Ett år har snart gått sedan alkoholens härjningar tog min bror. Farfar drack hela sitt liv efter andra världskriget, men tycktes aldrig få följdeffekter av sitt drickande. En morbror har gått bort i skrumplever och en faster fick cancer i levern efter att ha ägt en bar i halva sitt liv. Morsan och farsan dricker/drack aldrig utom vid sociala tillställningar, och syrran likaså. Själv har jag som längs en hal brant börjat ana att något är fel med mitt drickande.
Har flera gånger liksom kikat efter vad som är normalt och inte, men aldrig kommit fram till något definitivt svar. Gick till husläkaren för att fråga honom om varför det gör ont i den högra sidan, vid revbenens slut, där jag förstår att levern sitter. Och fick till svar att jag kanske hade slagit mig. Det går tydligen inte att ha "ont" i levern. Samt att man bara får problem med organen då man är äldre, om man i övrigt är frisk.

Är jag inbillningssjuk? Kan jag ha "spöksmärtor" i levern (högra/nedre delen av bröstkorgen)?
Hur påverkar det genetiska arvet en eventuell alkoholism?

Håll dig till en tråd så är det lärare för oss att hjälpa dig. Man löper cam80% högre risk att hamna i missbruk om nära släktingar haft problem med spriten.

Andreas

Min morfar var också alkoholist, han satt på Auswitz. Han dog när han drack vid rätt tidigt ålder. Mina föräldrar precis som dina dricker vid sociala tillfällen o nästan aldrig för mycket, brorsan dricker inte heller ofta. Du kan ju alltid kolla levern, det gjorde ja, bara ett enkelt blodtest.

Tippler

Vet inte vad som är kutym och inte på de här forumen. Efter att ha läst lite, så har jag förstått att man har en egen tråd. Och that's it. Jag trodde först att man skrev på olika ställen beroende på vad man ville prata om.

Jag var och kollade levern. Pratade med min husläkare om att jag hade ont i sidan, och dessutom pga att min bror gick bort förra året, så fanns det en viss ängslan med i bilden. Det enda han (läkaren) sade då var att man inte kan ha ont i levern, då de inre organen inte kan känna smärta. Samt att det bara är äldre som får problem med organen (jag är 35). Jag fick aldrig något riktigt svar ifrån läkaren. Blodprov tog dom, men jag skulle också ta urin- och avföringsprov. Saken var att dumskallen som skulle ge mig burkarna, inte hade inte vettet att stänga dörren till provtagningen (på vårdcentralen) när han skulle ge mig instruktioner. Han stod där och pratade om bajsprov högt och ljudligt så att alla som satt i väntrummet kunde höra. Tyckte det där var hiskligt pinsamt så jag gjorde aldrig proverna.

Tippler

Vet inte själv hur jag ska förklara mitt förhållande mellan alkoholkonsumtion och sorg. Min far gick bort för 6 år sedan, hans syster gick bort samma år. Och ett par år innan det gick farmor och farfar bort inom kort succession. Min bror tog pappas bortgång mycket hårt, och han repade sig aldrig ifrån sorgen förrän han själv gick bort (-14).

Vare sig man vill eller inte, så blir man visare med åldern tycker jag, ibland vet man inte ens om det. Och man får också (skapar sig) svar på livets stora frågor. En som jag inte än lyckats få svar på är: "Hur vet man vad kärlek egentligen är?", men i detta sammanhang så gäller frågan: "Hur vet man om man sörjt tillräckligt?". Dessa är retoriska frågor som jag inte söker svar av er på, utan mer sådant som jag ofta tänker på. Jag kan med enkelhet och utan stolthet säga att jag är en stor grubblare.

Det är ofta, och många sena nätter som jag ligger och grubblar. Tänker på hur meningslös döden kan vara. Hur jag själv en dag ska dö, och hur mina barn kommer att känna sig då den dagen kommer. Ibland undrar jag själv om jag längtar efter döden, då livet många gånger bara ger en skit till tacken för vad än man gör. Jag vill påpeka att jag inte är självmordsbenägen. Men jag är heller inte rädd för döden. Visst händer det att jag kan bli ledsen då jag tänker på om jag kommer att dö i förtid som min pappa, som aldrig fick se mina barn, hans barnbarn. Jag är inte religiös och tror inte på ett liv efter döden, men då jag funderar över saken, så har jag ändå en känsla av att jag gör de mina sällskap på något vis. Som att pappa och brorsan redan finns där och väntar på mig.

Finns det någon som känner igen sig av att sorg har lett till alkoholism?

Tippler

Tråkigt att höra Heatpump. Vet inte om jag törs fråga. Men varför ville han sluta på det sättet (eller det kanske inte var meningen)?

Tippler

Nu vet jag att detta inte är ett forum för andra problem än just för just överkonsumtion av hojtarolja. Nu hade jag den här helgen tänkt att INTE dricka. Det sket sig... Fredagen vart ledig, och medans frugan var ute på ärenden med ungarna så fick jag ett par timmars ledig tid för mig själv. Allt har i övrigt känts rätt bra nu på senaste. Flytt till ett större hus, barnen mår bra, renoveringar och sånt som känns rätt mysigt att hålla på och pyssla med på den lediga tiden. Men just igår så hände något som drog ner en rätt rejält.

Vill bara kasta in en sorts "disclaimer" här i mitten innan jag berättar vidare... Jag är en ärlig person... Skulle nog kunna säga att jag är ärlig till den gräns att jag är dumt ärlig ibland. Men jag mår dåligt och får dåligt samvete av att ljuga och leva med lögner. Därför har jag sedan länge bestämt mig för att leva ett liv så ärligt som möjligt. En vit lögn här och där i decenniet är väl okej, så länge de helgar medlen.
Vet att jag sen jag var ung att jag inte gillar att leta i andras tillhörigheter, även om morsan bad en att hämta något ur hennes handväska. Så att betala med någon annans kort, även fast de själva är närvarande, leta i någons jackfickor, eller att rota bland folks privata angelägenheter, är inte något som jag gör helt enkelt. Även fast hon aldrig gjort det inför mig, så vet jag att min fru ofta har varit i farten med att kolla min telefon, eller kolla min facebook då min dator stått på och hon har med min tillåtelse fått använda den. Själv tycker jag det nästan är lite sött att hon försöker smyga med att låtsas kolla på någon annan sida, även fast jag är övertygad om att hon är medveten om att jag vet vad hon pysslar med.

Nåja, det åt sidan. Så stod hennes dator på för en gångs skull. Inloggad och klar. Facebook stod öppet, vilket i sig inte är konstigt, och vilken annan dag som helst hade jag bara sneglat åt den, eller kanske stängt av datorn och fortsatt med det jag höll på med. Något fångade min blick, ett nytt meddelandefönster hade öppnats av att någon skrev till henne. Och denna någon råkar vara hennes ex sen många år tillbaks. Hennes ex, som bor i ett annat land, som hon vet att jag inte är särskilt förtjust i. Han är ett arsel, och har betett sig så mot henne förut.
Av en ren slump hinner jag på en millisekund se att det står "I miss u". Detta fångade mitt intresse, och jag satte mig ner och började kolla igenom deras korrespondens. Mycket riktigt hittar jag en hel del prat som inte riktigt speglar hennes agenda genom ett liv med mig. Där de pratar om varför de inte skaffade barn tillsammans, om de hade spelat in en sexvideo, gamla bilder på dem hade överförts, att han ville att hon skulle komma på besök ner dit (och det ville hon). De hade i korta drag diskuterat mig, om hur hon var besviken på mig och han försökte i sin tur skyffla skit över mig. Så där fortsatte det, lite slisk här, lite snusk där osv. De skrev att de saknade varann...

Ja, ni behöver inte säga att jag är ett arsel som rotar i andras privata saker. Det tycker jag redan själv att jag är. Men frukta icke, jag kommer att berätta vad jag gjort för henne. Så bemöda er icke med att påpeka detta.

Tolka mig rätt nu. Jag är inte den sorts man som skulle göra ett hanrej av mig själv, som skulle falla ner på knä, gråta och allmänt ha en heder som är piss värt. Men någonstans ser jag mig själv som att jag har mig själv att skylla. Jag vet att jag har haft en hel del mörka dalgångar. Det har varit mörkt. Väldigt mörkt. Och jag vet att då jag varit nere i skosulorna, försummat både henne och barnen. Den enda grej som har varit som en sorts avbrott ifrån tillvaron, har varit just alkoholen. Det har varit skönt att bara kunna såga av allting som kan kännas jobbigt eller bekymmersamt, och bara bli lite på lyset istället.

Hade tänkt ändra på det... Och tänkt börja den här helgen. Men här sitter jag nu, mer än vanligt på gasen. Tacka fan för att det snart är måndag och man får komma tillbaka till jobbet.

Vet inte vad jag vill säga med det här. Är lite full och ville skriva av mig tror jag. Mer full ska jag bli. För... Fanimej vad jobbigt det var att läsa det där. :(

Vad jobbigt. Har varit med om liknande och det blev själva vändningen i vår relation - till det bättre. Förvandlingen skedde hos oss båda för problemet var bådas.

När du är nykter (!), berätta vad du upplevt och lyssna sedan på henne. Berätta hur du känner när du läser, och lyssna, på dig själv och henne.

Och drick inte mer.

Ja du är sårad, en anledning till att dricka. Prata med henne när du är nykter. Förstår att det är tungt men messen försvinner inte för att du druckit då kommer få mer ångest istället. Sov ut och berätta hur det gått så ska vi stödja dig.

Ja, håller med ovan. Använd dagen till att nyktra till. Och gör inte en alltför stor sak av det här, tycker jag. Du dricker, hon messar med ett ex. Ni kanske är lite vilsna båda två just nu och har olika sätt att hantera det. Det finns säkert en anledning till att det inte höll mellan dem och de här messen behöver inte betyda någonting. Jag håller med, det är inte så jäkla lämpligt att messa med ett ex på det här sätter. Men det kan vara hennes sätt att pigga upp vardagen, att få en kick. Kanske oskyldigt i början och sen har det utvecklats och eskalerat kanske lite mer än hon avsåg från början. Å nu har hon svårt att ta sig ur för att det faktiskt ger en kick som som hon har blivit beroende av och tycker att hon behöver. Kanske inte så stor skillnad på att dricka i smyg och detta ändå. Vad jag menar med detta är att det kanske är ett svek på ett sätt, men att det inte behöver betyda att hon nånsin vill ha med honom att göra irl igen. Kanske kan ni använda det här som en nystart. Lycka till!