Varför är det så svårt för mig att inse att jag inte kan dricka måttligt? Jag dricker inte ofta men jag har konstaterat att jag inte har ett sunt förhållande till alkohol ändå. Så fort det är dags för fest så blir jag packad, pinsam och dagen efter ångestfylld.
Idag mår jag som jag förtjänar. Kom hem igår kväll full och kräktes och var arg (?).
Min man sa, gå ut och visa att du kan sköta dig. Det misslyckades jag kapitalt med. Kan dock inte erinra mig att jag har varit otrogen eller något sådant, men det brukar min hjärna åtgärda genom att själv hitta på saker som jag kan ha ångest över. Varför utsätter jag mig själv för det här? Efter varje gång så konstaterar jag att det inte var värt det. Men jag är ingen social människa när jag är nykter så att gå ut utan alkohol är inget alternativ. Hur har ni andra gjort?
Jag kan inte stå för den människa jag blir under påverkan av alkohol. Den är inte jag. Hur gärna än folk vill påstå att man är ärlig och sig själv när man druckit.