av Trottpomigsjälv

Vet inte om ja gör rätt här men ja testa. Ja är en 29 årig trebarnspappa. Jag ha allt en fin sambo o underbara barn men kan inte ge fan i o läska . Bli så trött på mig själv . Fundera på att bara dra ifrån allt för ja förstör mina barns uppväxt o min sambo är så trött på detta ha ju inte haft en nykte dag på flera år. Va ska ja ta mig till? Någon som ha något bra tips

Nyckelpigan
mån, 2015-10-19 - 09:20

Välkommen hit! Det finns mycket bättre val än att sticka ifrån familjen eftersom man tycker de har det bättre utan en. Jag tror du inser detta och att skriva här är ett första steg mot något annat. Jag läste massor och skriver själv. Det är en sorg att säga adjö till a, själv kunde jag inte tänka mig ett liv utan a... Tänk så förvånad jag blev när jag upptäckte mågot annat, något bättre. Jag har varit nykter i perioder innan men då var det bara i väntan på att få dricka... Det var när jag försökte hitta andra förhållningssätt som det började förändras. Du verkar ha massor att kämpa för! Ta kontakt med din vårdcentral, det finns ju olika mediciner som kan hjälpa dig. Du är inte ensam och här finns massor av stöd och människor som bryr sig! Kram

Trottpomigsjälv
mån, 2015-10-19 - 09:26

Ja ha fått antabus o dom ligger i skåpet men måste vänta tills imon att ta dom med tanke på att ja är nog berusad från igår fortfarande men måste nog fan börja ta dom . Hur gjorde du för att sluta?

Nyckelpigan
mån, 2015-10-19 - 09:44

Klarar du att ta antabusen själv? Många går till vårdcentralen ett par ggr i veckan och tar den där. Risken är att man annars börjar förhandla med sig själv... Kan ju vara ett stöd i början iaf. Hur gjorde jag? Jag började med att ställa till det ordentligt för mig själv så jag inte hade något val om jag ville ha kvar de som stod mig nära. I början satt jag klistrad vid detta forum, flera timmar per dag och bara läste och skrev. När jag tog del av andras berättelser blev det allt svårare att ljuga för mig själv, jag insåg att vi var så lika i vårt sätt att tänka att jag måste ta allvaret i detta till mig. Jag ville inte erkänna, det tog emot eftersom jag då inte kunde övertyga någon om att det var okej att gå tillbaka igen. Jag ville inte erkänna eftersom jag i så fall måste ge upp a... Och jag kunde inte tänka nig ett liv utan... Det var på något sätt meningen med allt, guldkanten på tillvaron. Med tiden insåg jag att det inte var så, när man tappat kontrollen är det a som ger ångest, som kidnappar våra hjärnor. Jag kunde inte tänka för långt fram, tog den berömda "en dag i taget" och gled långsamt över till "tillsvidare", dels pga att "aldrig" fortfarande lät för skrämmande, dels pga att jag kände att det var viktigt att inte bara stå ut tills jag fick dricka om ett visst antal dagar, jag måste omprogrammera hjärnan. Jag har stöd av min man, vi talar öppet och lägger upp planer tillsammans i situationer där antingen han eller jag känner oss osäkra. Vi sköt upp vissa saker som kändes för osäkra, tog dem senare eller inte alls. Det är en fantastisk känsla att åter vara ett team, att märka att han med tiden känner sig trygg och litar på mig. Han känner mig så väl och vet att denna gång är annorlunda. Det betyder inte att detta lätt alla gånger men mycket lättare än jag trodde och idag ser jag klart. Det finns ett liv utan a som är mer än värt att leva. Jag tror man måste acceptera att man inte klarar av a, ta det till sig hur ont det än gör. Jag tog ett steg bort från de människor som drog ner mig, håller mig till de som orkar stötta. Pratar med en psykolog. Tar ett steg i taget, försöker fortfarande hitta min väg. Fortsätt på din, jag är övertygad om att du kommer att hitta din! Kram