Har nu varit utan alkohol 53 dagar, men ändå så känns som om min familj misstror mig. I fredags tex jag blev irriterad på min familj för att jag var trött och utarbetad och tyckte att deras krav på mig var för mycket. Jag tog då bilen och åkte och tanka och köpte lite godis. Jag hade inte varit borta mer än 15 min föränns mobilen börja ringa från samtliga i familjen. Menar då 5 personer. Och alla trodde att jag druckit.... men vad i hela hel...!! Ska jag inte kunna visa känslor nu heller ?? Kanske ska googla efter ett forum för det oxå?? Jag sa till min man eller rättare sagt vråla rakt ut i köket där alla satt när jag hem. Att det fick fan i mig vara nog. Jag ringer inte dig helt hysteriskt när du har åkt i väg någonstans eller medd mig att du blir sen från jobbet. Och inte ni andra heller som sitter här i köket. Den/dom enda som druckit sig packade under den här tiden jag varit spik nykter är min man och ena vuxna dottern. Men ska ni misstro mig så kan jag ju lika gärna dricka. Det blev tyst runt bordet och min man bad om ursäkt för att han ringt ett ex antal gånger och erkände att att han gjort fel. Jag känner nu dåligt samvete för mitt utbrott, men går man upp klockan 0400 och kommer hem ca 1700 så är man fruktansvärt trött när man gjort det ett par dagar. För sen väntar tvätt och matlagning och städning och det som ska fixas hemma. Hur ska man göra för att inte bli misstrodd för att man är trött? Hur ska man göra för att inte få utbrott? Hur i hela helv... ska man/jag vara för att bli trodd på. I det här läget tror jag knappast på mig själv längre.