Dag 1.
Vakna barn, jag trött. Ska in till stan senare idag och är glad att sonen ska med. Då går jag inte den där extrarundan på systemet. Jag hoppas att jag inte försöker komma på något som gör att jag går dit.
Bara Willys och skoaffären. Sen hem. Direkt! Det måste gå.

Det går! Men om du funkar som jag kanske du kommer på att du nog ändå måste ha vin till matlagningen... Eller borde köpa en flaska att ge bort eller bara en piccoloflaska. De tankarna har stjälpt mina föresatser många gånger. För när man ändå är där så... Jag börjar på måndag istället. Men då finns plötsligt andra ursäkter eller så tar man en nykter vecka och vin till helgen som belöning. Det finns så många fallgropar men ta en vecka/ en dag i taget bara så får du se hur mycket lättare det blir och hur bra man mår. Och börja idag tycker jag. Lycka till!

Nu till en början i alla fall tror jag att det är bra att ta ett långt, långt uppehåll. Och sen fundera över om det kan fungera att dricka i några sammanhang. Och anledningarna till att man väljer att dricka. Jag har valt att inte dricka hemma. Inget fredagsvin/lördagsmys. Har druckit ett par glas ute men väldigt sällan. Drack lite mer i somras på resa under några veckor och då tappade jag kontrollen över konsumtionen vid ett par tillfällen. Men det är också sånt som man lär sig av. För att citera LenaNyman "jag är en klok och ansvarskännande människa" som numera förstår att jag inte kan kontrollera mitt hemmadrickandet. Så se det hela som en process för att förstå dig själv, dina triggers och hur ditt drickande fungerar tycker jag. Om nåt nu skulle gå fel här i början.
Hittade en artikel om alkohol och stress som jag tror stämmer rätt bra med mitt drickande och varför saker har blivitcsom de blivit. http://wwwc.aftonbladet.se/halsa/9901/23/vin.html

Pärlan

Säger som ovanstående att ett väldigt långt uppehåll nog skulle vara bra..Men det är ju lättare sagt än gjort. Jag har flera gånger "tänkt" att jag måste ta en paus, men för mig räckte inte det.. Jag var tvungen att hamna på botten och bli ärlig mot mig själv och människor i min omgivning om att jag har allvarliga problem för att känna att det faktiskt kommer fungera att sluta.. Andra har koll på mig nu, litar på mig.. Jag kan svika mig själv men jag vill inte svika andra helt enkelt..

Så jag tänker att du behöver hitta just din drivkraft, den anledning som motiverar dig allra mest och sen klamra dig fast vid den.. Och sök stöd och hjälp om du känner att det är svårt att ensam orka med det beslutet att sluta..

Kram!

Jag klarar nog dagen. Har bestämt att berätta för mina äldsta barn idag. De misstänker ju säkert men jag behöver få säga det så att de vet och att de tänker på sina val i framtiden.

Tack för artikeln och för ditt kloka svar. Ska fundera mer på det där med triggers.

Jag har inte gett mig själv någon tidsperiod. Inga 90 dagar. Jag hoppas att det blir för all tid. Men en dag i sänder.

Igår var en bra dag, första dagen på förvandlingen, att hitta tillbaka till mig själv, min man och mina barn.

Min man, som själv blev dömd för rattfylla för 3,5 år sedan efter en ångesttur i bil efter att han drack lösningsmedel, en tur som gjorde att han sedan dess inte rört alkohol, min man, den där vackre mannen och jag var näranäranära igår. Jag har saknat oss så.

Jag tror den här förvandlingen fungerar. I alla fall idag.

Bra gjort. Förändringen får man jobba med. Ta en dag I taget. När suget kommer så tänk då på gårdagens fina händelser. Jag har ett Stopp kort i min plånbok jag tar fram och tittar på. Min fru och son finns med på kortet och en överkryssad jägermeiter.

Pärlan

Åh OTROLIGT bra gjort av dig! Starkt!! Jag blir glad att höra att du vågade ta det första steget, att berätta om det. Så länge man bär på det själv är det lätt att "förhandla" med sig själv, komma på bra ursäkter osv. Men att andra vet gör eller att man stått för något som andra kanske misstänkt ger det en ny tyngd. Härligt att höra att du och din man kom varandra nära igår..tänk på det om suget kommer, hur nära ni kan vara och vilket stöd ni kan vara för varandra resten av era liv i stort som smått och tänk på tacksamheten hos dina barn över att du var ärlig..

En dag i taget är helt rätt. Det tjänar inget till att tänka framåt. Jag blev rekommenderad 90 dagar på alkohol- och drogmottagningen men efter mina AA-möten de senaste dagarna har jag insett att det förmodligen handlar om för evigt. Men jag tänker inte på det nu utan jag ser till att ta en dag i taget och landa i mina nya vanor. För mig har det inte ens gått en checka och jag börjar redan uppleva lyckokänslor över beslutet.

Kämpa på! Och känns det jobbigt, skriv här, vi finns här!

Kram!

Stark jobbat att berätta och skönt att det blir lite närhet mellan er. Alla hemligheter och skuldkänslor hamnar lätt emellan. Blir lite förvånad när även alkoholmottagningen fokuserar på 90 dgr, trodde det var något som vi här inne tycker är lämpligt. Visst, jag kan förstå att det behövs en lite längre nykter period för att få ordning på tankar och sug, men det är lätt hänt kanske att se den där flaskan på andra sidan målsnöret och att det är det är den som är vinsten. Inte vägen dit. Det är kanske meningen att man ska få råd under tiden och upptäcka själv att drickandet är oviktigt. Mina 90 dgrs uppehåll har tyvärr vart fokuserade på flaskan i mål och eftersom det inte varit något problem att avstå så har jag också Snabbt hinkati mig vinsten. Och det har ju inte varit så lyckat. Tror att du är klok som inte har 90 dgr som målsättning. 90 dgr är bra, men då kan man inte ha drickandet som mål.

Jag är jätterädd att trilla dit och börja förhandla med mig själv. Funderar över att gå till AA ikväll eller en kväll i veckan, ju snarare desto bättre, antar jag. Jag har svårt med tider, under veckorna är jag ensam med barnen ett par kvällar och de andra känns viktiga att vara hemma.

Vi har många barn, så inte enkelt att komma iväg. En sådan sak som träning finns inte med på kartan. Men sedan att våga ta sig till AA är något annat...jag har amerikansk film eller såpa i huvudet när jag tänker på AA, efter att huvudrollen som brottas med sitt missbruk går dit och blir "helad" efter ett par möten, men förstår att den bilden är snedvriden.

Det är ju min egen kamp den börjar med, och nu känns det annorlunda. Att få skriva här hjälper. Min man har varit på mig länge, pratat öppet med mig om mitt missbruk, och jag har väl inte riktigt lyssna. Så i förrgår när jag själv använde ordet högt till honom, ordet "alkoholist" blev det verkligt, än mer när jag berättade för barnen.

Det blir nog svårare att gå tillbaka nu.

Pärlan

Vet du, jag har ALLTID sett på AA som du. Det är ju den bilden man matas med från film och tv. Någon sorts sista botten när man "hamnar där". Jag vet inte varifrån jag fick lugnet att glömma bort mina föreställningar. Eller så var det kanske allvaret i situationen. Jag kände bara att det här är en stor omställning i mitt liv..Jag behöver omge mig med människor som också tvingats inse samma saker som jag..känna samhörighet för att inte falla in i tankar om att jag är onormal.. Få stöd helt enkelt..

Och det var jätteskönt!! Helt vanliga människor i verkligen alla åldrar..vissa delar med sig, vissa bara lyssnar..men vi skrattar, alla är snälla, känns som att man bryr sig om varandra på ett sätt jag sällan upplevt.. Du kommer få stöd om du går! Annars finns jag också här för dig :)

Pärlan

aeromagnus..Jag menade alltså inte att det ÄR en sista botten, utan att jag haft den föreställningen.. Och därför har jag själv inte sökt hjälp tidigare för att jag trott/känt att då är jag verkligen usel..

Och min poäng var ju alltså att mina fördomar och föreställningar var HELT fel..:)

Ebba

Jag förstod hur du menade Pärlan, jag upplevde samma sak :)

Ikväll kl 17 ska jag på möte. Jag hoppas att tiderna stämmer på hemsidan så att jag inte kommer fel dag.

Spännande, utelämnande och läskigt!