Sitter här på söndagkväll efter att ha druckit mig berusad varje kväll sedan i onsdags och inser att så har det varit varje helg och ledighet i många år nu. De senaste åren har det allt oftare blivit även till vardags, inte så stora mängder då, men absolut tillräckligt för att vara lätt bakis på morgonen efter.
Drickandet till vardags har också blivit allt mer "i smyg" för mina tonårsbarn och särbo. Ingen har sagt något, men det vore väl konstigt om åtminstone barnen inte märkt att jag smusslar och luktar alkohol. När jag är tillsammans med särbon dricker jag inte till vardags, men på helgkvällarna dricker vi tillsammans.
Jag har blivit allt mer upptagen av att tänka på alkohol, antingen med planerande för att kunna dricka, eller med skuldkänslor för att jag inte kan låta bli.
Det känns inte alls bra. Vill använda min energi till annat. Jag bestämmer mig titt som tätt för att nu ska jag inte dricka något på hela veckan eller nu ska jag ha en nykter månad, men det går ju inte så bra...Och skuldkänslorna växer. Känner mig som världens sämsta mamma och är livrädd att mina barn ska ta skada.
Jag hatar mig själv när jag undviker att prata med mina barn för att de inte ska märka att jag druckit. Märker också att de håller sig lite på avstånd sådana kvällar. Det är så sjukt!
Jag vill inte vara så här!
Har sneglat på AA:s hemsida och funderat på att gå på ett möte för jag känner att jag behöver stöd i detta, men steget känns för stort. Att erkänna mitt problem för andra känns som ett gigantiskt nederlag, även om jag med mitt förnuft inser att det naturligtvis inte är det. Men nej, jag är inte där än att jag klarar att ta det steget! Därför skriver jag här istället.
Tänker att det får bli en som dagbok. Och får jag dessutom lite stöd och pepp är jag innerligt tacksam!

Helena

HelenaN

Jo han är en bra man på många sät och vis :)
Och så har han ju fördelen av att själv inte ha ett tvångsmässigt förhållande till alkohol. Han gillar att dricka ibland, men har inget problem att välja bort det när det behövs.

HelenaN

... han vet inte hur mycket jag har druckit, har inte berättat att jag druckit i smyg när vi inte har träffats. Vet att jag borde, men har inte förmått mig att avslöja att jag ljugit för honom under så många år. Därför känner han inte till vidden av mitt beroende.
Men jag inser att jag borde berätta. Det vore bra för mig och säkert också för vårt förhållande om jag var ärlig. Men det känns så svårt....

Har lyssnat klart på Mia Törnblom o hennes bok om att bli nykter. Vad jag förstår är det en del av 12- stegs programmet som hon gjorde, att dels vara ärlig, dels gottgöra. Jag tror det är en enorm självutveckling att gå ett sådant program. För alla, även utan beroenden. På sem slå jag ta mig an boken jsg har om yoga kopplat till detta program.

Vändningen

Måste säga att jag får verkligen en skön magkänsla hela tiden när du skriver om dig och din partner. ÄNTLIGEN ett par som kommunicerar, skapligt iaf ;)
Det känns dock som om ni faktiskt är ett föredöme för BRA många på det här forumet! Bara att han ställer upp och tar en vit midsommar ihop med dig, jag blir alldeles rörd, det är fin kärlek på riktigt! Vafan har jag inte träffat någon sådan som din sambo för?!.. eller ja, jag dras ju iofs inte till män riktigt än, även om jag börjar krisa nu :P ...

Jag tycker faktiskt det låter som om du borde berätta ALLT för honom.... om ditt problem. För han verkar vara av den typen som faktiskt bryr sig och stöttar, som inte dömer eller fördömer. Du har inget att förlora på det, men desto mer att vinna. Desto mer kommer han stötta, peppa och kämpa med dig. Med kärlek kan man gå genom vind, vatten och eld.

Vändningen

... men att våga lägga sig platt på marken är det som faktiskt får två lejon i konflikt att kramas och slicka varandras päls, det är något som vi däggdjur har med oss och som stärker våra band. Det är inte en svaghet att erkänna ett problem, det är en styrka och med rätt person så stärker det bara banden och kärleken ytterligare för varandra. Ribban blir lagd och man vet att varje dag resten av sitt liv kommer man att kunna prata och ta upp precis allt. Shit vad jag hade önskat en sådan partner och en sådan relation. Så mycket enklare livet hade varit om man haft någon som verkligen kunde lyssna på och ta emot allt.

Lessen

...lever ungefär som du beskriver... Jag klarar vit vecka men inte vit månad. Dricker tre dagar i veckan, blir full varje gång. Så trött på det men törs inte sluta heller för alkoholen ger mig något. Först ro, avslappning men sedan ångest. Beter mig illa när jag är full också. Håller tummarna för dig, kram

HelenaN

Det var inte svårt alls att vara utan vinet den här midsommaren. Eftersom vädret inte var någe vidare blev det bilåkning och stuga istället för vandring. Lugnt och mysigt, bara vi två. Helt klart behöver jag och särbon inte alkohol för att umgås med varandra och det känns skönt!

HelenaN

Tack för tummarna!
Vi stöttar varandra när det svajar.
Just nu känner jag mig så otroligt glad för att ha fixat midsommaren! Men nya utmaningar väntar... Ska snart på stor fest och därefter semesterresa. Längtar till den dag jag känner mig helt trygg i nykterheten. Än gör jag det verkligen inte.

Lessen

...kommer nog inte att ha någon uppkoppling på två veckor men jag tänker hålla mig skärpt. Ska räkna glasen och redovisa. Kramar på er

HelenaN

I kväll kom jag på att jag inte haft en tanke på vin på hela dagen! Och ändå är det torsdag, den dag då jag alltid köpt vinet för helgen (och naturligtvis startat drickandet redan samma kväll...)
I morgon kväll ska jag bort på middag hos folk jag inte träffat sedan jag blev nykter. Det kommer garanterat att drickas vin där, men jag tar med mig bilen och en flaska a-fritt. Känns faktiskt inte alls så tokigt :)

FataMorgana

Visst är det härligt att känna så och inte den där "tyckasyndommigsjälv- känslan"? Man blir nästan lite stolt över sig själv. Och det ska man banne mig vara också :). Ha en fin kväll, Helena. Och njut nör du KÖR hem ;). Kram / FM

Att du inte har tänkt på A ! Det är fantastiskt att vi som bara har varit med på forumet en dryg månad börjar läka på riktigt! Jag tror att våra kroppar och själar tackar oss så mycket att de gladeligen samarbetar med oss. Vi har nog aldrig velat missbruka A, innerst inne. Ursäkta om jag är flummig, men jag tänker att den förtvivlan du uttryckte i början inför att resa på semester utan att dricka A och inte få "kröka till" på Arlanda känns så oerhört avlägsen. Denna tanke är ju inte ett problem längre, eller hur??? Kram

Nyckelpigan

Hej! Jag är ny här på forumet, din beskrivning stämmer exakt på mig. Jag är nere på botten just nu och har gjort min familj extremt besviken (igen). Ångesten river och sliter... Jag vill bara försvinna. Jag vet att jag inte klarar av att dricka men det är så svårt att acceptera att det är så. Att sitta i solen med ett glas rosé eller en kall öl... Gå på AW och inte dricka... Att vara annorlunda och utanför... Andra kanske inte vill bjuda hem en pga att det blir konstigt... Jag vill ju bara vara vanlig.

HelenaN

...semestern har börjat och det verkar vara party över hela stan! Shit vad det suger! Akoholsuger alltså. I mig.
Får bli en tur till butiken och handla a-fritt till kvällen.

Har också semester, jobbar måndag fem dagar seddn semester igen. Det är svårt. Men det måste gå!!!!!