Jag har tidigare skrivit i en annan tråd men kände för en ny start. Jag är 26 år gammal (kvinna) och dricker på ett väldigt osunt sätt när jag mår dåligt. Vilket är världens sämsta kombination någonsin. Senaste tiden har varit kantade med minnesluckor, utbrott samt att jag sagt saker jag inte menat.
Nu sist var i lördags då vi alla satt på kvarterskrogen. Min fästman, hans mamma samt några andra vi känner. Jag blir ledsen då vi lyssnar på musik från min pappas begravning. Sen efter det spårar det väl ut lite kan man säga. En utav dessa "vänner" har tidigare slagit mig typ flera örfilar åt gången. Då hamnade jag i total chock. Det värsta var att min svärmor då säger att det inte alls har hänt och att jag borde gå och skära handlederna av mig. Inprincip ber hon mig ta livet utav mig. Det hon sa har satt djupa spår i mig och är något jag inte kunnat glömma. Speciellt med tanke på att hon heller aldrig bet om ursäkt för vad hon sagt.
Med det plus total dyngfylla gör att det blir kaos. Vet att jag satt och grät, vart tröstad men sen minns jag inget. Enligt min fästman sa jag både fula saker om hans mamma och hand ena dotter.
Jag skäms. Vill inte ens veta vad jag har sagt.
Men jag har också insett att jag inte vill umgås med dessa människor som jag skulle säga alla har alkoholproblem. Har försökt prata med min fästman om att vi kan göra andra saker, roligare saker som att gå på bio med mera. Han verkar inte intresserad och tycker att jag spelar martyr och har ingen sympati för att jag är ledsen och mår dåligt.
Har nu bestämt mig för att göra det som är bäst för mig. Det är art undvika dessa människor. Ta tag i mig själv, dricka mindre samt ordna någon typ utav samtalskontakt. Hoppas jag är stark nog bara. :(