av Izzy

Hej! Jag är ny här. Är sambo med en man som är alkoholist:( Vi har två barn tillsammans på 16 o 21 år. De har varit med om så mycket och jag har så dåligt samvete för att jag har låtit dem växa upp i sånt kaos! För han är inte snäll när han dricker! Han gapar ,skriker o säger taskiga saker. Jag kan inte ta mig ur det här på egen hand. Jag tog mod till mig efter sista bråket då min ena dotter sa att hon kanske inte ville komma hem mer o min andra dotter hade fått höra en massa skit. Ja sa att jag skulle sova borta den natten och att han är alkoholist och behöver hjälp o att han har gjort våra barn så illa ! Men då sa han att han skulle sluta dricka och bad om ursäkt som han aldrig brukar göra. Så jag gav honom en chans. Han höll upp ca 14 dagar men har så smått börjat igen:( Jag behöver råd!! Vad ska jag göra nu?? Kram Izzy

fialotta
mån, 2015-05-11 - 21:05

Allt du skriver känner jag så väl igen.
jah själv fastnade i ett spelmissbruk i allt detta men de har jag tagit itu med omedelbart.
Han gick till läkaren o fick tabletter utskrivet... dom hjälper inte tillräckligt o han behöver andra.
han påstod sig ha pratat med läkaren o för o få andra ska han lämna bldprover men ingen remiss har dykt upp. Han smyger hela tiden o jag ser de o jag märker de redan innan han kommer hem för e klockan över 18 så har han vatt på bolaget. kan skriva en hel roman. Nu lova han min dotter att sluta dricka så sent som i fredags men han har druckit lia bra varenda dag sedan dess o då tänker inte hon hålla sin överenskommelse heller... så de blir en ond cirkel. han svarar mig samma saker var gång... du ska få som du vill... du ska slippa mig

Jag vet jag e en idiot

Jag vet allt e mitt fel

ät ni jag går o lägger mig osv...

BROMS!

Izzy
tis, 2015-05-12 - 16:59

Ja tänk vad man kan känna igen mycket i andras berättelser. Det känns skönt på ett sätt att man inte är själv men samtidigt så tragiskt att vi är så många som har det så här. Jag fick ju mitt ex också att gå till läkare tillslut utan någon som helst framgång. Han sa att han sagt till sin läkare att han ville ha antabus men läkaren hade sagt det nig inte var det rätta för honom. Han skötte ju sitt jobb o har inte haft en frånvarodag mm. Han talade också om för läkaren att han smygdricker men pga oss eftersom det blir sånt liv annars. De tog prover på honom som var bra sa han o fick numret till kuratorn på vårdcentralen som han aldrig hörde av sig till sen var det bra med det. När jag frågade hur det gått så blev han arg o sa att räcker det inte att jag gått till läkaren o förnedrat mig, han lovade o lovade att han inte skulle dricka mer men fortsatte o fortsatte fast i smyg o trodde väl inte vi skulle märka. Men man märker så väl på en gång det är något man verkligen lärt sig. Han hällde upp spri o vin i juiceflaskor o colaburkar o trodde att vi var så dumma att vi inte skulle genomskåda det. Gick ut i garaget o kom in efter en liten stund o blev fullare o fullarre. Hittade sedan ren sprit som han halsat i sig o blev därför full så jäkla snabbt. Det är så många minnen som bubblar upp o man blir så ledsen över hur många år han har förstört med sitt supande . Är så glad att jag tog mig därifrån! Du ska inte heller tolerera detta supande om han inte är beredd att ta imot hjälp!!
Styrkekramar <3

etanoldrift
mån, 2015-05-18 - 12:23

Du är inte alls nån idiot! Din sambo är däremot en riktig jubelåsna!
Jag känner så väl igen det där smygandet och "valserna" som dom drar för läkarna..
Typ: "bara nåt glas till maten" (för det är så gott) För dom förnekar inte att dom använder alkohol..
Men dom dumma dj*vla spånen till doktorer vågar ju aldrig fråga om de EXAKTA mängderna.. De nöjer sig med "nån öl och ett,,kanske två glas vin.
Jag skulle vilja tala om för dom rakt upp i ansiktet, att resten inte dunstar, eller åker ut i slasken eller sparas till nästa dag!
Det åker ner där första glaset åkte ner..

Izzy
ons, 2015-05-20 - 13:48

När ska man någonsin orka ta tag i allt så man kan börja leva. Det känns som att det aldrig kommer att hända. Känner mig så låst. Jag skuter upp saker hela tiden. Tänker att jag väntar till ett bättre tillfälle o vill inte förstöra när det blir födelsedagar el jag väntar till semestern. Jag blir aldrig fri från hinom o jag kan inte börja leva mitt liv för en jag är det. Jag är så rädd för att det ska bli bråk så jag orkar inte kämpa för det jag har rätt till. Han har alla möbler o saker kvar. Jag har ingen kraft att ta tag i det för jag vet att det blir bråk i jag orkar inte det. Jag blir helt nedbruten o tappar all energi. Känner mig så ensam, skulle behöva någon som stöttade mig o stod vid min sida o kunde tala om vad som är det bästa att göra. Nu när jag har flyttat vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra så skulle det ju bli så mycket bättre. I bland undrar jag om det hade varit bättre att stanna men innerst inne vet jag att det inte hade varit det. Det känns otroligt tufft just nu!!

Kaeljo
ons, 2015-05-20 - 23:23

vad vi känner lika !!! Det som du skriver kunde lika gärna jag ha skrivit. Det är så jag känner mig just nu också. På pricken!
Kramar till dig izzy

mulletant
tors, 2015-05-21 - 05:15

handlar om sorg... Det är mycket att sörja när en lång relation tar slut även om det var den enda kloka utvägen. Tid tar tid, skriver Ulrica som föreläser om medberoende med sin nu nyktra man. Att sörja tar tid och att hitta sig självtar tid. Kramar / mt

Izzy
mån, 2015-05-25 - 11:42

Ja det är så sant Ullabulla , jag vet verkligen inte vem jag är o har nog inte vetat det på länge om jag ens gjort det nångång. Hoppas att det blir bättre , just nu känns det inte så.
Kaejlo , ja vi har det nog rätt lika. Jag känner som du att det du skriver kunde ha varit jag. Jag har så svårt att se någon framtid o att jag kommer må bra någon gång men jag måste ju tro på det för annars finns det ju ingen mening. Hade jag inte haft barnen så vet i sjutton hur jag skulle orka. De betyder allt för mig!! Och nu väljer de att vara hos mig hela tiden o det är så skönt.
Visst är det en sorg när en lång relation tar slut Mt. Det är så blandade känslor för jag ville ju att det skulle bli bra o att vi skulle leva tillsammans hela livet. Men nu vill jag inte det för känslorna har dött helt o jag funderar aldrig i de banorna att jag vill ha honom tillbaka för han har förstört för mycket. Även om han blev nyckter så skulle jag inte vilja det, det är över för alltid nu. Nu är han helt ensam i huset o har förlorat familjen men han inser ändå inte att han gjort nåt fel utan fortsätter att dricka o beter sig odrägligt. Vad är det för fel på honom? Många som man läser om förändrar ju sitt liv när något sådant händer men inte han. Han valde flaskan framför familjen den var tydligen viktigare än hans egna barn. Hur kan det bli så? Jag kan verkligen inte förstå!! Jag blir så ledsen när jag tänker tillbaka, kan inte låta bli att göra det ibland. Ser episoder framför mig när han är full o dum mot barnen. Hade en så otäck dröm i går då jag drömde att han jagade en av flickorna o fick tag på hennes fot o drog i den sen vaknade jag o kände sån panik!! Usch det är så sjukt!!
Kramar till alla medsystrar som kämpar<3

flygcert
mån, 2015-05-25 - 12:49

Det är oerhört sorgligt att det man ville, önskade och drömde om inte blir så. Jag gav upp flera år av mitt liv, i förhoppning att han skulle ändra sig och att vi skulle få lyckliga familjen, men jag missade ju att man inte kan förändra någon annan. Jag kan stå upp för mig och vad jag vill och behöver, och det är det viktigaste! Nu har du stått upp för Dig och ditt liv och inte minst för barnen! Det är sorgligt att han fortsätter med sitt liv som tidigare, men du behöver inte vara en del av det. Jag vet att det är svårt att släppa, och att älta oxh vara ledsen är en stor och viktig del, men du behöver i alla fall inte spela med i spelet!
Livet blir inte en dans på rosor bara för att man lämnat, för nu kommer ju sorgen igen och allt blir ju inte lätt och kul bara för att man slipper det allra jobbigaste, MEN - det blir bättre, och det blir lättare och roligare!
Fortsätt skriv, var inte rädd för att prata med vänner och anhöriga - det stärker dig!
Kram

Izzy
mån, 2015-05-25 - 15:28

Ja det är sorgligt att man slängt bort så många år av sitt liv åt någon som inte alls har tänkt att förändra något. Men jag tror inte jag har varit mogen att ta steget för en nu. Det har känts helt omöjligt förut, jag trodde verkligen att jag skulle stanna hela livet. Att jag inte hade kraften el vågade gå. Det är hemskt att det tog så lång tid för hade jag gått tidigare hade säkert både jag o barnen mått bättre idag. Det känns ändå bra att jag har mitt eget nu o att jag inte behöver vara under samma tak dom honom o inte min dotter heller. Hon mår fortfarande inte bra men det är ändå bättre. Hon tycker att det är lugnt hemma hos mig ( oss) måste försöka att fokusera på det positiva som flytten har fört med sig men jag känner att jag även måste se tillbaka o minnas det som var för att påminna mig om att jag gjort rätt. Fast tårarna rinner o jag får en hemsk klump i bröstet av tänka på alla hemska minnen.
Kram

Izzy
ons, 2015-06-03 - 19:58

Det är en så jobbig känsla att känna sig ensam. Ibland känner jag att jag inte orkar med det här men jag vet inte vad jag ska göra åt det. Jag finner inga lösningar, det känns som jag sitter fast. Jag skulle vilja åka o hälsa på min nya "vän" men jag vet inte om jag vågar det, är så rädd för vad alla ska tycka. Är rädd för hur barnen ska reagera o att de ska ta avstånd från mig. Även fast de har sagt att de vill att jag ska träffa nån. Det känns som jag måste anpassa mig till andra hela tiden o vågar inte ta några egna beslut. Jag känner att jag måste fråga andra om lov vad jag än gör. Jag är rädd för vad mitt ex ska säga o göra om han får reda åå att jag träffar någon annan. Hur länge ska man vänta? Jag vet, det finns väl inget riktigt svar på den frågan. Till midsommar har "han" väntat ett år på mig o jag känner att jag kan inte be honom vänta längre. Jag känner starkt för honom o tror att det skulle kunna bli nåt. Men jag vet inte om jag vågar, om jag riskerar att kontakten med barnen blir sämre. Usch vad snurrig jag är, behövde bara skriva av mig lite.

Izzy
sön, 2015-06-07 - 11:40

Livet bara snurrar på o det är bara att följa med men jag känner nig så osäker på allting. Jag vet inte vem jag är o vad jag vill. Jag vill känna hur det känns att leva på riktigt o vara lycklig o ha en plan med livet. Hur lång tid tar det innan man hittar sig själv o kan börja leva o känna lycka? Det klart att jag kan känna lycka tillsammans med barnen o så. Men jag får såna panikkänslor när allt är så ovisst o jag inte orkar ta tag i saker o inte vet var jag ska börja.
Jag vet inte vad jag ska göra för att komma framåt o känna att jag gör rätt!!

flygcert
sön, 2015-06-07 - 12:04

... men försök att stanna i nuet!
Jag skriver detta lika mycket för min egen skull som för din skull - jag känner ju emellanåt samma panik som du.

Försök att stanna i nuet, försök njuta av de bra sakerna. Jag vill gärna på tecken på, bevis och bekräftelse på att jag gjort rätt, men det kommer liksom inte de tecknen jag väntar på - och då får jag försöka släppa det, och njuta av det som är bra. När man hade det så illa innan så trodde jag på något sätt att det skulle bli fantastiskt när jag lämnat, men det krävs ganska mycket jobb, och det blir inte så som jag förväntade mig. Jag tänker fortfarande att jag måste "kompisdejta" för att träffa nya vänner, men jag har inte kommit dit ännu. En kollega har frågat om vi ska åka på en resa tillsammans i sommar, och det ska jag försöka med, kanske något sådant är möjligt för dig också?

Kramar, från en som känner igen ångesten, paniken, de missade drömmarna, sorgen...

Ullabulla
sön, 2015-06-07 - 12:55

Och nu är de bra dagarna fler än de sämre.men de kommer fortfarande.
Framför allt så har det börjat komma normala dagar utan glädjetoppar eller svarta svackor.
Så du kommer dit också.Ändå så vet jag att jag verkligen aktivt jobbat med detta för att komma loss och vidare utan att lcykas så vidare värst.Men jag tror man måste få grotta ned sig ordentligt och bo i det ett tag innan själen liksom fått nog och tänker att Nä men va fn nu räcker det.

Om du tänker det att du varit nästan lika sjuk dom den man du levt med så måste det få ta tid.Det är så mycket man sörjer,inte bara en relation som går i kras.

Izzy
mån, 2015-06-15 - 15:44

Ja Flygcert jag försöker att göra som du säger att stanna upp i nuet o njuta av de bra stunderna o det fungerar ibland o ibland inte för då snurrar allt bara o jag kan inte fokusera på det som är bra. Jag förstår bara inte hur jag ska kunna må bra igen, det känns som en omöjlighet. Och nu har min dotter flyttat till pappa igen. Får se hur det går för han är ju full varenda gång jag kommer dit. Har också hört att stämningen inte är bra o det går ju inte att prata med honom när han druckit . Kag känner mig så svag o ynklig!! Han har bjudit på mat flera dagar i streck nu o ja har tackat ja till det. Varför?!! Jo för att jag vill träffa min dotter. Men jag känner när jag är där precis samma känsla som när jag bodde där. Kan jag säga det o göra det, vad händer då. Sitter som på nålar!! Min dotter säger åt honom när hon tycker han säger olämpliga saker o det är bra men det tycker inte han för han lan inte ta att nån annan har en annan åsikt. Sen är allt i full gång igen o allt blir otrevligt, men jag kan i alla fall åka därifrån men det känns inte bra att min dotter ska bo med honom. Hon mår inte bra av det. Men hon är myndig o jag kan inte tvinga henne till nåt.
Ullabulla det är så sant som du skriver att det är så mycket man sörjer, det är det verkligen, det var ju inte så här livet skulle bli!! Skönt att höra att du börjar må bättre nu då kanske det finns en chans att jag också kan göra det i framtiden. För mig är det ca 6 månader sen jag flyttade så det är inte så lång tid igentligen men det är det att jag känner mig så låst o det är som han har mig i sitt grepp fortfarande. Jag ska väl inte behöva be honom om lov o tala om vart jag ska nu? Men det känns så som att jag aldrig blir fri. Det är verkligen så att jag är/var lika sjuk som han är fast på ett annat sätt. Jag kan inte tänka själv o det kommer att ta lång tid för mig att bli frisk känner jag. Nu har jag semester första semestern utan exet. Och jag har inga planer o får panik över det också, känns som jag lika gärna hade kunnat jobba. Tänker hela tiden på vad han ska säga o tycka om jag åker nånstans. När ska man bli fri från dessa tankar?

Kaeljo
tis, 2015-06-16 - 21:55

Ja, jag kan bara säga en sak och det är att jag känner igen mig så väl i det du skriver. Har också svårt att bryta med min man, svårt att säga nej när han vill att vi ska ses av olika anledningar. Han vill också hålla koll på var jag är och vad jag gör. Jag har verkligen ingen annan man, men jag tycker i alla fall inte jag ska behöva redovisa vad jag gör hela tiden.
Jag har också snart semester och ingenting planerat. Hade gärna rest någonstans, men har tyvärr ingen att resa tillsammans med. Så jag får vara hemma, men det känns inte helt bra. Jag försökte anmäla mig till en sommarkurs på en folkhögskola några dagar, men det var redan fullt. Får väl försöka med det till nästa sommar kanske.
Kram till dig, Izzy

Muriel
lör, 2015-06-20 - 20:28

Min man är alkoholist fast han skulle själv inte kalla sig det. Från fredag eftermiddag till söndag kväll dricker han mängder öl och vin. Det märks inte så mycket för den som inte känner honom. Han håller "stilen". Han tränar mycket, har ett bra jobb, är mycket kreativ och trädgårdsintresserad, han är inte aggressiv men han blir trött, sover stora delar av helgen, skyler på arbete. Det är aldrig alkoholens fel. När jag läser om medberoende känner jag inte igen mig. Jag är självständig, har ett bra jobba, egna fritidsintresse, egna vänner. Jag försöker inte gömma undan min mans alkoholism, jag låter honom ta sitt ansvar men jag mår ändå jätte dåligt. Jag bär på mycket aggression och kritiserar min man vilket få honom att säga att det är mitt fel att han dricker för att jag är en elak kärring. Jag vill inte skiljas men jag vill klara av att inte gå in i diskutioner när han har druckit och jag vill klara av att inte bli påverkad av hans drickande. All frustration och besvikelse gör att jag blir väldigt kritisk och negativ till allt min man gör och säger vilket hjälper inte vår relation. Jag vet att det är inte jag så gör att han är aggressiv men mitt beteende gör inte saken bättre. Hur gör man för klara av att inte bli negativ påverkad och behålla sin goda humör. Mina vänner och mina barn tycker att jag är en lugn, trevlig, omtänksam och harmonisk människa men med min man är jag helt annorlunda.

Leva livet
sön, 2015-06-21 - 00:00

Hej jag levde med en man som var rent elak tidigare, inte alkoholist men det är ändå samma mönster. Att hota be eller gråta har ingen effekt. Det måste kännas att den här ggr är det allvar och att man visar det i handling inte ord och ändlösa bråk. Jag var precis som du helt beroende av honom, och fick yrsel varje ggr jag tänkte att jag måste ta med barnen och flytta inte minst för deras skull. Efter många försök och turer så gjorde jag det. Det blev som att ta hål på en ballong med honom. Grät som ett spädbarn ville inte leva osv. Tyvärr så har kärleken oftast tagit slut när man väl får kraften att gå. Men det positiva som hänt är att flera år efter separationen så tackade han mig att jag drivit igenom skilsmässan med järn hand. Pga att då mådde han så dåligt att han sökte hjälp på en mansmottagning för att komma tillrätta med sina aggressioner. Och har efter det blivit en god far till våra barn. Nu har jag ett annat dilemma lever med en snäll och god make, men som har stora alkoholproblem och jag är livrädd att hamna där själv. Därför drar jag i handbromsen för egen del nu och skall vårda mig och sluta med mitt tröst drickande. Jag spyr på alla tomma ölburkar mm. Så tänk på dig själv och barnen, då finns det en stor chans att han söker hjälp på riktigt. Även om barnen är stora så är det viktigt som förebild att hit men inte längre. När de ska gå in i vuxenlivet. Det är aldrig för sent att förändra. Min förra man blev hotfull i början, men då var jag så stark så jag bjöd upp till dans om han ville kriga. Det var då han föll ihop som en tom ballong. Men gör för Guds skull inte så när maken är påverkad! För då kan det gå illa. Kram och lycka till!

Leva livet
sön, 2015-06-21 - 00:11

Hej! Jag tror tyvärr att det är så att man alltid blir påverkad när ngt i familjen inte stämmer. Det går inte att distansera sig för det vi lever med varje dag, hur gärna vi än vill tro att det är så. Korta stunder kanske, men vi påverkas mer än vi kan tro. Det är min absoluta övertygelse. Kram

Mittendaliv
lör, 2015-07-04 - 07:13

Jag tror det måste få ta tid att hitta sig själv igen och sörja det som varit... Jag tycker också att du ska våga släppa taget nu. Du är fri, ni är separerade. Då behöver man inte redovisa vad man ska göra hela . Att du går dit på middagar osv tror jag inte tillför något bra för någon. Du underhåller bara ditt medberoende eftersom syftet med att du går dit är att hålla koll/undvika bråk. Att ångra det som varit leder inte heller någon stans. Jag vet att det är lättare sagt än gjort men försök vara i nuet och blicka framåt mot ett liv som Du vill ha. Du har gjort det bästa du kan för din dotter- visat att det aldrig är för sent att lämna en destruktiv relation och skaffat en lugnt hem som hon kan komma till när hon vill.

Nu är sommaren här och du kan inte alls lika gärna jobba :)
Res om du vill, njut ute i solen, läs böcker, träffa vänner, vila och var förbannat stolt över dig själv att du tagit de steg du tagit.

Kram!