Jag har läst härinne flera veckor. Först nu vågar jag skriva själv. Jag har försökt låta bli vinet i flera år. Det blir 3-5 glas varje kväll. Nu får det vara nog. Jag mår inte bra av detta, och barnen börjar bli så stora att de snart kommer märka att något är fel. Min äldsta sa för nåt år sedan " mamma, du måste verkligen gilla vin, du dricker det varje dag". Då var hon 9 år. Jag har barnen varannan vecka och sedan skilsmässan för några år sedan behövde jag inte längre smyga. Så träffade jag en ny man för drygt ett år sedan, och jag förstod tidigt att han var som jag och att jag inte borde välja honom. Men det gjorde jag. Och plötsligt var jag den i relationen som drack " lite". Jag var den som sa "inte mer nu va", eller " hur mycket har du druckit egentligen". Och på nåt sätt började jag genom honom se mig själv utifrån. Han somnar vid tv. Jag vänder mig om i sängen för att slippa lukta på hans alkoholångor när han andas....
Jag har föreslagit flera ggr att vi inte ska ha alkohol på vardagarna. Det håller inte, kanske en dag eller två.
Så nu är jag både beroende och medberoende. Vi har av helt andra skäl bestämt oss för att bli särbos i sommar, jag flyttar ut. Det blir nog bra. Då får jag chansen att komma på fötter utan att behöva dras med i hans göranden. Tills dess ska jag vara stark och hela min kropp. Jag vill inte dricka mer, jag vill leva ett liv här och nu, finnas för mina barn och mig själv!

LenaNyman

Det låter som att livet liksom tvingar ut dig ur din comfort zone. Kalas! Ut ur komfortzonen och in i utveckling. Tycker det låter jättebra. Och kör du vitt året ut har du fyra fina rena månader i bagaget när 2016 dyker upp där 1 januari. Grattis till livets underfundighet och till ditt beslut om dom a-fria månaderna, Sattva. Kram på dig!

FataMorgana

till dig. Önskar att du kunde komma och yoga med mig nu ❤️/ FM

Livet som det är. Här och nu, en dag i taget. Ibland bättre, ibland sämre. Just nu så skönt med solen framme!

Läste i en annan tråd om att komma till sitt erkännande. Jag går runt och smakar på orden " nykter".." nykter alkoholist". Inte än. Jo motm if själv. Men inte utåt. Men jag har skrivit det tidigare; jag beundrar alla dem som offentligt i olika sammanhang står för det de är. För många år sedan gick jag på AO, anonomous overeaters. Att jag vågade mig dit...Bodde då i en mycket stor stad. Skulle aldrig våga gå till AA idag, i denna stad där jag bor i ett litet samhälle strax utanför. Samtidigt tror jag det skulle lyfta mig. Stå för den jag är! Våga ta hjälp o gå vidare. För still vill jag inte vara...

Nyckelpigan

Låter som om du kommit långt på din väg. Du kämpar och reflekterar. Kanske behöver du inte ta alla steg på en gång, berätta för dem du vill när du vill. Jag har även ett motstånd mot att säga rätt ut.. Jag beundrar de som kan det och jag kommer kanske dit. Jag har bestämt mig för att inte hänga upp mig på just nu, då känner jag mig bara dålig. Jag tycker du är grym! Kram

Ja det har jag. Och känslorna på utsidan. Tankar kring alkohol o längtan efter den hela dagen. Knäppa beslut.
En inte jättetillfredsställande helg hos min särbo, där jag känt mig åsidosatt. Och nu en krävande jobbvecka ovanpå det. Som avslutas med en födelsedagsskrutt som förtjänar det bästa!!!! Måtte jag orka. Jag måste orka. Barnen får aldrig komma i kläm igen.

Det är som om jag inte ens försöker. Var hos särbon i helgen o han har ju alltid vin hemma. Blev inte överdrivet mycket, men det blev. Jag skulle ju inte. Så nykter alkoholist är jag inte.

Han har drömmar/ planer på att flytta till ett skönare klimat vintertid om några år, då han går i pension. Jag har många år kvar i arbetslivet, o även barnen. Jag vet att detta ligger långt fram i tiden o att mycket kan förändras tills dess. Men det känns jättejobbigt att inte nog med att vi åka kämpa med att bo 30 mil från varandra, det kommer bara bli ännu längre avstånd i framtiden. Han ser ju fram emot slippa höst o vinter i Sverige. Jag fattar det mycket väl. Men vad ser jag fram emot? Att ses en gång i månaden kanske... Jag borde inte lägga nån energi alls på detta, det har inte hänt o kommer kanske aldrig hända.

LenaNyman

Att inte vara inkluderad i framtida planer... Aj i själen! Men som du säger, det är inte nåt som hänt än. Kanske ska du fokusera i större utsträckning på dig och ditt? Bygga på din tillvaro, ditt nu, dina behov och önskningar?

Vad gäller alkoholen; vad säger du till dig själv, egentligen, i fråga om den? När du drack i helgen, vad väcktes för känslor? Varför drack du? Var det avsteget som sådant som störde dig?Fundera på vilken nivå du ska lägga ribban; är det viktigt och behövligt att det ska vara helvitt?

Kram på dig, söta Sattva!

Tack Lena, ja det är ju så jag behöver göra. Fokus på mig o mitt. Mina behov o önskningar... Så svårt, jag är ju en anpassling ut i fingerspetsarna. Skickade ett sms till särbon i morse med mina tankar o känslor men inte fått svar. Var nog kanske dumt gjort. Men jag har tagit intryck av andra här på forumet som vågat stå för sitt innersta och ville jag också.

Sattva, har deltagit i din resa härinne och herregud vad många förändringar du har på gång och har genomfört i ditt liv. Skulle önska att du ägnade lite tid åt dig själv och inte åt ert förhållande just nu. Du verkar vara en fantastisk person som sätter barnen i första rummet på ett positivt sätt. Var stolt över dig, dina ställningstaganden och de förändringar du vågat dig på. Det är många som inte skulle vågat alls. Att ompröva och vända tillbaka visar ju bara att du vågar göra även detta.
Sen har jag en fundering..., finns det en elefant i vardagsrummet hemma hos din särbo som du försöker dränka när du är där? Just att du har så många funderingar kring hur det är, ska bli kanske ni helt enkelt måste prata om om du ska må bra i förhållandet. Det var en bra början där med ditt sms, jag hoppas du får En bra respons på det. Men om jag ska vara ärlig så är jag också lite, lite bekymrad över din partners sätt att dricka. Könns som att han är en av oss i din beskrivning. Men framförallt, jöklar vad duktig du är. Bara att skruva ihop en dagbödd från Ikea utan skruvdragare... Du grejar sånt!

Tack snälla Sisyfos för dina fina ord! Har just varit och sett "insidan ut" med barnen. Blev väldigt berörd. Handlar om känslor o hur de fungerar. Och att glädje och vemod samverkar och är nödvändiga båda två.

Ja, absolut är min särbo alkoholist. Jag har förstått det och försökte ett tag att vi båda skulle sluta ihop. Han vill inte. Så visste jag att jag ändå skulle flytta, och då släppte jag det. På ett sätt tror jag att det är en av anledningarna till att jag själv har svårt att hålla upp när vi ses. Jag vill inte känna avsky för honom, vilket jag gör av lukten av alkohol i andedräkten. Och det kommer från min uppväxt. Han är ju väldigt oförarglig som drickare, så vill han inte för sin hälsas skull kan jag inte tvinga honom. Likväl som jag inte kan tvinga honom att stanna i Sverige hos mig. Vi hade ett långt samtal på telefon nu i veckan om detta. Vi ser på det helt olika. Han förstår att jag känner som han sätter sin dröm framför mig, och han känner han går under av att vara i Sverige på vintern som pensionär. Så vi får väl se. Det är några år kvar. Men mitt liv är också värdefullt och jag vill ha trygg kärlek i mitt liv, leva ihop på alla sätt...

Jag hatar verkligen att vara särbo. Kanske 10 min telsamtal om dagen...vad är det för en person som jag, som är så fysisk med den jag älskar? Skulle helst ligga i ben ormgrop hela dagen om det vore möjligt.... En psykolog skulle säkert kunna sätta ord på detta, men för mig är det bara skitjobbigt o ångestskapande att vara isär... Vet inte hur jag ska klara ut detta. Fokusera på annat än förhållandet går bra i veckorna när allt går slag i slag o omlott. Men helgerna isär är hemska...

Jag har läst i din tråd och du verkar så fin och stark. Du har kommit så långt. Men, förlåt att jag skriver, vill absolut inte såra dig, men är det inte dags att tänka lite mer på vad som är bra för DIG i ett förhållande? Vad som ger DIG något bra? Du är värd mer än det du verkar få nu dvs: avstånd, för lite närhet, inga gemensamma planer, osäker framtid OCH alkoholism... och ett sällskap som gör att DU också dricker...

Du är värd mer. Kram till dig <3

Vilja o Muränan, det ni skriver är sant o det sätter ord på något jag känt en tid nu. Jag känner er kärlek och blir inte sårad. Mitt undermedvetna jobbar för fullt, jag drömmer drömmar. I drömmarna har jag ofta träffat någon annan, och kommer förvånat på mig själv att " javisst ja, jag är ju redan tillsammans med någon annan".
I vaken verklighet känner jag enorm sorg över att det kanske inte är vi två trots allt. Att jag far illa i slutändan. Även om vi har det väldigt gott tillsammans när vi är tillsammans och är just bara i nuet. Jag är nog rädd att bli ensam igen. Hoppet är det sista som lämnar oss sägs det ju...
Jag låter allt bero ett tag, ska fokusera på mig själv. Det händer väldigt mycket annat positivt som stärker mig, yoga o jobb.

Läste nyss detta, tyckte det var bra "Today I'm signing up to get what I want and need".
Tyckte det var klokt och användbart i många sammanhang!

Jag klarar inte detta på egen hand. Och jag VILL prova en längre tid total nykterhet. Men jag inser att jag inte klarar det på egen hand. Så jag ska boka tid hos läkare m önskan få antabus utskriven. Då kan jag inte dricka. Då slipper jag denna ständiga dragkamp. Så tar jag det därifrån.

Har förstått med full insikt vem jag är. Jag är en beroende personlighet. Har varit hela mitt vuxna liv. Men det gör mig inte mindre av vad jag också är..En fullt fungerande människa i samhället, med barn i skolåldern. Jag går på föräldramöten o utvecklingssamtal, förhör läxor o packar gymnastikpåsar. Jag är även fullt fungerande yrkesmänniska med ett ansvarsfullt arbete med arbete med människor. Det är jag som träffar dig när din vardag inte fungerar, jag lyssnar, stöttar och hjälper. Utöver detta har jag ett fritidsintresse som ger mig och andra människor stor glädje.
Och så har jag en kronisk sjukdom som blossat upp i olika omgångar under större delen av mitt liv. Som jag ägnat o fortfarande ägnar mycket energi åt att dölja. Jag är beroende. Missbrukare? Inte längre mat o träning, fast det ligger ju under ytan och puttrar då o då. Men alkohol. Gör det mig till en sämre människa? Nej, inte sämre än alla som drabbas av sjukdomar. Förtjänar vi dem? Har vi orsakat dem med vilje? Nej knappast.
Detta är en sjukdom. Inte dålig karaktär. Det finns säkert många olika sätt att bli frisk. För en del räcker det att helt enkelt sluta. För en.del behövs större insatser. Vi kan aldrig jämföra oss. Min sjukdomsbild är så otroligt befäst. Kronisk. En del av min personlighet säkert. Din sjukdomsbild är din. Men gemensamt är med all sannolikhet att vi vill bli friska, fria. Vad det innebär för mig är kanske inte samma som för dig. Men vi är skyldiga oss själva att göra det bästa av det vi har!
Jag vet inte vad jag ville med detta. Nog mest en dagboksanteckning.

answe77

En fantastisk fundering och väldigt tänkvärd. I min bok huvudet på spiken.