Hej alla! Jag är en 40+ trebarnsmamma och särbo. Mitt liv är väldigt bra. Jag har ett bra jobb, roliga intressen, en fantastisk familj, fina vänner och ett ideellt engagemang. Jag har också en alkoholkonsumtion som är allt annat än sund. Jag är så kluven. Å ena sidan vill jag ju må bra. Jag vill vara frisk och glad och kunna vara den bästa mamman, partnern, vännen etc. som jag kan vara. Alkoholen ger mig onödiga kalorier, hälsorisker, ångest och frustration. Å andra sidan verkar det så himla trist att avstå... "alla andra " dricker ju, och det är ju så trevligt att dricka.
Egentligen har jag nog alltid haft ett problematiskt förhållande till alkohol. Jag har alltid varit den som drack mest och blev fullast. När jag var ung och singel gjorde det väl detsamma (ingen annan blev ju lidande ) och under småbarnsåren fanns det knappast något utrymme för drickande. Men sen några år tillbaka är jag skild från barnens pappa och har bara barnen varannan vecka, och dessutom börjar de bli större och mer självgående. Plötsligt finns det alla möjligheter att dricka för mycket. Och det gör jag. Det blir både för ofta och för mycket. Barnen har reagerat och är arga och både särbon och vännerna har hintat om att det kanske vore läge att dra ner på alkoholkonsumtionen. Jag inser själv att jag borde göra något åt saken. Tja, så ser läget ut just nu. Noll motivation men åtminstone någon sorts insikt om att det finns problem som måste hanteras. Men jag är så jävla "duktig " ändå, känns det som. Jag tränar, jobbar, är en bra mamma, dotter, vän osv. Om jag inte ens kan dricka alkohol, då kan jag lika gärna ge upp och bli hemslöjdskonsulent eller så. Jag inser att det antagligen inte är en konstruktiv inställning - men hur skaffar man sig en sån?