Sitter här på söndagkväll efter att ha druckit mig berusad varje kväll sedan i onsdags och inser att så har det varit varje helg och ledighet i många år nu. De senaste åren har det allt oftare blivit även till vardags, inte så stora mängder då, men absolut tillräckligt för att vara lätt bakis på morgonen efter.
Drickandet till vardags har också blivit allt mer "i smyg" för mina tonårsbarn och särbo. Ingen har sagt något, men det vore väl konstigt om åtminstone barnen inte märkt att jag smusslar och luktar alkohol. När jag är tillsammans med särbon dricker jag inte till vardags, men på helgkvällarna dricker vi tillsammans.
Jag har blivit allt mer upptagen av att tänka på alkohol, antingen med planerande för att kunna dricka, eller med skuldkänslor för att jag inte kan låta bli.
Det känns inte alls bra. Vill använda min energi till annat. Jag bestämmer mig titt som tätt för att nu ska jag inte dricka något på hela veckan eller nu ska jag ha en nykter månad, men det går ju inte så bra...Och skuldkänslorna växer. Känner mig som världens sämsta mamma och är livrädd att mina barn ska ta skada.
Jag hatar mig själv när jag undviker att prata med mina barn för att de inte ska märka att jag druckit. Märker också att de håller sig lite på avstånd sådana kvällar. Det är så sjukt!
Jag vill inte vara så här!
Har sneglat på AA:s hemsida och funderat på att gå på ett möte för jag känner att jag behöver stöd i detta, men steget känns för stort. Att erkänna mitt problem för andra känns som ett gigantiskt nederlag, även om jag med mitt förnuft inser att det naturligtvis inte är det. Men nej, jag är inte där än att jag klarar att ta det steget! Därför skriver jag här istället.
Tänker att det får bli en som dagbok. Och får jag dessutom lite stöd och pepp är jag innerligt tacksam!

Helena

Det är just det vi har vant oss vid att göra, nämligen bedöva oss mot ångest, vardagstristess, sömnproblem, problem på jobbet, med relationer, regn....osv osv. När motivationen tryter - se min kommentar till vändningen. Nu ska vi inte ge oss!!!

HelenaN

Det andra delmålet - tvåsiffrigt med 2:a i början - är nått!
Första tio dagarna gick jag på något slags adrenalin och tyckte det var så häftigt att jag kunde skippa alkholen. Det var liksom gott nog.
Nu när jag inte tycker att det är särskilt svårt att vara utan alkohol längre har andra jobbiga känslor börjat poppa upp. Den senaste veckan har jag känt mig rastlös, ofokuserad och tidvis väldigt uttråkad. Alla säger att då ska man bara sätta igång och göra grejer även om det tar emot. Då lossnar det efter ett tag. Jo, jag vet. Det brukar också funka så för mig. Men nu är det att jag sitter fast i något klister och vill helst bara ligga i sängen och se på Netflixfilmer hela dagarna. Barnen är hos pappan så jag kan göra det utan att någon bryr sig, men hemmet är ostädat, kläder behöver tvättas och strykas, blommor vattnas, fönster putsas, sopor sorteras och fan och hans moster....Och jag behöver motionera och sluta tröstäta. Har gått upp ett kilo per nykter vecka! Vara social om umgås med folk.
Men jag vill Inte göra något. Nada. Inget mer än ligga i sängen och titta på film...

LenaNyman

... vattna blommorna och återgå sen till netflixgloendet. Du behöver säkert ladda upp eller ladda ur just nu men det är ju synd om blommorna ska gå och dö på kuppen, inte sant? ;)

The rest can wait.

Stingo

De kan dö annars. Resten av det du listar klarar av att vänta...

Ibland tror jag man behöver en rejäl paus. Då skall man unna sig den. Måndagen kommer snabbare än man anar.

HelenaN

Blommorna har fått sig en skätt och av bara farten tömde jag diskmaskinen också :)
Åter till House of cards.

HelenaN

Funderar på vad som egentligen är skillnaden på denna lördag mot en lördag när jag drack. Då kunde jag hålla igång och göra saker under dagen med vetskapen om att på kvällen väntade belöningen i form av alkohol. Tror att jag på något sätt motiverade mig att göra saker med att jag sedan skulle få koppla av och dricka.
Problemet är kanske att jag ännu inte hittat ett nytt sätt att göra skillnad på aktivitet och avkoppling - arbete och belöning. Dagarna blir liksom lite jämngrå.

Stingo

Det du säger stämmer säkert, men du har också genomgått en enorm omställning. Det är rent fysiskt tungt att sluta dricka, för att inte tala om allt det psykiska. Jag tror de allra flesta har gått igenom en liknande period, som du har nu. För mig var den förknippad med en förkylning, så jag kunde skylla mitt mående på det, men så här efteråt tror jag där fanns mycket mera än något litet virus.

HelenaN

Efter Netflixandet blev det podden Serial om ett verkligt mordfall i Baltimore där en ung tjej blivit mördad och hennes 17-åriga fd pojkvän döms till livstidsfängelse för det. En reporter har börjat granska fallet 15 år efteråt och hittar mycket som går att ifrågasätta i den gamla utredningen och rättegången. Superintresssant och spännande!

Nu sitter jag i sängen och känner faktiskt små sprittningar av lust att göra något annat... Får se vad det blir när jag ätit frukost :)

Ha en bra söndag alla fina forumvänner!

HelenaN

Sitter här och tänker att det vore fantastiskt spännande att träffa er forumvänner på riktigt IRL. Då dök idén om att man faktiskt skulle kunna ordna en träff upp. Fast då lämnar man sin anonymitet och det kanske inte är så bra? Och så blir det en grupp i gruppen av de som deltar på träffen och lär känna varandra. Kanske inte heller så bra?
Ni som vairt med på forumet ett tag, har det ordnats några träffar tidigare? Hur har det blivit i så fall?

Mhm, tveksamt. Är en halvofficiell person pga mitt jobb. Har läst på forumet om en träff, återkommer när jag kommer på namnet på tråden.

Detta stod på mitt te jag just drack. Och något jag kämpar med, att bli den jag är. Alkoholen är inte den jag vill vara. Förstår så väl allt detta med kravfylld tillvaro. Just nu känns det till o med kravfyllt att vara den jag är....

HelenaN

Jodå lite lust infann sig framåt eftermiddagen och det blev en riktigt bra och behaglig dag till slut. Kom mig till och med i väg på ett träningspass! Det första på en månad.
Och efter det hade jag hur mycket energi som helst!
Det är väl så det är - att lust och motivation kommer och går. Bara att hänga med i svängarna och lita på att det blir bra på det stora hela :)

Vi får väl låta tanken på att träffas kittla och mogna så får vi se om det kommer en dag då det känns rätt. Eller inte.

Nu ska jag - inspirerad av Stingo m fl - testa mindfullness som avslappning.

visst är det så att man får svackor. Själv hade ja en riktig dipp förra veckan, men det gick över. Det är så underbart att ha kommit ifrån fylledrickandet. Tar i alla fall min antabus i morgon. Nu laddar vi för en nykter vecka!

visst är det så att man får svackor. Själv hade ja en riktig dipp förra veckan, men det gick över. Det är så underbart att ha kommit ifrån fylledrickandet. Tar i alla fall min antabus i morgon. Nu laddar vi för en nykter vecka!

Ja, jag tror tillit är bland det viktigaste, och svåraste vi har att lära i livet. Tillit till att allt förändras, och att det är bra. Lära sig lita på sin magkänsla. Som inte är grumlad av nån drog av något slag. Nu äntligen börjar jag fatta det där. Att leva "i sanning". Med sig själv o sitt inre. Våga lita på att vi har alla svar inom oss...

Vändningen

Jag kände kanske som dig initialt där att jag blev rastlös, att det kändes lite tråkigt med "allt", men för min del har det lagt sig. Kan vara så att det bara är en fas som hör till när man släpper en rätt så stor tankeverksamhet som hjärnan ändå har ägnat sig åt en längre period. Vad ska jag dricka, hur ska jag dricka, när ska jag handla, hur berusad vill jag bli? osv.... eller dagen efter "vad gav det där mig, varför slutade jag inte dricka, varför... "osv.

Sedan är det också som så att hjärnan signalsubstanser påverkas. Du har tagit bort den kanske största produkten för att skapa serotonin. När det sjunker, så hamnar du i praktiken i en minidepression. Det är därför en majoritet av de som slutar dricka, mår lite psykiskt dåligt strax efteråt. Det är också därför som SSRI-medicin kan hjälpa initialt för att få upp serotoninnivåerna igen. Jag försöker undvika att kliva på SSRI, men försöker istället hitta saker som får mig att må bra och må gott. Då vet jag att serotoninproduktionen ökar och jag vet att av den så kommer också energi, glädje, kreativitet och allt som följer med den signalsubstansen i kölvattnet.

Jag lyckades nog höja mina nivårer i slutet av förra veckan, men det tog någon vecka för mig att börja få fart på produktionen. För SSRI tar det 10-14 dagar att börja ge verkan och jag tänker mig att motsvarande gäller om man utan medicin försöker stabilisera serotoninproduktionen och minska serotoninåterupptaget. Det tar kort och gott lite tid att ställa om och må bra utan alkohol, helt klart individuellt och också beroende på hur ens sociala miljö ser ut. Som jag skrivit mycket om så är jag frustrerad då jag är utan körkort, eftersom det begränsar möjligheterna för mig att göra "må bra"-saker, men får göra så gott det går :)

Vändningen

På ett sätt hade det varit roligt att träffa folk härifrån, krama om varandra och bara prata över en fika på något enskilt ställe. En filt och en picknickkorg. Misstänker dock att vi alla är utspridda rätt så duktigt geografiskt osv, så det är också en fråga om det är realistiskt. Lite synd är det att man inte kan skicka PM på forumet bland annat, då hade det varit lättare att kanske träffa någon i ens egen omgivning/region spontant. Då hade man ändå kunnat vara anonym, men bara ha setts på en neutral plats sådär.

HelenaN

Vaknade ur en dröm som jag först kände mig lite förvirrad av. I drömmern var jag på väg hem från någonstans och tog fel buss. Jag märkte ingenting förrän jjag skulle stiga av bussen och upptäckte att jag hamnat helt fel, i en annan stad. Där gick jag omkring och letade efter busshållplatsen för bussarna som skulle ta mig rätt. Det var svårt att hitta, stan var svår att orientera sig i med många vindlade gator och höga backar som gjorde det svårt att få överblick. Jag frågade människor efter vägen och hamnade också hemma hos några personer. Uner hela sökandet försökte jag också ringa till min käraste som jag visste väntade på mig hemma, men jag hade problem med at slå siffrorna rätt och kom fel hela tiden. Det konstiga var att jag inte någon gång under hela tiden kände mig stressad. Tvärtom kände jag mig lugn och nyfiken på vad jag skulle få se och vilka människor jag skulle träffa under sökandet. Var alldeles trygg med att jag så småningom skulle hitta rätt. Det var som en spännande utflykt till en okänd trakt som jag med öppet och nyfiket sinne utforskade. Jag kände också en stark förtröstan i att mannen lugnt väntade på mig hemma och tanken på honom kändes varm och bra. En av felringningarna gick till min son som då var hos sin far och han berättade om något roligt som de skulle göra tillsammans, något som också gjorde mig glad.
När jag vaknade var jag förvirrad av jag att inte kände stress eller ångest efter att ha kommit vilse - utan istället den där lugna tilliten. Den känslan ska jag bära med mig idag :)

Önskar er alla en varm och tillitsfull tisdag!