Hej alla tappra därute!
Detta är första gången jag skriver själv här. Men har kikat in mer eller mindre frekvent sista året då jag satt en kväll och googlade på "sluta dricka" och hittade detta fina forum.
Inser att vi är såå många därute som mår piss över sin alkoholkonsumtion.
Tillhör den generation som var ung i slutet på 70-talet och förutom att det började festats på helgerna redan i 7.an med häxblandningar och det vidriga vinet Diamant i åttan hade jag och några kompisar läst att man kunde röka oregano (!).
Skolleda, vilsen, ingen vuxen som såg vad som hände och hela den klassiska historien om hur jag/vi började röka hasch och provade andra droger (allt utom heroin) till och från.
Hasch blev liksom min drog som jag höll på med i sammanlagt 5 år.
Det var en livsstil...man drogs till likasinnade och drog runt i parkerna i Stockholm och tyckte samhället var skit. Så sorgligt så här när man tittar tillbaka...
Under dessa år drack jag nästan ingenting, men rökte i princip varje dag.
Åkte upp till norra Sverige och träffade en kille, vi rökte båda två och umgicks i sådana kretsar. Vid det här laget var jag såå less på detta liv och ville inget annat än sluta men kunde inte.
Då blir jag gravid och min lycka är total!
Tvärslutar med allt vad droger heter och sen dess har jag aldrig rört hasch eller andra droger... "bara" alkohol. Men det var inte mycket med det heller, vi drack vin någon gång till middag. Både min dåvarande kille/ pappan till dottern och jag slutade med haschet.
Hela mitt unga jag längtade efter att få bli normal och leva i samhället, inte utanför.
Det var en underbar tid! Allt ordnade sig och vi fick ett barn till efter några år. Jag var hemma med barnen och killen utbildade sig och fick jobb. Vi flyttade till en mindre stad i Norrland.
Efter några år började jag utbilda mig och vi separerade, jag och pappan.
Vi hade delad vårdnad och barnen var varannan vecka hos mig. De veckor jag inte hade barnen festade jag nästan varje helg.
Så börjar det smyga sig på...vardagsdrickandet...en folköl varje kväll för att "slappna" av.
Minns att jag kände skam när jag glömt handla min öl i butiken och gick iväg till macken och köpte. Skammen, redan där.
Sen har ölen bytts ut mot vin, ett glas först varje kväll och nu 20 år senare, ny relation sen tio år med en underbart fin man som inte har samma stökiga bakgrund som mig men som levde med en alkoholiserad kvinna i sex år och förmodligen "lärde" sig dricka sig till ett beroende. (min analys), är vi uppe i ca 3-4 glas varje kväll.
Vi lever våra normala Svenssonliv i vår villa...men vi dricker alldeles för mycket vin!
På helgerna blir det mer och jag vaknar varje dag och riktigt känner hur kroppen liksom är försurad av allt vin.
Inser också att jag egentligen drogat mig varje dag sen högstadiet. Utom de underbara, friska, levande åren när barnen var små.
Och det står mig upp till öronen! De senaste två tre åren har jag verkligen insett att jag MÅSTE bryta, hela jag längtar efter att vakna pigg och GÖRA saker, jag har hur mycket som helst jag vill göra, jag är en praktiskt lagd person med konstnärlig känsla, men allt faller efter det första glaset...seg, trött, lusten tappas.
Nästan dygnets alla timmar tänker jag på alkohol, hur less jag är och hur förbannat svårt det är att låta bli. Så här har jag gått i några år nu...ältar och ältar och mår sämre och sämre, känner mig falsk och inser att jag förmodligen är deprimerad, och förmodligen är det alkoholen som är grundorsaken (läste att just kvinnor som dricker för mycket kan få depression just av alkoholen).
Försöker ibland att vara utan men det blir högst tre kvällar sen är jag där igen...då förskönar jag det igen hur "mysigt" vi har det. Två glas senare..trött och utan motivation...så där håller det på dag ut dag in år efter år..
Utom ett år för ca 15 år sen då jag hängde med en kompis på ett Vuxna barn möte och sen även några AA- möten..ett år gick jag på möten och började måla och mådde så himla bra.
Sen tyckte jag att jag hade kontroll och så ett litet glas och så rullade det på igen.
Känner dock nu att jag inte riktigt vill och orkar gå på möten, bor i en liten stad och...ja jag vet inte varför jag känner så, orkar liksom inte..
Pappa och mormor var alkoholister så jag vet vad jag har i mina gener.
Detta jävla belöningssystem som är helt rubbat förmodligen. Jag är så medveten om läget och har varit hos läkare och fått Campral som jag duktigt tog i några dagar..vet inte om de hjälpte heller så mycket, men sen är jag där igen.
Ingenting är kul och jag lever ju inte på riktigt...men orkar liksom inte ta tag i det heller..en ond jävla cirkel!
Var fan ska jag börja?
Oj detta blev långt..otroligt skönt att få skriva av sig lite. Har tänkt skriva så länge. Vet att jag förmodligen inte är ensam.
Kram, vi hörs förhoppningsvis!