Nu sitter jag här på dag 4 av kommande 90 dagars nykterhet..

Är 31, kvinna, ensamstående småbarnsmamma med varannan vecka-liv.. Har väl använt alkohol på ett "normalt" sett under de flesta åren, men de senaste har jag märkt att en ökning.. Dels i mängd, frekvens och också märkt riskbeteende i form av hur och när jag dricker.. Insåg ganska tidigt att alkoholen är min snuttefilt..den jag vältrar mig i när livet känns tungt, när jag är ledsen, ensam, när jag behöver muntra upp mig, för att känna mig inspirerad osv..

När min ex-man flyttade ut sa jag åt honom att jag var orolig för nu skulle det bli svårare för mig att ha kontroll över drickandet eftersom ingen skulle se hur mycket eller ofta jag drack.. Och precis så blev det.. De senaste 9 månaderna har det bara blivit värre och värre.. Senaste två-tre månaderna har jag så gott som druckit varje dag.. ibland bara någon folköl, ibland mer och på helgerna har det såklart varit all-in.. Inte om jag haft barnen, men jag har ändå druckit något..

Häromdagen fick jag ett totalt sammanbrott på jobbet.. Allt som hänt under det senaste året, uppsägning, arbetslöshet, blivit sviken, ekonomisk kris, samvetskval över att inte räcka till som förälder, människa.. Allt kom över mig på en gång.. Trodde jag bearbetat men inser väl nu att jag ju druckit och bara tryckt undan.. Självklart var jag bakfull också.. Fick åka med chefen till psykmottagningen och prata, där frågade de om mina alkoholvanor och eftersom de också var en källa till ångest blev jag tvungen att erkänna inför min chef att jag känner att jag har alkoholproblem.. Fruktansvärt jobbigt och skamfullt..

De rekommenderade mig till alkohol- och drogmottagningen i stan och jag ringde direkt och bokade tid både dit och till kurator.. Jag vill inte förstöra mitt liv. Jag VET att tar jag inte tag i det här kommer det att gå åt helvete till slut. Jag har alkoholism i släkten och jag har tappat kontrollen, både över drickandet och mitt liv känns det som. Senaste veckorna har varit EXTREMA gällande de mängder jag druckit. Varit full varje dag känns det som.

Så...90 dagar är det som gäller nu till att börja med. Har berättat åt alla mina närmaste chefer samt några kollegor och vänner vad som pågår, både rent psykiskt samt alkoholen. Jag vill inte svika dem eller mig själv och mina barn. Men det är ritigt riktigt tufft. Jag är så fruktansvärt nedstämd av den relation som precis gått i kras och som var den utlösande faktorn till allt som hände och min impuls är ju att jag måste få i mig alkohol för ångesten är enorm över alla tusen sorgsna känslor jag känner.. vet inte vart jag ska ta vägen riktigt med mig själv..är rastlös..går och tittar i kylskåpet var femte minut.. Börjat röka för att jag måste ha NÅT. Snusar gör jag, men det gjorde jag ju innan..känns som att jag måste ersätta alkoholen på något vis..

Om ni orkat så här långt är jag imponerad, behövde bara få skriva av mig. Jag inser att jag blivit långt mer beroende än jag själv förstått..skrämmande, men jag är ändå glad över att nu ha hjälp och stöd för att kanske vända på det.. Även om jag innerst inne inte är säker på om jag någonsin kommer att kunna klara av att socialdricka.. Tiden får utvisa..

pratet om hängning? Hur som helst, Pärlan din berättelse berör mig så att jag blir alldeles varm. Kommer ihåg mitt första möte på AA och mötet med en helt okänd värld där människor välkomnar en och man inser att man inte är ensam och att det finns hjälp att få om man vill. Dina humörsvängningar är förstås helt naturliga i den process du startat. Ibland handlar det bara om att hålla ut när det känns tungt, så svänger det snart åt andra hållet. Bra kommentar att man ska gå på möte när man inte vill, då behövs det som bäst. Men från början ska man nog också gå när man vill, för då förstärks den positiva känslan ännu mer. I dag har jag bara 3 dagar kvar till 100 dagar utan alkohol, och jag känner mig äntligen helt övertygad om att det är så här jag vill ha det i mitt liv. Har haft ett enda ordentligt sug på dessa tre månader, i övrigt har jag varit glad varje dag över att slippa dricka, faktiskt är det så. Svårt att fatta att även jag är där nu, jag som sneglat så avundsjukt på alla som lyckats, men inte jag. Kram!

Pärlan

Tack för dina fina ord Fenix! Det gör så mycket mer än man kan tro att få en rad här och där av någon..:)

Idag hade jag tid hos min kurator igen..otroligt klok kvinna som råkar ha jobbat på beroendepsyk innan så det var en klockren matchning.. Igår kunde jag inte gå på möte eftersom det är min barnvecka så det var skönt att ha den tiden inbokad idag.. Imorgon har AA lunchmöte i min stad tack och lov så då ska jag gå..längtar verkligen!

Idag är det 1 vecka sedan jag vaknade, bakis ja nästan full, försenad till jobbet och allt bara rasade.. Vilken vecka jag haft.. Den värsta och den bästa i mitt liv!

Precis som du skriver Fenix om att vara glad att slippa dricka känner jag också nu..men jag tror det kommer gå upp och ner ju mer jag landar i beslutet och verkligheten..Därför är AA oerhört viktigt för mig.. Inte bara stödet utan att för att bli påmind om mina problem som alltid kommer vara ett problem.. Tog bara ett möte för att inse att det inte var tal om några 90 dar för mig utan det här kommer att vara mitt livslånga projekt..och det gäller att komma ihåg det senare också.. Även om jag tar en dag i taget nu så känner jag personligen att det är lika bra att veta vad jag är inställd på för att inte lyra mig själv om att det i framtiden kommer komma ett datum när det är "lugnt" igen..

du är på rätt väg! Jag var också på ett möte i dag, hos en sköterska eftersom jag hade värden när jag slutade dricka där man misstänkte att jag har diabetes på gång. Nu är värdena i stort sett normala och jag har gått ned fyra kilo. Socker och blodtryck som de ska och jag är i bättre form än på många år. Så kan det gå när man sätter på korken. (Hur korkad har man inte varit:-) Kanske kan jag nu slippa en massa skit som ett missbruk orsakar om jag har tur. Att jag mår så bra i dag kan i första hand absolut tillskrivas att jag inte dricker längre. Tror jag ska besöka AA någon dag, även om jag slutat gå regelbundet så gillar jag fortfarande AA. När jag första gången bröt med hr A så var AA min räddning. I min stad har vi också lunchmöten på onsdagar, så vi kanske ses någon gång. Dock inte i morgon, men jag kan ge ett livstecken i din tråd när jag tänker gå här på forumet så kan vi höras om vi vill. Ha det bra!

Pärlan

Berg- och dalbana. Barnvecka nu och hur skönt det än är att vara med barnen nu och märka att han redan har mer tålamod och är mer närvarande med dem så har jag mindre utrymme såklart att bara vara och få hantera det som pågår. Allt är så färskt fortfarande och jag skulle väl egentligen ha behov av att bara få åka bort i 2 veckor..nånstans naturskönt längtar jag efter..Bara ta promenader i naturen varje dag, ligga raklång på en säng och låta tankarna komma, gråta, läsa, landa, smälta..

Men så fungerar ju inte verkligheten.. Tidsbristen just nu gör mig spänd, får ångest över allt jag borde hinna med i vardagen, "måsten" får mig att stänga av helt och jag gör i stället ingenting.. Tack och lov har jag ett jobb som tillåter mig att jobba hemifrån så igår och idag är jag hemma.. Blir inte så mycket effektivt jobbande kanske, men helt ärligt så behöver jag det här..

Möte om 1,5h..tack och lov..kunde inte komma mer lägligt!

Ebba

Att du identifierar "problemen" och sätter fingret på vad i tillvaron som orsakar stress osv och att du skulle behöva 2 veckors lugn och tid för tankar men att det inte är möjligt.

Vill bara lite snabbt titta in och påminna dig om detta:

En sak i taget.
Det viktigaste först.

Stor kram!

kan rädda när det känns stängt i huvet. Vi lär inte ses på lunchmöte, såg att du bor i en stad mycket långt från min, men inte desto mindre en trevlig stad trots att jag inledde min alkoholkarriär där. (Inte stadens fel).
Som man brukar säga på AA, Ta det lugnt!

Pärlan

Idag hade jag mitt andra möte på alkohol- och drogmottagningen.. Lite annorlunda från första gången när jag var känslosam och uppriven över allt som hänt.. Kände mig stark och positiv.. Dock, i takt med att humöret återvänder, jag är glad och mår bra så börjar sakteliga känslorna, precis som förväntat, om att "är det verkligen så allvarligt" smyga sig på.. farligt.. Tänker inte dricka men jag måste förankra problemet i mig själv för annars kommer jag nog till slut börja undra varför jag inte tycker jag kan dricka när jag ju "mår så bra".. Och det finns ju en anledning till att jag mår bättre och blir gladare för varje dag: att jag inte dricker! Den är viktig att komma ihåg..

Läste den här artikeln idag: http://www.expressen.se/halsoliv/camilla-45jag-hallde-alkohol-pa-all-so…

Det blev extremt igenkännande angående medberoende och relationsmönster samt hur man är som person om man är medberoende-typen.. Det är ju mig de skrev om kändes det som! Det jag tycker är jobbigt är att jag inte kan förklara varifrån det kommer.. Att det finns något skumt i relationen till mina föräldrar, det har jag vetat länge.. Jag har alltid varit rädd för att misslyckas inför dem..medge när något gått fel.. Knappt vågat berätta när det tagit slut med en pojkvän etc. Dolt att jag snusat eller rökt (på den tiden jag gjorde det) eftersom de inte tycker om det. Inte pratat känslor och mående med dem för att det känns obekvämt. Men ingen av dem har ju missbrukat, snarare tvärtom. De är dysfunktionella i sin relation till varandra..mamma är dominant och pappa undergiven.. Kanske inte kände mig sedd som liten då mamma var på jobbet på kvällarna.. Hon är dock kontrollmänniska och vill gärna veta allt..är ganska snokade av sig och jag undviker att berätta saker för henne för att det känns som att hon då klampar in i mitt privatliv..

Ja, en herrans massa funderingar jag har nu för det här vill jag komma underfund med! Något är det iaf som har skapat det här enormabehovet i mig att vara behövd..och jag har inte haft en enda relation där killen i fråga inte varit trasig, trasslig, sysslat rejält med droger eller brott i ungdomen.. T.o.m min ex-man som under hela vår relation varit skötsam och "vanlug" har det förflutna.. Jag dras till de här skadeskjutna och tänker att min kärlek ska få dem att bli hela och må bra..skulle offra min högra hand för att ställa upp osv.. Känns lite chockartat nu när jag insett att jag inte haft en ENDA relation som varit balanserad och hälsosam i hela mitt liv..

Pärlan

Fredag.. Sitter på bussen och ser folk med påsar från bolaget och känner såklart lite sorg eller liknande känsla.. Saknar det. Eller jag saknar det på förhand inför framtiden att inte kunna få ha kul med alkohol..Känns skitjobbigt och trist! Men samtidigt.. Jag blir sjuk av alkohol. Jag får problem med ångest, dålig självkänsla, får ett trasigt liv, blir ansvarslöst. Så i stället för att se det som att jag har en sjukdom försöker jag se det som att jag inte kan dricka alkohol eftersom den gör mig sjuk. Hjälper för att förstå varför jag inte kan..Inte ens lite. Och vill jag någonsin träffa en partner, en kärlek där relationen är sund och balanserad, ja då är enda alternativet att jag är nykter. För den omogna, osäkra, medberoende-personen som jag blir om jag dricker kommer göra att jag bara fortsätter träffa "fel" personer.. För att hitta en trygg, stabil, kärleksfull person måste jag bli trygg i mig själv, stabil och kärleksfull mot mig själv..

Kvällens funderingar..

Rose

Över att sörja alkoholen men precis som du säger, vi blir sjuka av det.
Och precis som du har jag mer och mer börjat inse att om jag ska kunna ha sunda relationer, så får jag börja med mig själv och en del av det är att avstå alkohol.

Jakob

Känner som du, så jag ska inte kunna gå på resturang och äta och drika gott. Funderar mycket på hur jag ska släppa de tankarna. Samtidigt är jag nöjd med mitt beslut. Vill inte vara den som driker bort den jag är och bli ansvarslös. Men visst vore det skönt om man inte var så fixerad vid tankar kring A. Fortsatt trevlig kväll

Pärlan

Tack för era kommentarer.. Tog en promenad på en timme sent nu ikväll och för en stund så kunde jag känna en glädje.. Det är nu livet börjar liksom.. Det är nu jag äntligen har alla chanser i världen att få ett fantastiskt liv! Det är inte lika lätt att känna den där livsglädjen jag förr så lätt kunde locka fram..känner mig lite avtrubbad. Små små korta stunder kommer det men sen blir det ganska neutralt igen.. Det kommer nog att bli bättre med tiden. . Framför allt när jag släpper taget om den relationen som inte blev något.. den spökar ju mycket i min hjärna.. Jag har alltid väldigt svårt att gå vidare när det inte varit mitt beslut att avsluta.. Skulle nog varit lättare nu om jag inte hade haft det som drar ner mig. .å andra sidan skulle jag inte slutat dricka om det inte hade hänt eftersom att det var det som satte bollen i rullning. Så det är ju liksom något jobbigt som fört med sig något mycket mer positivt, men som jag ändå måste sörja över och blanka. Ja, jag är en överanalyserande person..;)

I helgen väntar jobbresa i 3 dagar till Finland..Mina kollegor brukar gå ut och ta några öl på kvällarna.. Ut och äta kommer jag ju göra med dem men i övrigt tänkte jag släpa med träningskläder och träna på hotellgymet och ligga och läsa på hotellrummet..

Ebba

Vet du, det där med att sörja alkoholen och se andra sitta och ha trevligt.
Se dem promenera med en påse från systemet i ena handen och en bukett blommor i den andra en fredag.

De stunder du sörjer kan du tänka att det är att glorifiera det.
Jag följer din tråd.
Kram

Pärlan

Ja det är ju inte en verklig saknad.. För jag vet ju vad som skulle ske och då blir det heller inte ett verkligt begär utan det är de gamla vanorna som (såklart) inte vant sig vid de nya ännu..

Igår gick jag på O'learys med mina föräldrar och barnen för att äta. Första gången i barmiljö.. Gick ju bra för jag var ju trots allt inte där för en utekväll utan för middag, men lite konstigt var det såklart att sitta bland en massa öl..pappa drack också öl. Själv tog jag en cola..kändes lite väl genomskinligt att ta en alkoholfri öl. Mina föräldrar vet ju inget och så ska det förbli till den dagen jag känner mig bekväm med att berätta för dem. Där handlar det inte om att inte kunna erkänna sina problem utan det handlar om den relationen vi har och som är grunden till mig låga självkänsla. Vill inte utsätta mig för det ännu då jag skulle få svårt att kontrollera de negativa känslor jag skulle få om mig själv när jag berättar..behöver bli starkare först.

Idag gick det ju bra..Kändes bara skönt att sitta där, vara närvarande och inte ens få den där lilla buzziga känslan som kommer av en första stor stark..

Nu dags att kliva upp och förbereda mig inför jobbresan..taxin hämtar om 3h..:)

Pärlan

Hjälp!!!! Jobbresa, hotellrum, minibar..Sitter och tittar på den då den är rakt mittemot sängen..med glasdörr givetvis så att man ser innehållet.. Finns knappt nåt jag hellre skulle vilja göra just nu än få dricka den där ölen som står där inne.. Just nu kommer jag inte på någon anledning till varför jag inte skulle kunna dricka bara den där ena...suck!!!!!

Pärlan

Stod emot..Suget har lagt sig nu.. Ligger i sängen, lyssnar på lugn musik och försöker tänka på allt jag vill göra i mitt liv..Hur drömliv ska se ut..och tänka på att jag aldrig nått mina drömmar hittills på grund av alkoholen..och hur möjligt allt kan bli nu..

Jag kanske börjar komma in i en mer utmanande fas nu..bäst att vara vaksam. .

Pärlan

Och tack för era peppade inlägg!! Hjälpte faktiskt att tänka på hur det skulle kännas imorgon..se sig själv i spegeln med vetskapen om att jag inte hållit det jag livat mig själv och andra.. Det jag livat andra är ju de 90 dagarna..själv tänker jag ju att det nog är för evigt som sagt, men gentemot de som litar på mig just nu så finns ett löfte och jag vet inte om jag skulle orka med mig själv om jag bröt det..skönt att inse det nu iaf och inte efter att jag öppnat korken..

Pärlan

Länge sen sist nu.. Går bra fortfarande.. Förutom då för en vecka sen, ensam på hotellrummet ned öl så har jag inte känt något sug.. Men veckorna rullar ju på och även om jag inte känner nåt sug eller behov nu så har ju tankarna börjat komma om att jag kanske någongång kan dricka på ett sunt sätt om jag bara får en ĺång nykter period.. Tänker att om jag r nykter tills att jag någongång i framtiden har byggt upp en stark självkänsla och gar stabila verktyg att hantera livets upp och nedgångar så att jag inte längre har behovet att självmedicinera med alkohol.. Ett vanligt användande liksom, inte hemma, inte med avsikt att bli full osv..

Ja sådana tankar har börjat komma nu.. Förstår att detta är normalt att det kommer..problemet är att viljan att tro på det är stark..men varför då? Viktigt att ifrågasätta för vad säger det egentligen om det känns så viktigt att kunna få dricka normalt nångång liksom..

I övrigt börjar kroppen komma ikapp..fortfarande lite extra trött trots vila men jag mår bra och är på ganska bra humör för det mesta :)