Igår drack jag. Och just nu dricker jag.
Förrförra veckan testade jag, efter 75 dagars total nykterhet, att dricka två ”alkoholfria” öl (0,5%). Och i helgen drack jag tre likadana. Båda tillfällena var i gott sällskap med vänner och det kändes helt okej. Dagarna efteråt kände jag ett sug. Beroendehjärnan som kom tillbaka och hälsade på. ”Visst vore det gott med en öl i solen? Det är ju bara att ta en alkoholfri, gör ingen skada. Du kan dricka hur mycket alkoholfritt som helst. Njut!”
Jag uppmärksammade dessa tankar och insåg att det nog var för tidigt ännu. För tidigt för att börja experimentera. Beteendet är fortfarande detsamma.
Men så igår. Det var inte så att jag var oerhört sugen. Jag har tidigare kunnat stå emot värre. Men jag var uttråkad (som oftast när jag tidigare drack). Och det var som att suget dök upp. Känslan kom. Och så bara bestämde jag mig. ”Ta flaskan med vin som står i skafferiet”. Sagt och gjort. Efter att ha ringt för att försäkra mig om när mamma hade tänkt komma hem så åkte ett glas och flaskan fram. Totalt blev det två/två och ett halvt (små) glas vin igår.
Känslan som spred sig i kroppen. Avslappningen. En lätt dimma.
Igår räckte det så. Men redan då hade jag bestämt mig för att dricka även idag. Dricka upp resten av flaskan innan den blev dålig. Jag är ju inte dum. Jag visste ju redan då att det var beroendehjärnan som talade. Och varken igår eller idag hade den någon som stod i vägen. Det var fritt fram. Dens ord är lag.
Känslan. Pffft… Förbannat skön. Men lukten av vinet som kommer från kroppen efter att man druckit det... Usch. Den är hemsk. Den luktar bakfylla. För många jobbiga minnen som associeras med den lukten…
Vad gör jag nu då? Flaskan är slut. Jag vill inte dricka mer. Inte ens beroendehjärnan säger åt mig att göra det nu. ”Du är perfekt nu” säger den. Inte att jag kommer vara perfekt om jag tar bara ett glas till. Utan ”nu är det perfekt. Bara var här en stund, med den här känslan. Sitt med den och omfamna den. För det kan mycket väl dröja innan den dyker upp igen.”
Tanken dök upp både igår och idag: ”Jaha.. Vad säger jag nu till mina vänner?” De två som jag berättat för. Av vilken anledning tog jag beslutet att dricka? Beslutet att ta ett återfall. Men det är ju inte bara dem som jag behöver stå till svars för. Jag behöver gå till botten med den frågan hos mig själv. Så tre personer totalt.
Det känns jobbigt att berätta. Det kommer kännas som om jag svikit dem. Fast det nog är mest mig själv som jag svikit. Och genom att inte berätta kommer lögnerna bara börja staplas på varandra och så är hjulet i rullning igen. Och det är ju inte ett alternativ.
Det är inte så att jag känner av någon större ångest kring det här. Vilket är skönt.
Jag tog ju beslutet. Visserligen på jävligt tvivelaktiga grunder. Men jag står för att jag tog beslutet att dricka.
Och kanske gjorde jag det för att påvisa det mönster jag har; när jag är hemma själv. När det är fina dagar. När jag har energi men väljer att inte göra något vettigt av den. När jag är uttråkad. Det är då suget kommer. Det är då jag vill dricka. Det är då jag kommer dricka. Det är dessa stunder, dessa situationer jag bör undvika.
Acceptera att det nu är som det är. Beslutet är taget. Glaset är drucket. Flaskan är tom. Kinderna bränner. Dimman tätnar. Fyllan är ett faktum. Låt det vara och acceptera. Men prata om det.
Forumvänner, när ni har tagit återfall, hur har det sett ut? Varför väljer man att ta sådana här beslut? Varför får beroendehjärnan bestämma? Vad hände med att jag höll i spakarna?