Hej!
Jag registrerade mig igår och gjorde ett inlägg, det som blev väldigt jobbigt igår är att min svärmor och svägerskor inte förstår att de stjälper istället för hjälper. Om ni läser mitt förra inlägg står det bl a att det var i lördags som allt ställdes på sin spets, jag skulle inte dricka alls och blev jättefull. Kan inte ens tänka på allt nu, tar det i små portioner så jag ska orka med ångesten. Dessutom försöker jag hitta små saker med mig själv som ska vara värda att kämpa för, som ger mig rätt att leva. Jag som i hela livet vetat om hur det är att vara anhörig till missbrukare ska nu identifiera mig med andra sidan och hela min världsbild rämnar. Inombords har jag skrikit och slagits, hittat på ursäkter och strategier för att det ska funka att vara som alla andra. Det här är första gången jag erkänt längst in att jag har en sjukdom som jag inte kan kontrollera. Jag förstår att ingen tror mig, de vet ju inte hur jag känner mig, hur jag tänker. Jag vet att det enda sättet är att ge det tid, att visa dem vad jag känner längst in. Men hur ska jag orka med det? Misstron från alla är mer än jag orkar bära, samtidigt som jag vet att jag inte förtjänar mer.

Det som är jobbigt är hur min svärmor/svägerskor är nu. Jag förstår att de är oroliga och att det är min mans "sida" de står på, vad de inte fattar är att han och jag står på samma sida (även om det kommer ta tid dör honom att lita på mig), de vill stötta men lyssnar inte. Jag skriver färdigt sen, måste fixa maten.

Nyckelpigan

Det verkar som om min mans anhöriga läst på om intervention och drar nu upp allt dåligt och alla man skadar för att få mig att förstå. De det inte lyssnar på är att jag inte är i interventionsfasen, jag har ju erkänt, jag håller på att skaffa hjälp men måste tänka på mg själv för att ge mig själv tillåtelse att få en andra chans. Jag måste ta ansvar för allt jag ställt till med och lyssna på ilskan och reaktionerna... Men inte i denna fas, jag är inte tillräckligt stark, för att inte bli destruktiv igen måste jag klappa mig själv på axeln för varje rätt val jag gör NU. Jag kan inte ändra på det som varit och jag menar inte att jag ska fly från det, bara att jag måste klättra några steg upp ur hålet jag befinner mig i innan jag klarar av det. Att erkänna för sig själv fullt ut är en enorm grej för mig och ibland kommer rösten som vill köpslå fram, men då tänker jag "en dag i taget", jag kan inte tänka på AW, inte tänka på uteserveringar eller middagsbjudningar. Jag kan inte tänka på alla situationer där jag kommer att känna mig utanför och annorlunda, jag som bara vill vara som alla andra. Jag kan inte tänka mig att aldrig mer få sitta där i solen och ta ett par glas vin och känna mig sorglös mer. Sanningen är att det eg inte känts så på länge, jag har vetat att min man blir orolig eftersom man aldrig vet när det blir fel, ibland går det bra, ibland inte. Jag ville bort från hans besvikelse och jag hamnade i en ond cirkel. Han oroade sig för att jag skulle dricka för mycket, jag ville glömma att han gjorde det och drack mig då full... Väldigt smart. Jag vill känna mig stolt över mig själv och jag vill att han ska föra det också.
Jag undrar hur det blir i umgänget med andra, blir det konstigt och obekvämt när jag sitter där och inte klarar av att ens ta ett glas vin (det går ju ibland men det är som att spela rysk roulette).
Det som jag eg började skriva om var ju min mans släkt. Min svärmor ringde och sa att hon ringt AA och jag skulle göra (en lång lista), att jag måste dit nu mm. Var på mig om att jag måste erkänna, vilket jag gör, men hon lyssnar inte. AA är inte för alla och i mitt fall skulle det innebära att träffa folk jag ser i mitt arbete och det skulle inte vara bra för mig. Om jag nu känner att jag måste till AA får jag gå på ett möte i en annan stad, men då är det mitt val. Jag har hittat det här forumet som jag tycker är fantastiskt och jag ska till en psykolog. Trots detta får jag sms om att de belyser min förnekelse och att jag måste skaffa professionell hjälp. Det är superjobbigt att höra att man förnekar när man tagit ett av de största stegen i mitt liv. Det är kränkande och gör att jag känner mig enormt ensam (båda mina föräldrar är döda). Dessutom måste jag få välja vilken hjälp som är bäst för mig, det finns folk som blir nyktra utan att gå till AA. Jag vet att det är en massa självömkan i detta när det är jag som ställt till det, men jag försöker göra rätt nu! I detta läge klarar jag inte att de ger sig på mig, även om det är i all välmening. Jag har försökt förklara detta för dem men det eskalerade bara, de har sin uppfattning och inget jag säger kan ändra på det. Jag får hålla mig ifrån dem och försöka hitta styrka i min familj. Säga till mig själv att jag är värd det. Att min familj är värd en annan fru/mamma, den person som jag ska gräva fram. Jag är bara rädd för att min svärmor ska ställa till något (hon är sån) och dessutom hamnar min man mitt i, han får ju inte heller rätt stöd av dem. Långt inlägg.... Kram

Stingo

Vilken besvärlig situation! Jag tror inte jag vågar ge dig råd om hur du skall hantera dina släktingar, men kanske litet moraliskt stöd. Det är bara du som kan sluta dricka och det hur du gör det måste passa dig själv. Annars är utsikterna dåliga. Jag tycker nog det är ok att släkt och vänner ger en ordentlig skuff, men sen är det dags för dem att backa undan, i synnerhet som det ser ut som att du är redo för att göra egna beslut. - Men tänk gärna igenom vad följden kan bli om du nu inte söker hjälp och sedan misslyckas att nå dina mål? Vad händer då? Hur säker är du på dig själv?

Var står din man? Kan han hjälpa dig att säga ifrån till de andra släktingarna att de är alltför närgångna?

Själv fick jag en ordentlig skuff av min fru, då förra sommarsemestern tog slut. Sedan försökte hon skuffa mig till olika hjälpsystem i några dagar, men när jag tvärvägrade och ändå började vara nykter på egen hand backade hon undan och lät mig göra nykterheten helt till min egen grej. Det var nog något av det bästa hon någonsin gjort för mig och vårt förhållande. Jag fick jobba på mitt eget sätt och det hjälpte mera med att bygga upp mitt självförtroende än vad jag tror att någon påtvingad stödform kunde ha gjort.

På tal om rosé i sommarsolen, så satt jag nyss i solen med en nollöl och hade det alldeles väldigt mycket skönare, än någonsin med någon öl eller drink förra sommaren. Så sommarsolen lyser nog också på de som är nyktra. Men det kan ta några månader att inse det, så det behövs mycket vilja och tålamod.

Lycka till!

Nyckelpigan

Tack för ditt inlägg, vad skönt att få stöd! Ja, jag känner att jag behöver samma sak som du fick. Jag hoppas de kan backa... Saken är den att i och med att jag inte dricker varje dag utan mer så att jag inte kan sluta vid tillfällen när jag borde det så tar det väl tid för dem att se att jag menar allvar. Min man får prata med dem igen, han sitter dock i en svår sits. Tack för dina ord än en gång! Jag ska testa något alkoholfritt i solen (om den kommer någon gång). Stor kram