Alkoholmissbrukaren har i regel en grandios självbild. Den gör honom/henne väldigt självcentrerad/ egotrippad.. Allt, allt handlar bara om alkoholistens "mående" och vilja.. Och friheten att dricka så mycket de vill, när de vill. Allt annat blir underordnat och av mindre betydelse..
Alkoholisten vill gärna att någon sitter och lyssnar på alla ändlösa tirader om allt och ingenting (ja, vi kan kalla det för fylle-svammel) Antingen är de fyllesentimentala eller så skroderar de om sig själva som "karlakarlar" (om det är en man) sina "erövringar" och när de senast täppte till käften på chefen.. Ofta beror det på en dålig självkänsla som gör att man måste blåsa upp självförtroendet med hjälp av alkohol.. Och då blir proportionerna minst sagt skeva..
Orkar man inte lyssna så är man antingen "känslokall" eller "dum i huvudet"..
Men kom ihåg att ingenting av det här är ditt fel!
Hur mycket kärlek, sympati, medkänsla eller energi du än "tankar" en alkoholist med, så läcker det ut lika fort.. Oftast så läcker de energi som såll och det finns ingen botten på den uppmärksamhet de behöver för att må bra..
Så länge de inte tar reda på varför de själva har en dålig självbild, så kan man heller inte hjälpa dem.. (Om du har en hink med en massa hål, som du ska använda så tröttnar du så småningom på att fylla den med vatten, som bara går till spillo...)
Alkoholisten kan tex. bli våldsamt irriterad om någon i familjen blir sjuk så att han för ovanlighetens skull kanske måste vara nykter för att kunna köra bil. Eller om någon oförhappandes tackat ja till någon sammankomst (där det inte serveras alkohol) vid en tidpunkt då alkoholisten tänkt sig att dricka.
Alkoholisten blir också väldigt misstänksam och får ofta en massa tankar som snurrar.. Hur osannolika dessa tankar än är i verkligheten så är de högst verkliga för alkoholisten.
Det kan röra sig som allt ifrån otrohet, till att vara förföljd, bli "lurad" eller till att någon pratar skit och är ute efter att skada dem.. Och NEJ, det går INTE att övertyga en alkoholist, att det bara är fantasier och inbillning.. (då försöker man "lura" dem..)
Och de kan bli mycket otrevliga och bestämda i sin uppfattning. Här blir en del väldigt grälsjuka och aggressiva. (och för dem som har lätt att ta till knytnävarna så kan det säkert övergå i våld!)
Men verbala hot och verbalt våld är inte heller acceptabelt! Det är det som kallas psykisk misshandel!
Länge trodde jag också att de bara fick dille (delirium) och "black outs" när de var rejält på fyllan. Visserligen så förekommer det då också, men jag har fått reda på att det faktiskt kan vara som värst, under något till ett par dygn UTAN alkohol (om de är storkonsumenter..) Det är då de riktigt otrevliga "synerna" och hörsel-hallucinationerna dyker upp( och då behöver de i regel läkarvård!) kruxet är att man tyvärr kan bli nekad att ens få komma in på sjukhus om man misstänker att de fortfarande är påverkade.. Har en bekant som fick vända i dörren och åka hem med sin bror som hade panikångest. "Kom tillbaks när han är nykter" var rådet..
Problemet var, att när han väl var nykter så ville han inte längre ha vård! (han ville ha en ny flaska.. För det var den enda "medicin" han kände till mot sin ångest. Att han fick mer ångest av den, föll honom inte in..)
Hon skjutsade honom till akutpsyk och han passade på att "avvika" medan hon parkerade bilen.. Eftersom han inte var dömd till vård, så kunde de inte ta in honom..
Ja, någonstans där snurrar karusellen.. i en nedåtgående spiral. Om inte alkoholisten själv inser och VILL ta sig ur sitt missbruk! För när man kommit såhär långt, är det inte längre fråga om vare sig "hög konsumtion" eller riskbruk.. det ÄR missbruk och beroende!
Vi som är medberoende har oftast ett enormt tålamod och vi väntar (ofta förgäves) på att vår alkoholist ska "vakna" ur sin dimma..
Även om det inträffar så är resan tillbaks ingen dans på rosor.. Det är fortfarande ett kretsande kring alkoholisten, dennes behov och känslor.. Och det krävs någon form av hjälp utifrån!
Många är det också, som går isär, trots att alkoholisten blivit nykter.
För den nya människan kanske inte alls passar ihop med den medberoende längre..? Och medberoende är också en sjukdom som man behöver ha hjälp med.. Annars är man snart tillbaks på ruta ett igen!
OBS med medberoende menas inte att man själv är beroende av alkohol (även om jag vet att det förekommer) utan det beteende man lagt sig till med, förvärvat, nedärvt, gamla familjemönster etc, som möjliggör för en alkoholist att fortsätta dricka!
När man helt plötsligt slutar att stötta detta beteende så blir det i regel en konflikt för alkoholisten.. Hen är ju van att kunna dricka som vanligt. Det kan bli en rejäl chock, när det inte längre finns nån som backar upp lögner om "sjukdomar", olyckshändelser och bortförklarar fyllenojjorna.
När det inte längre finns nån som kommer med vita lögner, stryker medhårs och bagatelliserar klavertramp.. Som plockar upp smutstvätt och sopor och torkar upp spill och spyor.. Som ynkar magont, huvudvärk och blåmärken orsakade av vinglighet..
Och som dessutom inte längre bara "antyder" att det finns alkoholproblem, utan öppet säger: Du dricker för mycket, sök hjälp!
Där var i alla fall brytningen ett faktum för min del.. Och vi är helt överens om att vi INTE är överens..
Kom ihåg att det INTE är den medberoendes fel, att alkoholisten dricker! Hen har ett eget val, från det de tagit glaset i handen.. Ingen tvingar dem att dricka upp.