopplades till att det var ångesten/depressionen som fick hen att dricka. Ju längre tid det gick desto oftare valde personen att inte träffa min far för att hen "inte orkade" eller mådde dåligt fysiskt. Det hela ledde tillslut till att personen blev inlagd på sjukhuset och där framkom det att hen druckit i mycket större utsträckning än vad min far förstått eller velat inse och att det är därför hen börjat dra sig undan. Det framkom också att personen kände att det var svårt att kontrollera sitt sug.
Under en kort period efter detta lät personen bli alkohol men började sedan med ett halvt glas på fredagkvällen, ett halvt glas på lördagkvällen. Ni förstår. Jag blev mycket oroad över detta och försökte prata med min far, som visserligen delade min oro men fortfarande inte ville se vidden av partners problematik. I dagsläget har det kommit fram att partnern börjat dricka för sig själv igen och nu också dricker ett glas till middagar osv. Min far har en större insikt i att hans partner faktiskt har problem men vill till exempel inte låta bli att dricka själv eller inte ha alkohol i huset när hen är här, för att "personen måste lära sig hantera det".
Vad har jag med detta att göra, kanske ni tänker, det är ju deras förhållande? Jag kommer flytta till eget om några månader men är djupt oroad över situationen, delvis över hur min fars partner mår (hen har funnits i vår familj i många år och jag bryr mig mycket om personen) och delvis över hur detta påverkar min far. Som det ser ut nu hamnar han och jag ganska ofta i konflikt kring detta då han har ett behov av att prata om sin oro men har svårt att acceptera hur jag förhåller mig till detta (har sagt att jag inte vill vara med när de/hen dricker för att jag inte vill vara medberoende osv). Mina syskon delar mina åsikter men eftersom det bara är jag som bor hemma upplever de inte situationen på samma sätt som jag och kan "distansera" sig på ett annat sätt. Jag har också talat lite med min fars partner (efter sjukhusvistelsen) och förtydligat att vi inte dömer hen och vill stödja men märkte då att hen inte riktigt ville identifiera sig som någon som skulle ha "fortsatta problem".
För er som orkar läsa denna vägg av text, tack! Nu till mina funderingar:
Gör jag rätt som väljer att inte vara med när de dricker eller är jag intolerant?
Jag har nu satt gränser för hur mycket jag och min far ska tala om detta, då jag inte kan bekräfta honom när han kommer med ursäkter kring situationen vilket leder till konflikt mellan oss. Detta leder till att jag får otroligt dåligt samvete då jag vet att min far behöver prata ut men upplever att han avlastar sig på mig istället för att prata om problemen med partnern. Är detta fel? Borde jag låta honom få prata så mycket han behöver och inte lufta mina tankar?
Jag vill ju givetvis hjälpa min fars partner men i och med sjukhusvistelse och kontakt med vård så är ju alkoholproblemen uppenbara. Jag förstår att det personen själv måste inse vilka problem hen har och vilja förändra detta, men kan jag påverka denna utveckling på något vis?
Återigen, tack till de som orkat läsa.
/Blågrön