Nu äntligen har jag fått arslet ur vagnen och bestämt mig för att söka hjälp! Det här funkar inte längre...
Det var en gång......

Jag tog studenten och fick fast jobb på en gång(som undersköterska). Väldigt social, hade körkort, var mycket aktiv med katterna/kaninerna(utställningar) Livet lekte. Jobbade på samma ställe alla år och trivdes bra, älskade mitt jobb och jag var duktig på det!
Rätt vad det va så fick jag ett Epilepsianfall, fick diagnosen Epilepsi...efter det så rasade min värld samman....

Jag fick kicken från jobbet på grund av anfallen(förstår att man inte kan vårda när man själv är sjuk) men bolaget jag jobbade inom var jättestort så tycker att jag borde kunna bli omplacerad...Körkortet vart jag av med, hästen blev jag tvungen att sälja, blev fysiskt handikappad(får ej klättra pg av anfallsrisken mm)....

Jag blev deprimerad...nu kommer alkoholen in i bilden. Som hos många andra så började jag smått. Sakta men säkert ökade jag konsumtionen. Det kändes så bra med ruset i kroppen, jag kunde smita iväg från verkligheten.
Ångesten blev värre och värre, beroendet ökade.

Det enda som jag var lycklig över var att jag och min sambo köpte hus och för att lätta upp min depression så köpte vi en hund :)
Min sambo har stått vid min sida hela tiden, och jag är så tacksam och lycklig. Tycker så synd om honom. Men nu har han fått nog, Om jag inte tar tag i detta nu så har vi nog ingen framtid tillsammans...antingen eller...
Att supa när man har epilepsi rekommenderas INTE då risken för anfall ökar, och hos mig ökar dom drastiskt. Supa för depressionen= anfallen ökar=depressionen ökar och supandet ökar. En ond cirkel som måste brytas Men det är ju lättare sagt än gjort =/

Jag har försökt få hjälp hos psykologer, men enligt dom så är jag inte tillräckligt sjuk. Hur gör man då? Tror verkligen att om jag får prata av mig så lättar nog min depression lite iallafall och kanske blir lättare att sluta supa...har ni varit med om detta att ni inte har fått psykologisk hjälp?

Om jag inte tar tag i detta nu så kommer jag supa bort mitt liv förlora allt jag har kärt =( Suck!

Madeleine 83

Vilken gripande historia! Nu gäller det att kämpa för att komma ur det här och det har du alla möjligheter till. För mig hjälper det att skriva här på forumet och läsa om hur andra här kämpar mot alkoholberoendet, men jag har sagt till mig själv att om det inte räcker och jag tar till flaskan en gång till så ska jag gå till ett AA-möte eller liknande. Vad gäller depressionen så är det ju hemskt att du inte får träffa en psykolog, det borde räcka som skäl att man har en depression kan tyckas. Försök igen via vårdcentralen, ibland måste man vara ihärdig för att få vård. Lycka till.

LenaNyman

Med hjälp av detta forum har jag hållit min nykterhet drygt 15 veckor i skrivande stund. Det är en hemsk känsla, denna att snart super jag bort mitt liv, jag hamnar på parkbänken förr eller senare. Men det går att vända skutan, T, du har alla möjligheter att påverka din situation och ta över rodret igen. Det GÅR.

Tjorven

Konstiga är att jag har tjatat och tjatat, bytt läkare osv men ändå får jag ingen hjälp =/
Tycker också det känns bättre när man pratat av sig lite :)

Soff

Jag har varit medlem i forumet en bara en vecka men det har redan hjälpt mej så mycket, det kommer du att märka att det gör för dej med. Mitt bästa råd: Läs, läs, läs, skriv, skriv, skriv. Släpp inte forumet :)

Mitt drickande eskalerade också i en sån där livskris och sorg, det är så lätt att hamna där.

Men nu har du tagit ett första viktigt steg. Det låter helt galet att du inte får hjälp när du drabbats av sjukdom, är i en depression och dessutom utvecklat alkoholberoende. Du ska helt klart ha hjälp nu!