När jag gav bort den finaste och vackraste kärleksgåvan jag har haft att ge till en annan människa så tog hon emot den, för att sedan förgöra mig. Tillintetgjord försökte jag förstå vad jag gjort för fel. Desperat stångade jag mig blodig i hopp om kärlek och förståelse. Låg ned i leran och bad om nåd, sparkarna kom hårt och brutalt. Sluta, hjälp jag dör! Vände mig till alla människor omkring mig, familj, vänner, främlingar, professionella. De som svarade med vänlighet och tålamod körde jag slut på. Stigmat var för stort. Min förgörare hade sagt "Du är inte viktig, jag tänker aldrig på dig". Jag kunde inte resa på mig, men jag var tvungen att fortsätta existera, fast jag inte ville. Tillflykten blev till något jag kände igen - alkohol - fast på ett annat sätt, tidigare handlade det om fest och socialt umgänge, nu om tröst och överlevnad. Demonerna har krävt sin dagliga dos, problemet är att dess törst ställer till det mer och mer.