Har läst några veckor på forumet nu och känner som så många andra igen mig i vissa beteenden. Det svartvita tänkandet som följt mig hela livet plus en jäkla inre rastlöshet. Tonåring på 70-talet innebar en tidig debut både vad gällde alkohol och tobak. Och med tidig menar jag 12, 13 år. Det var ganska vanligt i de kretsar man rörde sig i då. Skötte skolan med fina betyg på veckorna (duktig flicka, javisst) och drack som en svamp på helgerna. Och rökte - mycket. Jag insåg för många år sen att nikotinet skulle bort och tvärslutade. Allt eller inget. Sockerberoendet gjorde jag likadant med - tvärslutade. Och så har det varit med det mesta, men tonårsfyllorna när man drack allt med alkohol i, övergick så småningom i vindrickande på fredagar och ibland i veckorna, för att lugna nerverna efter stressiga familjesituationer och därtill stressigt arbete.
En fysisk skada gjorde också att vinet fungerade som smärtdämpande. Ingen tablett i världen verkade så bra och snabbt. Men sen kommer precis som för alla andra ångesten som ett brev på posten dagen efter. Hjärtat rusar som X-2000 i bröstet så fort man slår upp ögonen.

Nu vet jag att det är samma med vinet. Att dricka två glas är inget för mig. Jag vill ha mer. Så till sist bestämde jag mig även där. Det måste bli ett slut. Jag vill orka med mina barn och barnbarn. Men jag känner mig så fyrkantig och tråkig och humöret är på topp ena dagen och framtidstron med, för att nästa dag djupdyka och jag tycker synd om mig själv. Har hållit uppe nu från A i tre veckor och bara druckit alkoholfritt vin på helgen. Det går bra men jag dricker samma mängder. Ett rastlöst jävla beteende.

Har också funderat på om hjärnan formades som liten redan med allt sockerätande. Jag tröstades med socker och man vet ju att det kan trigga alkoholberoende lättare. Ett av mina syskon åt inte alls lika mycket socker och har ett fullkomligt normalt förhållande till A. Inte är hen rastlös heller. Att det ska dröja så många år innan polletten trillar ner och man fattar. Det känns sorgligt. Nu ska rastlösheten som äter mig inifrån tämjas på något sätt utan att det också går till överdrift. Testar just nu mindfulness. Det funkar men är inte tillräckligt. Nån som känner igen sig?

Måste bara säga att jag tycker forumet är suveränt. Har läst och i bland skrattat så jag gråtit. Tack för det! Ämnet är ju så allvarligt så det behövs all humor i världen för att kunna tackla problemen. Kram / FM

FataMorgana

Vad gullig du är :). Jag tror faktiskt att man kan lära om smaklökarna. Eftersom jag inte gillar när det är för sött så brukar jag lägga i lite limeskivor i vinet. Inte alls så dumt. Sen tror jag bara känslan att sitta o smutta med ett vinglas är en stor del av det hela. Blir lite roligare, som du säger :).
Jag oroar mig inte över min egen nykterhet och midsommar men kan inte låta bli att tänka på alla barn och även vuxna som kommer att fara illa denna helg....
Men oavsett väder så tänker jag njuta av helgen. Syrenerna är knappt utslagna men jag har plockat och tagit in. Ljuvlig doft. Och så lite vildblomsterbuketter på det. Önskar dig en fin midsommar, Vändningen. Ska bli intressant att läsa på forumet efter helgen. Hur det har gått för alla. Håller tummarna för att vi alla får en fin helg. Puss på er :).

FataMorgana

Hoppas att den är lika god för er som för mig. Vaknar till strålande sol och tranors trumpetande. Vi har haft tur med midsommarvädret där jag bor. Blev en lugn afton och jag blev bara mer styrkt i mitt beslut allteftersom min käre drack sina öl. Det är inte kul att se graden av tilltagande berusning på någon person men allra minst på den man älskar. Bra att hålla i minnet när det gäller en själv visavi barn och barnbarn också. Så nu börjar förberedelser för kvällens grillning med släkten. Jätteroligt och jag är mycket tacksam att jag slipper dricka. För det är faktiskt så det känns. Jag har inte längre kondis för det. Bara att inse. Nån fördel med stt bli äldre kanske ;). Är ändå lite tung i skallen idag fast jag inte drack. Förkylning på g eller kroppen som spelar ett spratt? Who knows?
Hur som helst så fortsätter midsommarfirandet i vårt avlånga land och jag skickar massor med kramar till er alla på forumet - nyktra som onyktra. Var snälla mot er själva. Kramar<3

FataMorgana

Läste i nån tråd (Berras?) om hur svårt det är att förändra midsommartraditioner fast man egentligen är asless på dom. Jag tror nog att man får fixa den förändringen själv om den nånsin ska bli av. Midsommar är min absoluta favorithögtid just på grund av att det finns så mycken mystik i den,i form av gammal skrock och folktro. Mat och sprit ingår inte i den mystiken. Det är naturen som står för den och det går ju aldrig att uppleva fullt ut om man är bedövad. I år var den verkligen magisk med kanonväder och jag spiknykter ;).

Så ska man ändra på nåt så tycker jag man kan testa nåt annat än "det gamla vanliga"på midsommar. Tänka nytt. Bara vara. Hyra en stuga, sova i tält långt bort från campingar och fyllefester. Var det tråkigt kan man ju alltid gå tillbaka till det gamla,året därpå. Det finns ju alltid kvar.
Och jag för görna vidare traditioner som sju blommor under kudden och andra berättelser från folktron till mina barnbarn. Dansande älvor och Näcken som spelar...DET är midsommar.

Tack för en intressant vinkling! För mig har midsommar alltid varit förknippad med A i kopiösa mängder, enda skillnaden mot andra helger är att det var utomhus, ljust och svinkallt ! Denna midsommar har varit ok, måttligt med A, men jag gillar känslan du fångar med älvor och Näcken, något jag ska ta till mig i framtiden ! Kanske något uppslag för resten av sommaren?

FataMorgana

Nu är jag ju kanske mer än normalintresserad av just sagor och folktro, Valeria :) men jag tror mycket på naturens läkande kraft. De flesta som varit utbrända eller gått igenom kriser berättar ofta vilken stor betydelse naturen har haft i deras tillfrisknande. Det läker att bara få vara och följa rytmen i årstidernas växlingar. Tyvärr försvinner det i all stress och press i vardagen. Vi har tappat bort oss alldeles och följden blir att många av oss tar till alkoholen när allt blir övermäktigt. Hur mycket bättre hade jag inte mått om jag gått ut och promenerat på kvällarna istället för att sjunka ner i soffan med vinglaset, slötittandes på nåt skitprogram på tv:n? Nej, vinet var en mycket snabbare lösning.
Jag har lovat mig själv att den här sommaren inte ska försvinna i ett töcken. Jag SKA vara med, med alla sinnen i behåll och inte slösa bort ett enda ögonblick. Amen

etanoldrift

tror jag att det handlar om och att byta ut något dåligt mot något bättre.. Jag har aldrig lyckats "tvärsluta" med något (då skulle jag ljuga för mig själv) Jag har bytt ut alkoholen mot bubbelvatten och dricker det ur fina glas. Har även hittat spendrups 0,5 öl (men jag vet att assosiationen till öl kan vara för mycket för en del)
"Gingerbeer" som är alkoholfri på systemet, är perfekt då den smakar mycket ingefära. värmande på vintern, och tror det eller ej, svalkande på sommaren.
Har skippat de alkoholfria vinvarianterna och köper hellre Råkrafts råpressad lingon (finns en variant med 50/50 rödbeta också!) Inget socker och bra för både blodtryck och sockerhalt i blodet..
Men visst.. Jag tror att rastlösheten spelar en viss roll. Jag sveper också mitt bubbelvatten och kan dricka 2st 1½-liters om dan.. Men när jag kikar på "drickbeteendet" hos min man som fortfarande dricker.. Så fullkomligt kastar han i sig första glaset vin eller första ölen.. Sitter vi och pratar eller tittar på en spännande film, så är han inte ens medveten om att han dricker utan blir väldigt förvånad när glaset/flaskan är tom..
Jag tror att det handlar om någon sorts behovstillfredställelse.. eller "tröstbeteende".. En del har ju tics.. Vi som är alkisar har vår tics i drickandet.. För ibland är vi inte ens medvetna.. Just nu är jag på sätt och vis medberoende för jag har inte druckit en droppe alkohol på 4 månader. Men jag vet att jag inte kan ha en öppnad flaska och bara ta ETT glas.. Det skulle sluta med att jag drack ur allt..

FataMorgana

Där slog du huvudet på spiken tror jag, etanoldrift. Att det är som ett slags tics. Att man bara dricker utan att vara medveten om hur mycket. Man kan säkert till en viss del bli mer mindful nör man dricker. Och dricka saktare. Problemet är att när en viss grad av alkohol nått hjärnan så finns det ingen mindfulness kvar. Därför tror jag inte riktigt på att den som överdruckit kan bli måttlig. Förr eller senare åker man dit. Finns säkert undantag men dit hör inte jag ;).

FataMorgana

Har ytterligare identifierat ett tillfälle när jag bara vill gå lös på Bib:en. Bråk med barn. Har för en gångs skull sagt blankt nej till att ha mina minsta barnbarn ( varav den äldste är 2,5 år) tre dagar på raken. . Anledning: jag har inte längre den fysiska ork som krävs för att vara uppe på nätterna flera dygn och inte heller för att bära runt på barn. Och sen fortsätta med en jobbvecka till. För första gången sa jag nej och blev sågad jämns med fotknölarna av mitt barn för att jag aldrig ställer upp. Och det har inget med alkohol överhuvudtaget att göra för jag har aldrig druckit en droppe när dom varit hos mig. Men NU har jag jävligt god lust att supa skallen av mig. "Känslofyllot" nr 1. Fast det tänker jag inte göra. Får väl gråta en skvätt i stället. När jag kan.. Ledsen blir man in i själen....

FataMorgana

Önskar att jag kunde bli redigt förbannad men jag blir bara ledsen. Som om ens värde i mormorskapet bara sitter i om man kan vara barnvakt...

FataMorgana

Det ser ut att kunna ordna upp sig med avkomman ändå. Men jag inser hur könslostyrd jag är och hur lätt det varit att trilla tillbaka i gamla dryckesvanor. Ska jag tacka mindfulnessen att jag på något sätt kan ställa mig utanför och se mitt eget beteende nu böttre än förut? Kanske.

LenaNyman

Känslostyrd. Att supa till på att man är ledsen, besviken, känner sig ickeälskad och därför skiter i allt. Tror säkert att mindfulnessen hjälper dig. Och att du själv hjälper dig. Skönt att det verkar ordna upp sig med avkomman, FM. Tillvaron känns så mycket mer uthärdlig när det inte gnisslar i relationerna.

Kram på dig!

FataMorgana

Har haft några dagar för mig själv vilket inte har hänt på många, många, många år. Inser nu hur mycket det har bidragit till min obalans. När jag känt att jag blivit äten in till märgen och jag inte kunnat fly fysiskt, så har vinet varit räddningen. För stunden. Då har jag kunnat slappna av och rycka på axlarna. Till och med orkat lyssna på musik. Annars har jag knappt tålt nåt ljud. Och obalansen har smugit sig på under många år och blivit ett normaltillstånd. Trängt ut spontanitet och livsglädje. Inte så konstigt att vinet blev "lösningen". Fejkglädje på box. Nu får jag försöka hitta tillbaka till vad jag en gång tyckte var kul. Eller hitta nåt nytt. Men kanske främst lära mig att sätta , för mig själv, hälsosamma gränser. Och acceptera stt jag är en social eremit :).

FataMorgana

Måste erkänna att jag tog mycket illa vid mig av att bli sågad jäms med fotknölarna av dottern. Försöker att inte älta men det snurrar ändå. Att allt gott man försökt göra inte värderas för att man plötsligt säger ett tydligt och klart NEJ! Dessutom med en rimlig förklaring. Det kanske är det som är det största felet. Nån sa till mig att" Det vet du väl att morsor är som dörrmattor. Fast man torkar av skiten på dom så ligger dom alltid kvar". Jo, jag är nog fastspikad i golvet dessutom :).
Vad tydligt det blir. Jag blir omtyckt för vad jag gör- inte för den jag är. Och det blir aldrig bra nog ens i mina egna ögon. Kanske därför vinet är som en mjuk gosig famn.

Usch, vad jag gnäller.. Fast det här är ju min tråd så det skiter jag i ;).

LenaNyman

... när jag läser ditt inlägg, FM.

Tänker på det här talesättet - kan inte exakta ordalydelsen, men nåt sånt här: Människor behandlar en inte hur som helst, dom behandlar en såsom man ger dom tillåtelse.

Skulle det vara tänkbart för dig att i lugn och ro bestämma vad du vill säga till din dotter angående den här händelsen, och sen säga det till henne, i lugn och ro?

Det är jobbigt att märka sånt där, att man duger utifrån prestation. Om man kunde hitta startknappen till sitt eget kraft- och värmeverk nångång. Då skulle det inte längre bekomma en så mycket att ställas ut i kylan av någon annan. Man vet att man duger i alla fall. Jämt och alltid.

Kram på dig. ♡

Tänker att det här inte är en behandling som du på något sätt här förtjänat. Instämmer med Lena att det bör ventileras med dottern. Klargör att du blev ledsen av att bli behandlad så här. Din dotters beteende antyder att det inte är första gången hon behandlar dig illa och att det nu är dags att stå upp för sig själv. Eller hur? Jag tror att många som dricker för mycket låter sig behandlas illa, eftersom vi själva tror att vi inte är värda bättre. Men det är ju ett feltänk.

Stå på dig. ♡

FataMorgana

Tack snälla för er omtanke. Jag försökte verkligen förklara att och varför jag inte orkade men svaret blev ett ut i kylan. Och ändå sa jag att jag kunde ta dom en natt eller en kväll men icke...
Det är tråkigt för det drabbar ju andra familjemedlemmar också. Bl a ett syskon som konfirmeras snart och där hon inte tänker vara med. Inte vill man ventilera det med andra så mycket heller för att inte starta en massa pajkastning och skitsnack. Får bli här då. Så trött. Så in i h- vete trött på alltihop...