Det är det där med beroendet. Hur lätt många använder sig av "men jag är en beroendepersonlighet", även jag.
Men nu är den sista droppen drucken. Nu förstår jag hur riskfyllt jag druckit. Och har jag inte nöjt mig med alkohol har jag tagit till annat som funnits till erbjudande i hopp om något "nytt". Lika lättvändigt insåg jag hur löjligt det var. Hur lite det förändrade. Hur lite hopp det fanns när berusningen lade sig.
Jag hade mamma på besök och berättade hur allt låg till. Vi har inte haft någon välfungerande relation men hon är just nu min största stöttepelare. Hon vägrade åka ifrån mig då hon visste att jag skulle dricka i fredags då jag hade avskedsmiddag med gamla jobbet. "Jag vill se hur du ser ut när du kommer hem".

Så nu sitter jag här på dag fyra av nykterhet. Ensam. Ledig från jobb. Med frågor om vad jag har för planer inför Valborg. Trodde att i vuxen ålder skulle supandet avta iom dessa "storhelger". I min värld, med min umgängeskrets, ska det ut och dansas, sittas hemma med vin eller "bara" ta någon öl på krogen.
Jag är skraj. Avbokar allt och skyller på halsont och arbete dagen efter. Får svar att "det kommer fler gånger". Och det är väl just det, det kommer fler gånger som jag måste berätta att jag måste "ta det lugnt med alkoholen". Att jag inte vill festa hårt och dansa hela natten.
Tvivlar på om jag någonsin kommer gå ut och vistas i alkoholdimman. Slår bort den tanken lika fort och tänker "dag fyra idag, ska klara hela dag fyra".

Berättade för en nära vän förra veckan, över några glas vin, att jag ska sluta dricka, att det längre inte är hållbart. Vännen tycker inte att jag har sådana problem att absolut nykterhet är nödvändigt. "Du kan väl bara sluta dricka ensam? Bara dricka i sociala sammanhang?". Och det är där frågan hänger.
Åter igen; dag fyra, ska klara hela denna dag också.

Insikten

Det här är för mig den första och största igenkänning i någon annans inlägg. Tack. Tack för att du delar med dig. Tack för att du sätter ord på sådant som jag vet har susat förbi i tankarna men som har fått kliva åt sidan för de mer alarmerande tankarna.

Men även jag har reflekterat över det här med storhelger, eller bara festliga sammankomster överlag. Måste jag bli tvungen att berätta för alla; familj, vänner och bekanta? Jag har försökt hitta på ursäkter i förväg. Vad jag eventuellt skulle kunna säga om någon frågade. Ont i halsen. Problem med magen. Jobb (där jag bestämmer mina egna arbetstider). Träning (som jag inte håller på med). Chaufför (när jag inte har någon bil)… Jag är inte ett dugg bekväm med att ljuga. Men är jag beredd att berätta sanningen för alla? Och vad är egentligen sanningen? Jag vet ju inte själv. Hur allvarligt är mitt alkoholproblem? Är alkohol någonting som jag någonsin kommer kunna hantera? Eller är det allt eller inget? Att behöva försöka svara på frågor som det inte finns något svar på… Det gör att jag drar mig för att berätta för folk. Så jag drar mig undan. Jag väljer att inte höra av mig och fråga "vad händer i helgen?" eller "vad ska du göra på valborg?" för jag vet att svaret kommer vara "Feeest!"
Kommer jag behöva byta ut min vänskapskrets? Hur träffar man ens nya vänner? Utan att dricka alkohol...

Jag lever fortfarande med förhoppningen att jag ska kunna dricka måttliga mängder alkohol utan att falla in i min destruktiva ovana att sitta hemma och dricka ensam. Förra måndagen kom jag till insikt med att jag i dagsläget inte kan hålla mig till en måttlig konsumtion. Jag måste ha ett fullständigt uppehåll. Hur länge vet jag inte. Och jag försöker, mest på grund av den stress det frambringar, att inte reflektera över hur länge min nyktra period kommer behöva vara, utan bara konstatera att "idag är jag ännu inte redo. Idag ska jag inte dricka".

Jag anser fortfarande att jag är inne på mina allra första nyktra dagar, och jag känner med dig. Jag vet med mig att dessa tankar om framtiden gärna dyker upp. Men mitt motto har varit: Dag för dag. Stund för stund. Idag ska jag inte dricka. Nu ska jag inte dricka.
Lycka till!