Alkoholmissbrukaren har i regel en grandios självbild. Den gör honom/henne väldigt självcentrerad/ egotrippad.. Allt, allt handlar bara om alkoholistens "mående" och vilja.. Och friheten att dricka så mycket de vill, när de vill. Allt annat blir underordnat och av mindre betydelse..
Alkoholisten vill gärna att någon sitter och lyssnar på alla ändlösa tirader om allt och ingenting (ja, vi kan kalla det för fylle-svammel) Antingen är de fyllesentimentala eller så skroderar de om sig själva som "karlakarlar" (om det är en man) sina "erövringar" och när de senast täppte till käften på chefen.. Ofta beror det på en dålig självkänsla som gör att man måste blåsa upp självförtroendet med hjälp av alkohol.. Och då blir proportionerna minst sagt skeva..
Orkar man inte lyssna så är man antingen "känslokall" eller "dum i huvudet"..
Men kom ihåg att ingenting av det här är ditt fel!
Hur mycket kärlek, sympati, medkänsla eller energi du än "tankar" en alkoholist med, så läcker det ut lika fort.. Oftast så läcker de energi som såll och det finns ingen botten på den uppmärksamhet de behöver för att må bra..
Så länge de inte tar reda på varför de själva har en dålig självbild, så kan man heller inte hjälpa dem.. (Om du har en hink med en massa hål, som du ska använda så tröttnar du så småningom på att fylla den med vatten, som bara går till spillo...)

Alkoholisten kan tex. bli våldsamt irriterad om någon i familjen blir sjuk så att han för ovanlighetens skull kanske måste vara nykter för att kunna köra bil. Eller om någon oförhappandes tackat ja till någon sammankomst (där det inte serveras alkohol) vid en tidpunkt då alkoholisten tänkt sig att dricka.
Alkoholisten blir också väldigt misstänksam och får ofta en massa tankar som snurrar.. Hur osannolika dessa tankar än är i verkligheten så är de högst verkliga för alkoholisten.
Det kan röra sig som allt ifrån otrohet, till att vara förföljd, bli "lurad" eller till att någon pratar skit och är ute efter att skada dem.. Och NEJ, det går INTE att övertyga en alkoholist, att det bara är fantasier och inbillning.. (då försöker man "lura" dem..)
Och de kan bli mycket otrevliga och bestämda i sin uppfattning. Här blir en del väldigt grälsjuka och aggressiva. (och för dem som har lätt att ta till knytnävarna så kan det säkert övergå i våld!)
Men verbala hot och verbalt våld är inte heller acceptabelt! Det är det som kallas psykisk misshandel!

Länge trodde jag också att de bara fick dille (delirium) och "black outs" när de var rejält på fyllan. Visserligen så förekommer det då också, men jag har fått reda på att det faktiskt kan vara som värst, under något till ett par dygn UTAN alkohol (om de är storkonsumenter..) Det är då de riktigt otrevliga "synerna" och hörsel-hallucinationerna dyker upp( och då behöver de i regel läkarvård!) kruxet är att man tyvärr kan bli nekad att ens få komma in på sjukhus om man misstänker att de fortfarande är påverkade.. Har en bekant som fick vända i dörren och åka hem med sin bror som hade panikångest. "Kom tillbaks när han är nykter" var rådet..
Problemet var, att när han väl var nykter så ville han inte längre ha vård! (han ville ha en ny flaska.. För det var den enda "medicin" han kände till mot sin ångest. Att han fick mer ångest av den, föll honom inte in..)
Hon skjutsade honom till akutpsyk och han passade på att "avvika" medan hon parkerade bilen.. Eftersom han inte var dömd till vård, så kunde de inte ta in honom..
Ja, någonstans där snurrar karusellen.. i en nedåtgående spiral. Om inte alkoholisten själv inser och VILL ta sig ur sitt missbruk! För när man kommit såhär långt, är det inte längre fråga om vare sig "hög konsumtion" eller riskbruk.. det ÄR missbruk och beroende!
Vi som är medberoende har oftast ett enormt tålamod och vi väntar (ofta förgäves) på att vår alkoholist ska "vakna" ur sin dimma..
Även om det inträffar så är resan tillbaks ingen dans på rosor.. Det är fortfarande ett kretsande kring alkoholisten, dennes behov och känslor.. Och det krävs någon form av hjälp utifrån!
Många är det också, som går isär, trots att alkoholisten blivit nykter.
För den nya människan kanske inte alls passar ihop med den medberoende längre..? Och medberoende är också en sjukdom som man behöver ha hjälp med.. Annars är man snart tillbaks på ruta ett igen!
OBS med medberoende menas inte att man själv är beroende av alkohol (även om jag vet att det förekommer) utan det beteende man lagt sig till med, förvärvat, nedärvt, gamla familjemönster etc, som möjliggör för en alkoholist att fortsätta dricka!
När man helt plötsligt slutar att stötta detta beteende så blir det i regel en konflikt för alkoholisten.. Hen är ju van att kunna dricka som vanligt. Det kan bli en rejäl chock, när det inte längre finns nån som backar upp lögner om "sjukdomar", olyckshändelser och bortförklarar fyllenojjorna.
När det inte längre finns nån som kommer med vita lögner, stryker medhårs och bagatelliserar klavertramp.. Som plockar upp smutstvätt och sopor och torkar upp spill och spyor.. Som ynkar magont, huvudvärk och blåmärken orsakade av vinglighet..
Och som dessutom inte längre bara "antyder" att det finns alkoholproblem, utan öppet säger: Du dricker för mycket, sök hjälp!
Där var i alla fall brytningen ett faktum för min del.. Och vi är helt överens om att vi INTE är överens..

Kom ihåg att det INTE är den medberoendes fel, att alkoholisten dricker! Hen har ett eget val, från det de tagit glaset i handen.. Ingen tvingar dem att dricka upp.

Blåögd

Vilket fantastisk inlägg, jag fick ny energi att inse att felet inte var mitt!!
Kram å tack.

etanoldrift

Först vill jag bara skriva, att det här är mina egna tankar.. Andra kan ju uppfatta det på ett annat sätt för vi är alla individer med egna historier bakom oss! Ta till dig det som känns bra och lämna det som du tycker känns mindre bra <3

Först och främst.. Slå inte på dig själv!
Att bli arg, (att ångra sig och tvivla på om det är rätt är normalt)betyder egentligen att man är sur på sig själv.. arg för att man tycker att man betett sig som en idiot och att man låtit det fortgå.. Arg för att man inte förmådde förändra.. (för någonstans innerst inne så ville man ju att det skulle bli bra..)
Men du är inte ensam.. precis som alkoholen kidnappar hjärnan hos den beroende, så blir vi kidnappade av "medberoende".. Det är inget som sker över en natt (då skulle vi ha lämnat vid första tecken) Men vi ser inte signalerna och till slut har vi själva anammat ett beteende som, när vi tittar i backspegeln, är allt annat än sunt.. Och tro mig, det finns väldigt intelligenta personer som sitter och har suttit fast i medberoende (så det har inte ett dugg med intelligens att göra!)
När vi tittar på vad som är ett medberoende, så innefattar det en massa saker..
det främsta är ett beteende som möjliggör för den som är beroende av någonting, att fortsätta med sitt beroende. Tex, kan det vara att man håller den beroende om ryggen, med hjälp av bortförklaringar och lögner.. Man förminskar omfattningen av missbruket och slätar över saker som dåligt uppförande, kritik och tom misshandel.
Man säger saker som : Det var nog lite mitt eget fel i alla fall.. Jag var nog provocerande.. Eller: Hen har haft en så tråkig/jobbig barndom (så det ursäktar..) så det är förståeligt att hen är "ur gängorna/ reagerar som hen gör..
Man skäms, för den missbrukandes missbruk, dåliga humör och beteende så till den milda grad, att man själv börjar ljuga, smussla och undanhålla "sanningar".. Man städar upp, plockar upp och ersätter sönderslagna saker, torkar upp, tvättar och ringer återbud/eller ringer och sjukskriver..
Kommer med förevändningar att inte åka på familjesammankomster och liknande.. Eller åker ensam och urskuldar missbrukaren.. (upptagen, sjuk, viktigt jobb etc)
Man slutar bjuda hem vänner och släkt, för att man skäms när missbrukaren dels kan uppträda i vilken berusningsgrad som helst eller för att hemmet är upp och nervänt (ser ut som ett bombnedslag)
Man är orolig för vad andra ska säga bakom ryggen på en.. vilket gör att man oftast skäms ännu mer.. Vilket man inte borde göra!
vid en del tillfällen, så tar man kanske tom själv lån, för att betala skulder, ersätta saker som gått sönder eller för att den som missbrukar levt över sina tillgångar, inte betalar sin del av gemensamma räkningar, (hyror, telefon, el försäkringar etc) vilket inte alltid innebär hälften! Det är nämligen så, att om man är sambo/gift, så ska man betala proportionellt mot vad man tjänar. Om den ena har väldigt mycket högre inkomster, så ska den också betala mer/en större del av räkningarna! Väldigt vanligt är det också att man blivit "övertalad" att ta ett lån med förevändningen att man ska "sanera ekonomin". Det är okej, om man sanerar BÅDAS ekonomi, inte bara den enas.. (oftast missbrukarens) medan den medberoende står där med alla sina skulder kvar..
Det här är en juridisk djungel, så här kan jag inte ge några som helst råd, mer än att jag vet att det finns familjejurister runt om i landet, som faktiskt jobbar nästan gratis för att hjälpa just kvinnor som råkat illa ut! (själv har jag inga namn, men det kanske finns någon som kan lämna tips!
Väldigt många gånger hör man talas om män som i regel tjänar mer, som inte betalar en krona mer än de tror att de behöver. Oftast tjänar kvinnan mindre eller har ingen fast inkomst alls (utan kanske bidrag) Då blir det ofta så, att HELA kvinnans inkomst går till räkningar, skulder och mat, medan mannen fortfarande har pengar över till egna nöjen och t.ex.alkohol! (det kan finnas både spelmissbruk och shoppingberoende inblandat)
Det finns många beroende som inte har en aning om vad deras beroende kostar per månad och i regel vill de inte veta.. (det kan ju betyda att de måste välja!)
Min fd, betalade visserligen räkningarna och det fanns pengar under en tid.. Däremot blev han urförbannad när jag sa att jag skulle flytta, för min del av de gemensamma kostnaderna skulle han ju få stå för själv och då blev det mindre över till alkohol.. Han försökte skrämma mig med att jag inte skulle ha råd.. sedan drog han snyftvalsen, jag "tvingade honom från huset" (som var hans och som han ägt innan jag flyttade in!) Jag har alltså inte krävt ett enda öre av hans ägodelar, ej heller ersättning för de reparationer och vitvaror jag lagt ut för, däremot ville jag ha med mig de ägodelar jag tog med mig i boet.. (och som han nu tycker att vi ska "dela på")
Ja, idag har han säkert mer skulder (privata) än jag har och jag hävdar att var och en står för sina privata/personliga skulder! Några gemensamma lån har vi inte.. Han står för billånet, men har också bilen kvar, eftersom han står som ensam ägare för den och jag inte har råd med den summan. Huslånen har jag ju ingen som helst del i eftersom fastigheten står på honom till 100%
Om han själv, trixat med lånen för att få loss pengar, tycker jag det får stå för honom. Jag har aldrig skrivit på några sådana lånepapper..

etanoldrift

Lite om hur mitt liv ser ut idag.
Jodå, understundom lider jag fortfarande av ett visst "medberoende" för det är svårt att släppa tankarna på en människa som man trots allt varit gift med i många år..
Däremot är tillvaron mycket lugnare, även om det störs av ett och annat telefonsamtal ibland.
Då brukar jag faktiskt sätta mig ner och bena upp, dels vad som är "hårda fakta", vad som är "känslor" och vad som troligen är "medberoende-beteende".
Hårda fakta kan vara så enkelt som att jag inte håller med. Det är givetvis sånt som väcker känslor.. Jag har fått lära mig att titta på vad som är mina känslor och vad som troligen är "hans" känslor (och dem kan jag ju inte ändra) Mina egna känslor är ju det enda jag kan ta ansvar för..
Känns det "jobbigt", obehagligt, kymigt.. Då får jag undersöka varför.. Är det verkligen "mitt" ansvar? Oftast, blir svaret att ansvaret hör hemma hos alkoholisten och då kan jag bara släppa..

Låter naturligtvis enklare än det är, men en promenad eller att få tala med en god vän hjälper i mitt fall.. (känslorna sjunker undan, om jag inte "underhåller" dem!)

Fakta kan också vara att det är närmare 10 mil mellan oss idag.. Det fysiska avståndet gör att det inte bara är att åka över och göra en "brandkårsutryckning" .. (vilket till tur och lycka även min alkoholist har förstått!) Det här har gjort att jag kommit underfund med att det sällan är så "fysiskt" illa som han förespeglar.. Även om han snyftande lägger på luren, så kan han ett par dar ringa och det är som om ingenting har hänt..!

Eller som sist när han bad mig fara åt helvete och slängde på luren när jag bad honom söka professionell hjälp för sin ångest.. Jag lät det bero.. jag ringde inte upp igen.. Och se.. Igår ringde han och låtsades som ingenting hade hänt...?!

För en alkoholist, så kretsar ALLT kring deras egen person. Och de fortsätter att prata och tjata tills de tycker sig ha fått de svar de vill ha.. (allt annat slår de dövörat till för)
Jag har sagt (och vidhåller) att han aldrig kommer att få de svar han "vill ha" från mig.. möjligen får han höra det han behöver.. (om han lyssnar tillräckligt länge..)
Som det fortskrider i nuläget med alkoholintaget så är det nog bara en tidsfråga, innan han får höra "sanningar" från fler än mig.. Och jag misstänker att en del inte kommer att vara direkt fina i kanten..

För egen del, känner jag att jag måste hålla mina egna gränser, för jag mår bäst av det.. Faktum är, att trots att jag kan ha en klump i magen efter ett telefonsamtal, så mår jag avgjort BÄTTRE, än om jag skulle ha befunnit mig i närheten. Den där obehagskänslan, försvinner fortare och fortare. Jag har lärt mig att försöka låta bli att "älta" och istället ägna mig åt annat som skingrar eventuella tankar.. (telefonen stängs av eller sätts i flygplansläge! Ett alternativ är förstås att sätta den på ljudlös så man kan se vem som ringer..)

Jag har avslappningsövningar och meditationer att ta till om det inte är läge för att ta en promenad. Att gå ut och gå (eller jogga för dem som kan) är superbra.. Det frisätter kroppens eget "belöningssystem" i form av endorfiner!
För er som funderar på husdjur så kan jag rekommendera det också, för man är aldrig ensam och det skingrar en del tankar i och med att man har någon som behöver en.. Själv tycker jag det är skönt att vara utan husdjur ett tag. Hund är inte att tänka på, eftersom jag inte är i skick att gå ut flera gånger om dan i vissa perioder. Och min lägenhet är på tok för liten egentligen för både hund och katt.. Dessutom är det rätt skönt att kunna åka iväg ett par dar, utan att behöva anlita "husdjursvakt" ;-)

För MIG så funkar det här men jag är medveten om att var och en behöver hitta sin egen strategi som man känner sig bekväm med..
Och det är ett jobb, på det personliga planet.. Det är ju ingen annan som kan ta ansvar för mina känslor eller mitt liv..

Jag har haft tur, att få personlig "coachning" från några vänner, som dels varit medberoende själva i sina gamla förhållanden, dels några som numera är nyktra alkoholister. Det har varit guld värt att kunna ringa och prata. De har varit mycket raka och talat om, ifall jag halkat in på medberoende-beteendet.. För mycket har ju handlat om hur min alkoholist mår, istället för hur jag mår och vad jag vill.. De har pekat på( och fortsätter att peka på..) mina "offerkoftor" och tvingat mig att ta av dem, så jag kan stå på egna ben.. (utan att ta åt sig personligen, om jag blivit arg och sur) Och DET är jag oerhört tacksam för idag!
Jag tror att det har förkortat min process med många år!

Trollis

Etanoldrift!
Måste bara berätta hur mycket jag uppskattar allt du skriver. Du har förmågan att sätta ord på alla känslor, beteende å precis Allt.
Du ger mig mer insikt å styrka att lita på mig själv. Fantastiskt hur hårt du har kämpat.
En stor inspiration är du, säkerligen många här som känner likadant som jag. TACK fina starka kämpe ❤️

etanoldrift

Tack Trollis!
Naturligtvis, så är inte det här jobbet "smärtfritt". Inte enkelt heller alla gånger..
Ja, det gör ont, det känns kymigt och ofta får man en klump i magen.. Men efteråt, så känns det fasen så mycket bättre :-)
En del gånger har det bokstavligt känts som att ta ett kliv ut i tomma luften.. Och lite har jag fått lita till den gamla devisen:
Att vara "modig", innebär inte att man inte är rädd, det innebär att man gör det ändå!
Kan jag visa någon att det trots allt GÅR att komma ut på andra sidan (lite tilltufsad..) Så är det värt det! Jag har ju trots allt kommit lindrigt undan..
Att sätta sig och fortsätta "älta" hjälper ju inte och ibland får man helt enkelt ta en 50/50 risk..
För min del, så kändes det skönt att ha gått igenom oddsen, redan innan, att risken att "förlora" var större, än chansen att min alkoholist helt plötsligt skulle ändra sig och bli nykter..
Det gav mig ett mer realistiskt perspektiv på det hela.
Sedan är det ju alltid jobbigt, när man befinner sig mitt i ett uppbrott, med allt vad det innebär av tjafs och beskyllningar..
Det innebär också att man måste vara/bli "brutal-ärlig" mot sig själv! Fråga sig: Vad vill jag? och vad känner jag egentligen? Och inse, att "mig själv", är den enda person jag kan förändra!
Är det "kärlek" som gör att jag känner mig så ledsen eller är det rädsla att "bli ensam"?
Ibland är den rädslan större än obehaget att ha ett "dåligt" liv med en alkoholist..
Eller är det rädsla att bli utstött ur en "social gemenskap" där kanske en viss alkoholproblematik anses accepterad?
Ibland kan det ju också vara reella hot från en våldsam alkoholist.. Och då är det extra allvarligt!
Det här är tankar som man kan ha svårt att "bena ut" själv.. Jag har haft turen att ha underbara vänner som ställt upp som bollplank!
Dom har aldrig sagt det jag velat höra, utan det jag behövt höra! Ärligt, utan förskönande omskrivningar. Men aldrig nedlåtande eller förminskande!
Kan jag vara bollplank åt någon annan så är det bra!
Däremot kommer jag aldrig att kunna linda in saker som behöver sägas så att själva budskapet försvinner.. Jag är inte ute efter att såra eller "idiotförklara" någon! (men jag har uppriktigt svårt, när människor förminskar sig själv..) Jag kan ge förslag på "verktyg".. sedan är det upp till den som läser om de vill använda sig av det (vi är ju olika!) Däremot kan varken jag eller någon annan göra "själva jobbet" <3

Trollis

Precis!
Är exakt det du skriver, uppriktigt å ärligt. Jag kan själv bli irriterad över vänner som försöker förminska problemet å skylla på omständigheter.
Du får mig att tänka efter ordentligt, rannsaka mina känslor.
Tror du har rätt om rädslan, känslan om ensamhet...å det är då verkligen Inte kärlek det handlar om. Kärnan av det hela är förmodligen sina egna känslor om sig själv..man förväxlar det med att tro att det handlar om förhållandet. Nu kanske det låter lite svamligt men jag hoppas du förstår.
Jag måste hitta mig själv å det gör jag inte tillsammans med honom då han enbart dränerar mig på all energi. Tror att när man väl har kommit ur förhållandet börjar läkningen på riktigt.
Svårt att bygga upp sig själv när allt kretsar runt den andra människan och A.
Återigen, tack för dina kloka ord

etanoldrift

Du har börjat bena och fundera.. (många vågar inte det av rädsla för vad de ska hitta..) Det är ju först när man hittat sig själv som man kan göra förändringar..
Och man behöver lite "space" och egen tid, för att komma underfund med det.. Det är ingen "quick fix", och nej, det kommer ingen god fe och viftar med ett trollspö så allt blir bra..
Däremot tror jag att man kan leva "lyckligare" i resten av sitt liv, om man vågar tro på sig själv :-)
Jag ser att du har kommit en bit på väg och just nu så befinner du dig ungefär, där jag var i slutet på sommaren..
Försök ducka för "spydigheterna och otrevligheterna som förmodligen kommer.. Egentligen så handlar dom inte om dig, utan om alkoholistens egna tankar och känslor om sig själv. De är mästare på att projicera över sånt på sin omgivning.. Och tycker att de är oerhört fiffiga och listiga, när de försöker med någon sorts "byteshandel"/kohandel, som egentligen går ut på att de ska få ha det som "vanligt" med sitt drickande..
Lycka till och jag bollplankar gärna på vägen <3 Kram

Leverjag

Etanolen borde ha jobb som författare och samtals terapeut! :-) Du är otrolig E och ger sådant fantastiskt stöd till så många.

Tack för att du finns här och här får du en jättekram från mig! ???