Hej!
Jag kan tyvärr inte skriva ut mitt namn även fast jag gärna skulle vilja presentera mig. Men för att vara trygg så låter jag bli.
Skriver här, på grund av att jag vill dela min historia med er.
Är väldigt ung men har passerat 20 sträcket. Jag upptäckte mina allvarliga alkoholproblem när jag var vid 20 års åldern. Har länge nekat för mig själv och trott att mina alkoholvanor är normala. För alla mina vänner drack ju hel vilt de också under den tiden.
Jag hade min första fylla när jag var 13 år. Det var med min bästa kompis, min första kärlek och hans vän. Den kvällen drack jag små mängder av sprit, vin och öl. Jag fick en blackout och jag blev rasande på min bästa vän utan anledning. Var nog spriten som talade.
Jag lät bli alkohol tills jag blev 15-16 år. Det var då jag träffade en kille som jag hade ett förhållande med under 2-3 år. Vi drack varannan helg och ibland kunde det bli 2-3 helger i rad. Vilket jag trodde var normalt, för alla andra gjorde det. Problemet var att under festerna så drack jag alltid vodka. Första gången kunde jag inte dricka mer än hälften av flaskan. Efter ett tag kunde jag nästan dricka ur hela på en kväll. Jag märkte inte då vilket beroende jag hade skapat.
Min pappa är alkoholist, han har hela sitt liv valt flaskan före mig. De stunder jag fick spendera mina helger hos honom var han full. Han sa att han älskade mig men man fick vänta nästan 3 månader på ett telefonsamtal ifrån honom och födelsedagar kommer han ej ihåg. När det väl är fars dag eller hans födelsedag då är det viktigt att komma ihåg, enligt han.
Min mamma fick ta hand om mig och mina syskon genom hela livet själv. Det har gått väldigt bra, visst har det haft sina brister och mammas tålamod har inte räckt hela vägen men hennes hjärta till oss finns alltid där. Tyvärr så upptäckte jag under tonåren att min mamma hade egna alkoholproblem. Jag kände mig ett tag så föräldralös, kände mig inte tillräckligt älskad för hur kan två personer som ska älska mig mest i hela världen.. välja flaskan före?
Det har återupprepas att mamma har varit full och så fort hon är full så förändras hennes personlighet. Hon är ledsen över sin egna uppväxt. Jag har sagt till henne - Mamma du är för full, kan du sluta..
Dagen efter när jag tror att hon har glömt bort det som har hänt kvällen innan så kommer hon till min säng och pussar mig på min panna, ber om förlåtelse. Som barn tror man att hon äntligen har förstått och tänker sluta. Men så fel man har haft.
Jag har hört att jag har större chans att ha alkoholproblem som mina två egna föräldrar har. Tyvärr så lärde jag dricka mig aspackad ett par gånger först, skämma ut mig, ha sex med främlingar som fick mig känna mig som en disktrasa, förneka saker och ting för mig själv tills jag gjorde mitt största misstag och var otrogen mot min partner. Jag gjorde en sak som skäms för så otroligt för. Jag gjorde en sak som jag har lovat mig själv att jag absolut inte skulle göra. Jag hade förvandlats till min egna pappa då. Jag hade druckit bort något jag älskade som mest.
Det var där jag äntligen insåg att shit vad håller jag på med? Det stoppade mig inte helt, jag försökte till ett nyktert liv men festligheterna drog mig in gång på gång. Tills nu.. när jag inser vad som är verkligen viktigt. Jag har en sjukdom, den är svår att motstå ibland men när jag tänker på vad alkoholen gör emot mig så vill jag inte ha den!
Jag har inte druckit på ett tag nu, det känns nu som jag verkligen har fått säga mitt hej då till alkoholen för gott. Jag saknar det mindre och mindre, ibland undrar jag varför jag ens har tyckt att det har sett inbjudande ut att dra ner sig det där giftet? Visst vore det roligt att vara lite rund om fötterna men samtidigt varför längtar jag efter det? För att fly ifrån något? För att jag inte är nöjd med mitt nyktra tillstånd?
Det finns miljon saker som är roligare än att tappa kontrollen och göra något dumt.
Om du har läst detta så tackar jag dig för det. Jag hoppas på att kunna bidra med något och det känns skönt att få kunna dela detta med fler än med mig själv.
Tack!