Jag tror äntligen jag hittat en formulering på att beskriva min situation. Min situation som gör att jag känner att jag vill, kan och ska(borde/måste) sluta dricka. Det grundar sig i att det förstör min vardag och min glädje. Det är väl kanske lite så ett beroende ser ut, iaf sett ut för mig. Varit beroende av socker, det var ju fantastiskt i början...sedan blev det hatkärlek. Samma sak gällande första förhållande. Samma sak med snuset... nu med alkoholen.
Jag är ingen som bråkar, ingen vän behöver ta hand om mig för att jag är för full. Jag hanterar alkoholen i smyg, är full men vet antagligen hur jag ska bete mig eftersom jag aldrig får höra att jag varit för full. Men när jag inte kan minnas vissa bitar av ruset och framförallt mår som jag gör dagen och dagarna efteråt känns det inte längre värt. Att jag dessutom gör av med massvis med pengar och inte tar tag i väsentliga saker.
Detta är något jag aldrig någonsin berättat men jag har varit full på jobbet x-antal ggr under denna vår och klarat det vilket ju medfört att jag gjort det fler gånger. För att få känna mig glad. Men jag har inte reflekterat över att det skulle varit fel, för om ingen märker det, vad gör det då? Fast jag förstår ju nu när jag skriver hur det låter... ej OK.
Och lite så tänker jag med att sluta dricka helt också... att ingen kommer förstå varför jag väljer att sluta när ingen någonsin kommenterat mitt drickande. Men timmarna i ensamhet med ångesten, orkeslösheten och all tvivel på mig själv gör att jag inte längre pallar...
Det är nu min sista semestervecka. Har max 2 helnyktra dagar vilket gått bra men det har samtidigt varit dagar då jag varit extremt bakis och inte velat druckit alkohol...eller orkat.
Igår smög sig rastlösheten på, jag orkade inte göra speciellt mycket under dagen men för att ta tag i lite saker i hemmet drack jag en flaska vin och 2 groggar. Jag tänkte att det blir min sista fylla.. och att idag börjar jag vara nykter. Ska på fest ikväll... tänker inte, ska inte... men kan redan känna suget av ruset. Men jag har bestämt mig... att åtminstone prova.
Och framförallt bara få skriva för att jag ska bli påmind om det.