Nytt nick, nytt försök att styra upp mina problem med alkohol. Jag hette Trollnäsa länge och vet att några härinne känner igen min historia. Kolla gärna upp min tidigare tråd. Jag dricker inte till vardags men spårar ut på fester. Idag är det andra dagen i rad som jag inte lämnar huset pga fest i torsdag som spårade ur. Kräktes och blev utslängd ur en taxi, sov på en parkbänk och blev LOBad. Ska man skratta eller gråta? Min man blev ju måttligt glad av att har försökt ringa mig sedan 21.00 och får plocka mig ur en polisbil utanför vårt radhus 05.00 på morgonen. Har i maj börjat på ett helt fantastiskt nytt jobb som betyder allt för mig. Har sjukskrivit mig för bakfylla 2 ggr senaste månaden.
Ändå får jag panik då jag tänker att jag inte skall få dricka igen. Jag fick en del välförtjänt skit härinne förra året då jag gnällde om hur synd det var om mig osv och nån sade att jag fick skylla mig själv då jag inte ville sluta dricka på riktigt. Nej, det ville jag inte, egentligen vill jag inte det nu heller. Därför drog jag mig tillbaka från forumet för jag skämdes.
Jag vet bara att jag i torsdags kunde ha blivit rånad kidnappad och våldtagen. Och att jag fick igen mig jobb-iPhone var en ren jävla tur då en snäll tant hittat den, och att mitt körkort låg i fodralet.
Varför har jag såna mixed emotions? Som det känns idag vill jag aldrig mer dricka. Men uttrycket "det är långt till lördag" är liksom mitt livs historia.
I morgon går jag till AA-andrumgruppen tror jag.