Sitter här på söndagkväll efter att ha druckit mig berusad varje kväll sedan i onsdags och inser att så har det varit varje helg och ledighet i många år nu. De senaste åren har det allt oftare blivit även till vardags, inte så stora mängder då, men absolut tillräckligt för att vara lätt bakis på morgonen efter.
Drickandet till vardags har också blivit allt mer "i smyg" för mina tonårsbarn och särbo. Ingen har sagt något, men det vore väl konstigt om åtminstone barnen inte märkt att jag smusslar och luktar alkohol. När jag är tillsammans med särbon dricker jag inte till vardags, men på helgkvällarna dricker vi tillsammans.
Jag har blivit allt mer upptagen av att tänka på alkohol, antingen med planerande för att kunna dricka, eller med skuldkänslor för att jag inte kan låta bli.
Det känns inte alls bra. Vill använda min energi till annat. Jag bestämmer mig titt som tätt för att nu ska jag inte dricka något på hela veckan eller nu ska jag ha en nykter månad, men det går ju inte så bra...Och skuldkänslorna växer. Känner mig som världens sämsta mamma och är livrädd att mina barn ska ta skada.
Jag hatar mig själv när jag undviker att prata med mina barn för att de inte ska märka att jag druckit. Märker också att de håller sig lite på avstånd sådana kvällar. Det är så sjukt!
Jag vill inte vara så här!
Har sneglat på AA:s hemsida och funderat på att gå på ett möte för jag känner att jag behöver stöd i detta, men steget känns för stort. Att erkänna mitt problem för andra känns som ett gigantiskt nederlag, även om jag med mitt förnuft inser att det naturligtvis inte är det. Men nej, jag är inte där än att jag klarar att ta det steget! Därför skriver jag här istället.
Tänker att det får bli en som dagbok. Och får jag dessutom lite stöd och pepp är jag innerligt tacksam!

Helena

Platina

Hur känns det nu, när det gått en dag?

#nyfikenplatina

HelenaN

I morgon är det en vecka sedan festen och det känns ganska stabilt med nykterheten. Ungefär som innan semestern.
Genom att avslöja mig för mannen har jag dessutom satt upp ytterligare ett hinder för mig. Det känns skönt att han nu vet allt och också mer definitivt.
Han hade inte anat mitt smygdrickande, men någon gång reagerat på att jag druckit mer och snabbare än han. Men det är det många som gör, så inte heller det har han tolkat som att jag skulle ha problem.

HelenaN

Ligger nog något i det, att man inte ser det man inte vill se...
Men jag har också varit ganska bra på att luras. Har ju alltid hållit mig någorlunda i skinnet med honom och ute bland folk. Och de gånger jag känt att jag varit för berusad för att prata i telefon har jag inte svarat och skyllt på att jag haft ljudet avstängt av misstag eller något sådant...
Men just för att han inte själv sett problemet har han inte heller riktigt tagit mig på allvar när jag sagt att jag vill sluta dricka, det har varit mer som när jag sagt att "nu måste jag börja träna på allvar" eller "nu måste jag banta".
Men han säger att han absolut kommer att stötta mig och även om jag inte bett honom om det har han visat det genom att - precis som jag - tacka nej när det bjudits på något. Ingen har på minsta vis ifrågasatt det - tvärtom - det har gjort att de vi varit på besök hos den här veckan inte heller druckit något. De har väl som artiga värdar inte velat sitta och pimpla vin när gästerna tackat nej. Nykterhet kan smitta alltså :)
Och trevligt har vi haft! Det har framförallt känts underbart friskt och ärligt gentemot barnen som varit med!

Vändningen

och hyllar verkligen att du blottade dig och verkligen hur din karl agerar. Stor tumme upp där till er båda. Jag blir så ledsen när jag läser i andra trådar om folk som har bestämt sig för att sluta dricka och så sitter partnern och obehindrat dricker i närvaron. Om man nu absolut måste ha sin dricka själv som partner en fredagskväll, men gå hem till någon kompis och drick där istället då, inte framför ögonen på sin partner som verkligen vill sluta och som absolut inte behöver bli påmind om just A mitt framför näsan. Jag förstår att det på en middag eller fest kanske är lättare att se mellan fingrarna, men oj vilket stöd det måste vara att stå där och tacka nej till A och höra att sin partner också gör det. Då blir ju liksom inte du den "ende" som inte dricker eller så, utan det bli ett "vi" som tackar nej.. och som du skriver så kan det smitta, absolut! Mycket respektfullt.

å barnen med nyktra föräldrar osv, jag blir så glad.... värmer i kroppen. En sådan sommar borde fler barn få uppleva.

Vad härligt att läsa! Jag har inte den turen, han vill inte låta bli sitt vin för min skull. Men han är beroende, det här jag insett, så jag väljer att se det med kärlek istället, han låter inte bli för att han inte vill stötta utan för att han inte kan, inte förmår.

HelenaN

Ja han är en klippa! Han har en sådan där självklar trygg kärna i sig, som gör honom så god att vara med. Något som inte varit alldeles enkelt för mig. Tidigare har jag dragits till män som varit mer "spännande" ...och fått ett turbulent destruktivt förhållande på köpet.
Jag är såååå glad och tacksam för att jag inte har det så nu.

Sattva, starkt av dig att du valt bort alkohol och satsar på din egen tillvaro fast din man inte riktigt vill vara med på tåget :)

Hej Helena,

Skönt med stöd! Det blir så oändligt mycket lättare då.

Måste småle lite när du skriver om "spännande" män. Välkommen i klubben. Har avverkat en hel hög av "Persbrantare", men någonstans valde jag att tänka om. Men oj vad ovant det var. Inga storslagna gräl, inga verbala örfilar... det onormala hade blivit det normala... Kan säga att jag fortfarande jobbar med det.

Nä, vad säger du? Nog med spänning för vår del nu va?

Kram

Stina M

Läser med spänning om hur det kan gå om man berättar om sitt förhållande till alkoholen för sin man. Jag är särbo och tycker också att jag lyckas hålla det ganska bra inför honom. Jag dricker mest i min ensamhet, anstränger mig för att vara mycket måttligt när jag är tillsammans med honom. Låter t ex medvetet bli att dricka upp vinet bara för att visa.... att jag inte har några problem.... Sedan en tid tillbaka kan jag istället gå på toan eller i sovrummet där jag har en flaska gömd och "fylla på...." Jag skulle verkligen vilja berätta, men vågar inte.... vill inte erkänna att jag tappat kontrollen över alkoholen för någon i min omgivning. Tänker att jag ska klara det själv och då är det ju dumt att ha blandat in andra... Det som hindrar mig är skammen och den blir ju inte mindre när jag smygdricker. I helgen när jag var smuttade i gaderoben hörde jag att han kom in från balkongen, just då önskade jag att han kom på mig, att jag skulle ställas mot väggen... Men så blev det inte han kom inte in i rummet och jag sa inget heller...

HelenaN

Ja, Muränan om man avverkar för många riskerar man att sluta som ett kalhygge :))))
Bäst i längden att hålla sig i de lugnare skogarna alltså...

HelenaN

Välkommen hit! Har också ibland lekt med tanken på att låta mig bli avslöjad på bar gärning - genom att lämna tomflaskor synliga eller svara i telefon när jag är så full att det hörs på mig. Men det känns bättre att ha berättat det med ord i nyktert tillstånd.
Fast det var svårt och jag har dragit på det länge. Jag trodde att han skulle bli så besviken på mig för att jag ljugit för honom. Men han reagerade mer med oro än besvikelse. Fast jag vet inte, kanske har hans tillit till mig blivit naggad i kanten? Det återstår att se. Snart ska vi iväg på en semesterresa och då finns inget annat alternativ för mig än att vara nykter. Jag har fasat för resan som jag sett som ett jättedilemma - dricka eller inte dricka? - men har nu börjat orintera mig i hjärnan efter att det är nykterhet som gäller. Kräver däremot inte av mannen att han också ska hålla sig nykter. Han får göra som han vill. Det känns just nu som att det inte spelar någon roll för mig hur han gör.

HelenaN

Efter tips från någon här på Forumet köpte jag mindfulnesspaketet Headspace.
Är just nu inne i en del som handlar om självkänsla. Uppgiften i den här delen är att bli medveten om negativa tankar och känslor som tar fokus från det man vill göra. Man ska inte värdera eller försöka ändra dem, utan bara stillsamt notera. Typ "nu tänker jag att jag är tjock" eller "nu tänker jag att jag är lat" eller "nu tänker jag att jag är dålig på att skriva".
Milde himmerl vad mycket sådana tankar och känslor som passerar min hjärna hela tiden! Jag går banne mig omkring och tänker negativa tankar om mig själv nästan konstant! Det har jag inte insett förut.
Om någon vill testa Headspace finns det en serie med 10 inledande delar som är gratis.

HelenaN

jag uppskattar verkligen Headspace! Bästa mindfunessprogrammet jag testat.
Och så blir man ju lätt lite kär i Andy ;)

Tack för tipset!

LenaNyman

... en massa sabla negg jag behöver ge en riktigt duktig fajt. Som du säger, allt är så djupt rotat att man inte ens reflekterar över allt självsänkande man tänker hela tiden. Hm, kanske jag också skulle testa den här Andy? ;)

Vad fint det var att läsa om din käresta och barnen, Helena. Det kändes gott i magen.

Vändningen

Huga, jag fick sådana rysningar efter ditt inlägg där Stina. Det påminde mig om min mamma och när jag som barn, typ 7-8 år, väntade tills mamma gick ut och handlade mat. Då gick jag på skattjakt i huset. Dock inte efter vilka skatter som helst. Jag visste att min mamma gömde alkohol någonstans och jag visste att hon blev ett monster när hon drack. Ett monster vill inga barn ha i sitt hem. Monstret måste bort och i det här fallet källan till monstret.

Eftersom det inte gick att konfrontera min mor vad gällde alkoholen utan att det blev ett familjegräl helt resultatlöst som bara fortsatte i att hon drack ändå, så blev det till att jävlas med henne istället. Som ölburken som jag hittade öppnad men inte helt uppdrucken, nerkörd i skaftet på en gummistövel. Det var med horn i pannan jag fiskade upp ölburken, vände den uppochner och stoppade tillbaka den i stöveln. Jag visste att min mor inte skulle säga ett pip om det, men jag visste också hur irriterad hon skulle bli när hon blev sugen på att fortsätta dricka på den där ölen.

Då var jag sju år tror jag just med den gummistövelskatten där som jag minns nu än idag. En helt normal uppfostran för ett barn, jooooooorosåååatttehhhh

HelenaN

I kväll blir det första kvällen i alkoholmiljö sedan festen - den där jag drack. Ska träffa några vänner på en vinbar (av alla ställen) Hoppas de har något alkoholfritt också. Tar bilen för att gardera mig mot ev. spontana dåliga infall...

Soff

Så himla härligt att du tänker proaktivt för att slippa att dricka. Förut har man (iaf jag) tänkt proaktivt för att FÅ dricka!
Jag tycker det visar att du är en bra bit på väg. Du inspirerar!

HelenaN

...lika nyktr som innan jag for :)
Det var trevligt, men efter ett par timmar kände jag att jag ville hem. Ungefär samtidigt med att de andras kinder blev rödare och rösterna något högre.
Men jag hade som sagt trevligt fram till dess och det var inte alls svårt att sitta och smutta på det alkoholfria vinet. De hade faktiskt några sorter att välja på så det blev två glas.
Känns riktigt bra :)