Det är aldrig försent

Hej alla!
Nyinflyttad idag från "att förändra sitt drickande". Helnykter sedan 1 jan i år, och så kommer det förbli!
Har valt att behålla mitt trådnamn "Det är aldrig försent". Det står för att utveckling i och av livet aldrig tar slut, man blir aldrig "klar". Men det är aldrig försent att hitta nytt, både inom och utom sig!
Ser fram emot att lära känna er härinne, som dem ni är i denna del av forumet!

Profile picture for user Sattva

Detta blir min tredje nyktra midsommar. Startat dagen som jag brukar, med tidig morgon och andningsövningar följt av yoga. Yogan är verkligen mitt ankare. "Yoga" för de flesta är fysiska rörelser på en yogamatta. Det blir så platt med den utgångspunkten, och jag framstår ofta som ett UFO som lägger så mycket tid o resurser av olika slag på yogan. Men yogan är så mycket mer. Det är som ett enda stort självhjälpsprogram. Det är filosofi, olika typer av praktiseranden (andning, meditation, mantras, reningsövningar x massor mer). Det hade varit helt helt omöjligt för mig att följa denna vägen o fortfarande dricka.
På måndag åker jag till samma retreat där jag var förra året. Tio dagar bara av yoga, på alla plan. Underbart.

På hemmaplan fortfarande utmanande. Bonusfamiljsproblem som vuxit sig bortom vad jag nånsin trodde kunde vara möjligt. Men på något sätt kommer en lösning av något slag ske. Jag har tillit.🌼💫🌸

Profile picture for user vår2022

@Sattva Låter häftig och härligt med din yoga. Just att det är så mycket mer i det, ett enda stort självhjälpsprogram. Jag skulle vilja prova på någongång, men har liksom inte kommit dit. Mitt andningshål just nu är min löpning, det är verkligen så givande för både psyket och kroppen. Tankar som far och som ofta faller på plats under löpningen.

Hoppas det löser sig med utmaningarna på hemmaplan så småningom och ha en härlig vistelse på din retreat. Förstår verkligen att det är något helt annat att utöva detta som nykter❤️

Profile picture for user Sattva

Idag nykter 2,5 år!
Är på yogaretreat, samma som förra året. Till del samma människor. Det serveras vin till dem som vill ha, det är många lokala viner etc. Förra året lade jag märke till det på ett annat sätt. Då var jag den ende utom läraren som inte drack vin till maten. I år visste jag ju att vin serveras, men det är färre som väljer det.
Njuter av tillvaron här. Väldigt avkopplande och välgörande!🌸🌼😊

Profile picture for user Sattva

@Himmelellerhelvette Tack! Ja, livet är så mycket enklare på något sätt utan alkohol. Trots att livet såklart fortfarande har utmaningar av olika slag.
Grattis själv till tid och utveckling!

Profile picture for user Sattva

Hemkommen från min yogaretreat. Känner mig grundad och tillfreds. Man ska ju inte jämföra, men tycker jag fick ut ännu mer av retreaten detta året. Vägen ner i lugnet gick snabbare, all miljö var ju bekant. Flera av människorna också.
Delade hus med en ung tjej som påminde mycket om mitt unga jag. Hon blev så rörd när jag sa det, o peppade henne att fortsätta orädd på sin väg. Jag själv vek av o valde tryggheten framför drömmarna. Jag bär med mig henne, en fri ung själ.
Jag ångrar ingenting i mitt liv, det är ju allt jag varit med om som skapat det liv jag nu har. Men känner allt oftare att livet är ändligt. Och inte att tas för givet.

Var med om en sak på resan som jag inte riktigt kan släppa. Jag stötte på en lokal man flera gånger. Vi stötte ihop slumpmässigt i den lilla byn om o om igen. Så en dag åkte vi på utflykt till en annan by, och passerade en olycksplats. En man låg på trottoaren, uppkopplad med hjärtstartare. Men det var tydligt att sjukvårdarna gett upp. Och det var den mannen jag stött på flera gånger, senast dagen före. Helt levande. Brrrr.

Det är verkligen att livet pågår här och nu. Inte sedan och absolut inte i det förgångna.
Känner en sån enorm tacksamhet över livet.

Profile picture for user Se klart

Välkommen hem @sattva och det låter som en resa som gav nya minnen och erfarenheter- kanske för att du är redo för dem och de tankar som väcks? Tänker att vi liksom ser saker när vi är mogna för de funderingar som följer.
Jag mötet också ibland mitt unga jag, och hör till generationen ”ångrar inget” men i den här åldern kan man också ha tid att fundera över hur olika till synes enkla val, har påverkat livet mycket. Jag tjatar ju ibland om att man gör samma resa- om och om igen- men med större precision (tror det kommer från buddismen) och det känner jag ofta igen mig i. Liksom jag kan känna en stor trygghet i någon kraft större och starkare än jag själv, när jag känner att livet ställer väl höga krav. (En kristen hållning?) önskar dig en fortsatt grundad och skön ledighet! Kram 🤗☀️

Profile picture for user Sattva

Lördag, bästa dagen! Längesen jag skrev så nu. Jag är inte så lätt i hjärtat sedan en tid, och jag vet faktiskt inte vad utgången blir. Jag är klämd mellan min man o min dotter, och det blir verkligen inte bättre, trots att det hållit på i flera månader, snart ett år faktiskt. Det var i oktober i höstas som de rök ihop o deras relation "kraschade" fullständigt. Vilja till försoning finns inte hos någon av dem, och båda ser bara den andre som orsaken till allt lidande. Ingen av oss mår särskilt bra. Jag vill inte skilja mig och jag vill inte slänga ut min dotter (det är hårddraget de alternativ till lösning de båda ger). Dottern tog precis studenten, och ska iof flytta hemifrån inom de närmsta åren antar jag. Men orsaken kommer inte vara att jag väljer bort henne. Skulle det komma till ett ultimatum, så går hon först. Ja herre-min-gud att det skulle bli såhär hade jag aldrig kunnat förutspå. Har sett mindre fina sidor hos min man som jag faktiskt inte trodde fanns.
Jag har analyserat allt fram o tillbaka för mig själv oräkneliga gånger, och kommit fram till att det måste vara en kombo av min dotters ganska ofogliga personlighet och gammalt hos honom.
Min dotter har alltid varit stark o argumenterat mot allt och alla. Viker sig inte. Ett intellekt som snabbt ser "motståndarens" svagheter och lyfter fram dem. Det blir svårt att ha en konstruktiv utgång. I grunden är detta en bra egenskap såklart, den mentala styrkan, men hon behöver lära sig att kanalisera den rätt. Livet kommer visa henne vägen.
Både jag o min son är mer fogliga o "fredliga" till våra personligheter. Vi backar hellre än att stånga rakt in i en konflikt. Vill ha fred hellre än ha "rätt". Vilket såklart också har baksidor.
Min man tror jag har en uppväxt som inte varit helt enkel. Jag tror han känt sig osedd, kränkt och förminskad många gånger. Svårt att få vänner. Söker liksom inte upp vänskaper heller. Och när något inte känns bra, han känner sig kränkt på nåt sätt, så har han löst det genom att fly relationen och situationen. Nu bor han under samma tak som någon som han nog skulle vilja fly ifrån men inte kan. Så blir det att min dotter svartmålas onödigt mycket istället. De pratar inte med varandra. Fullkomlig iskyla. Jag är känslig för stämningar o energier, så jag mår jättedåligt av denna spända energin hemma. Mår också dåligt av att han fäller kommentarer om henne "Nu har hon disk på rummet igen", jag har blivit överkänslig o reagerar med ångestklump i magen. Fixar o trixar för att det inte ska finnas saker att anmärka på. Men det gör det ju alltid ändå. Vi alla är ju bara människor.
Har försökt prata med min man om att det kanske finns gamla saker som påverkar hur han hanterar hennes personlighet. För mig är det annars helt ofattbart hur man kan låta sig bli så påverkad av en tonåring? Hur kan en så ung person, som han känt sedan 10 år tillbaka, påverka honom så starkt? Ta fram väldigt omogna sidor. Det måste ju vara att hon triggar något annat, djupare och väldigt smärtsamt. Men han är inte med mig i de tankarna alls. Och jag är ju inte rätt person att gå vidare i det heller. Så vi är där vi är. Men min ork o hopp om förändring börjar tryta. Vad ska ske liksom?
Jag brukar inte skriva såhär långt eller utlämnande. Men det var nog bra att sätta det på pränt för min egen skull.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Sattva Jag tror också att det var bra att du fick det på pränt. Fy bubblan vad jobbigt - för er alla. Dig och sonen inte minst, som går som på nattgammal is och hoppas att inget bråk ska utbryta. Jag tror att du har gjort en bra analys av nuläget. Vad som finns i din mans historia vet bara han, om han vill gräva i det.

Jag tänker att de båda borde vara vuxna nog att ta ett steg tillbaka och försonas, för husfridens skull, men det är ju sådant man lär sig med åren. Åtminstone vissa av oss. Att inte ta strid för stridens skull och att välja sina strider. Jag var nog lite som din dotter i tonåren, fy fan vad jag och min pappa bråkade 😔 Men sen många år är jag mer diplomaten som vill att alla ska komma till tals, även om jag både kan ta beslut och genomföra utan prut.

Du får ta sonen i handen och fly fältet ibland. Glöm inte bort honom i detta. Han kanske behöver hjälp att sätta ord på sina känslor också? Skönt att du har yogan där du kan stänga av allt detta. Och nykterheten, som gör dina tankar så nyktra som det bara är möjligt.

Kram 🐘

Profile picture for user Sattva

@Andrahalvlek Ja att de inte båda kan backa för oss andras skull förstår inte jag heller. Men jag har landat i att det inte är någon ide att hoppas på ändring i just det. Just nu är jag mer inriktad på att jag får släppa hoppet/ önskan. Och acceptera läget. Och på sikt kanske behöva ta ett beslut vad jag är beredd att leva med.
Gällande sonen slipper han ta del i stor utsträckning. Han bor halva tiden hos sin pappa, jobbar o tränar. Är knappt hemma. Men såklart han känner av det han också. Vi övningskör o har då möjlighet att prata.

Ja gud ja, vad gjorde jag utan yogan? Den är mitt tunga ankare verkligen. Och den finns i mig, i min kraft, i min kunskap. Jag har med mig den överallt. Jag är inte beroende av någon annan för att nå den liksom. Det är sådan lycka o frihet att ha det verktyget inom mig själv.
Om jag fortfarande drack, hade nog allt varit riktigt kaosigt. Nykter kan jag tänka många varv innan jag agerar.

Profile picture for user Kennie

Tuff situation. Jag tänker att din man ändå är den vuxna av de två. Han har också gjort ett val att flytta ihop med dig och dina barn, den valmöjligheten har ju inte barnen i såna situationer. Så jag tycker att han måste jobba för att gräva ned stridsyxan, det måste vara ohållbart för er alla att ha det så här..

Profile picture for user Sattva

@Kennie Jag håller med dig, och resonerar nog de flesta. Utom han. Och det är ju det som är problemet och som jag tänker måste bero på något som inte har med logik att göra.

Profile picture for user Se klart

Godmorgon @sattva
Det låter verkligen tufft, och jag som levt i bonusrelationer vet hur himla berörd man blir av konflikter. Äter sig in under huden.
Hur man än vänder sig etc. Du har ju säkert helt rätt i sina analyser av sin mans bakomliggande ömma delar som tar sig andra uttryck i förhållande till din dotter. Men som ni redan konstaterat så är det ju den vuxna som behöver vara vuxen.

Jag och min man hade väldig bra hjälp av terapi några gånger när vi hade svårt att tackla en del problem just med våra tonåringar. De kan nosa upp nedgrävda glömda sår med en väldig precision.
Det är en stor påfrestning på en kärleksrelation. Att prata med en väldigt proffesionell utomstående tycker jag var så bra. Det blev sakligt och vettigt. ”Vår” terapeut återkom vi till säkert tre omgångar under barnens uppväxt, och vi lärde oss massor, fick självförtroende i vår relation, och lyckades reda ut det mesta, så småningom.
Tänker på dig. Stor kram 🌸❤️‍🩹

Profile picture for user Sattva

@Se klart Ja, jag tror att det är svårt att föreställa sig dynamiken om man inte levt i en bonusfamilj. Och jag har ju inga bonusbarn, så jag kan heller inte förstå min mans sida helt.
Vi har hjälp från en bra terapeut. Gått där tillsammans 4 ggr nu. Men kanske det är längre perspektiv än några veckor för att terapeutens input ska hitta rätt (hos min man. Jag fattar precis vad hon menar...). Hon pratar mycket om att kunna vara den man vill vara oavsett vad man får för bemötande själv. (Att vara vuxen helt enkelt.)

Jag behöver nog lära mig att stänga av mer dessutom. Inte tro att jag kan medla. Till del är det mitt medlande som lett oss hit. Tror jag. Jag har tagit över ansvaret för hur vi alla har det. Jobbar mycket med min tillit. Ber ofta något högre om hjälp.

Profile picture for user Se klart

Förstår @sattva, generellt är vi kvinnor lite för bra på det emotionella arbetet i familjen. Vi löser, ordnar, fixar genvägar. Och ibland- säger inte att det är så för dig- men ibland har vi svårt med just tilliten till andras förmåga/förmågor.
Att de ska ha en chans att utvecklas.
Jag pratar nog mest av egen erfarenhet. 😁
Barn-tonåringar kan ju också köra in små knivar och karva i den egna relationens ömma punkter.
Jag tänker på dig och skickar starka - eller rentav tankar som kan lätta.
Kram 🌱💕

Profile picture for user vår2022

@Sattva Jag är också i en bonusfamilj med mina barn och makens barn sedan drygt 16 år. Det har verkligen varit utmanande många gånger och visst har jag gått i försvar mer när det gällt mina barn. Vi har ändå för det mesta lyckats vara ett bra stöd för varandra gällande barnen och det är vi vuxna som måste visa vägen. Minns att min terapeut sade till mig en gång, jag nämnde att mitt bonusbarn hade det lite kämpigt, vad tror du att han behöver av dig? Jag fick tänka efter en stund och svarade att det är nog att jag alltid finns där som en trygg punkt för honom. Inte som hans ”mamma” men som Vår. En bonusförälder som bryr sig om honom. Jag har sedan funderat mer på hennes fråga och även insett att jag betyder mer för honom än vad jag trodde och att han betyder jättemycket för mig. Kanske kan du ställa den frågan till din man, vad tror du att xx (din dotter) behöver från honom? Det kan ge perspektiv på att han är viktigare än han tror för henne och att det är han som vuxen som måste visa vägen. Att hårt mot hårt sällan är framgångsrikt med tonåringar utan det är mer fruktbart att själv föregå med gott exempel och visa vägen. Han kan ju ha fastnat i ett läge som är svårt att komma ur utan att tappa ansiktet och därför intar en attityd oavsett vad. Kanske kan du hjälpa honom att komma ur den positionen? Genom att ställa frågan och säga att han är superviktig för din dotter, även om det inte känns eller ser ut så på ytan. Om han kan lägga ned stridsyxan, då tonåringen saknar den erfarenheten att göra det och förslå att de börjar om på en ny kula. Att han visar vägen och det lär hon sig av. Det måste vara tufft för dig som är mittemellan, kanske steppa helt åt sidan och säga att nu får ni lösa det här!

Hur som helst, hoppas det löser sig. Det är alltid mer lönsamt att vara ödmjuk än hård❤️

Profile picture for user Sattva

@vår2022 Jo jag håller med dig om vad min man "borde" göra. Jag är tveksam till om han ens vill. Ännu mer tveksam till att dottern tar emot en utsträckt hand. Jag vill inte gå in på detaljer, men ord är sagda från båda håll som liksom gjort det kört. Och för lång tid har gått för att backa bandet. I detta fallet är det nog tid - år - som ev lugnar saker.
De ogillar varandra väldigt mycket helt enkelt. Och ogillar känns som ett svagt ord, men jag vill inte skriva ett starkare ord.
Min man betyder absolut ingenting för min dotter, och vice versa. Det är smärtsamt för mig eftersom jag älskar dem båda. Men jag får bara acceptera läget.

Profile picture for user Andrahalvlek

@Sattva Ja, du måste acceptera läget. Sluta drömma om något annat. Hjälper det om du ser dem som perifera släktingar eller kollegor? ”X och Y går inte ihop så dem får vi umgås med var för sig”. Avdramatisera det lite, genom att skoja om det till och med?

Jag har ingen erfarenhet av bonusfamiljer, vill jag vara tydlig med. Jo, ett och ett halvt år hade jag en relation med en man och det tog slut med buller och bång och min yngsta blev jätteledsen över det. Då ångrade jag att de hade utvecklat en rätt tajt relation, han som ansvarstagande vuxen i hennes liv. Men hon kom över det rätt snabbt.

Kram 🐘

Profile picture for user Sattva

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

Profile picture for user Sattva

@Andrahalvlek Ja något åt det hållet är läget. Det kommer såklart lösa sig, men inget rosa skimmer föreställer jag mig längre. Bara good enough. Och det får vara ok så.

Profile picture for user Se klart

Även om vi är- eller försöker vara- bra på att acceptera läget så är det inte alltid lätt att göra det. Vi människor har drivkrafter att aspirera framåt- utveckling- lite mer och kanske bättre. Jag tror vi utvecklats till människor av bla a den anledningen. Sedan får vi så småningom också lära oss att stanna upp och vara där vi är.
Drömmen om vad vi vill(e) uppnå är seglivad- för mig tog det åratal att komma över skilsmässan- även om jag var 1000% säker på att det var rätt beslut. Sorg hängde kvar länge över vad jag hade ÖNSKAT erbjuda mina barn- och vad det istället blev med iaf perioder av växelvisy boende vilket är skitjobbigt för små barn.
Vad jag försöker säga med många ord är att även acceptans kan vara smärtsam. Drömmar som man kanske inte ens varit medveten om, dunstar, nya måste formas och ta plats i livet.
Tänker på dig, kram 🌱

Profile picture for user Sisyfos

Jobbigt läge Sattva och säkert ännu jobbigare i en bonusfamilj på nåt sätt. Eftersom den ene parten inte alls har något ”egentligt” ansvar.
Jag tycker det är så tråkigt att familjer hamnar i den här typen av situationer som du beskriver. Min pappa hade två biologiska döttrar. Han var faktiskt oerhört dålig på att hantera tonårsdöttrar. Så barnslig och omogen. Annars var han ganska klok egentligen. Men vet inte riktigt om han backat undan om nån sagt åt honom att agera vuxet då när det begav sig.
Jag tänker att det är svårare just för att det är en bonusfamilj.
Som jag minns det hade din dotter en rätt bråkig situation med sin biologiska pappa också? Sambon din är vuxen och borde ta ansvar, men som det är nu händer inte det. Kan din dotter gå och prata med någon? Jag tänker att hon behöver lära sig strategier för att inte bränna relationer. Att prata med någon kanske kan hjälpa henne på vägen. Du kan också prata och bekräfta att du förstår, men att det är viktigt att försöka upprätthålla bra relationer. Ni har ändå levt tillsammans länge och säkert haft många fina stunder ihop. Gå igenom lite foton och titta tillbaka på det som varit bra och kul. Jag har extremt svårt att tro att de inte betyder något för varandra. I så fall skulle de inte agera så tjurigt och sårat som de gör nu. Jag förstår din sorg och känsla av maktlöshet Sattva. Att bara acceptera är kanske heller inte rätt väg att gå, även om du egentligen inte kan tvinga dem att gilla varandra. Men de kan båda två egentligen bete sig acceptabelt mot varandra och det kan man kanske kräva. Men som sagt, även om sambon borde vara den som skärper sig först så skulle jag satsa mer på att hjälpa dottern att komma ur det destruktiva beteendemönster som hon har. Relationer är viktiga!

Profile picture for user Sattva

Tack alla för era ord och reflektioner! Ni bekräftar alla det jag ju vet.
Min man o jag går hos en terapeut och kanske att det kan hjälpa oss framåt. Hittills tycker han mest att det är jättejobbigt och att mycket fokus blir på, vad han känner, är att det är han som är "fel". Det har ännu liksom inte landat i honom att han är en nyckel till att pusslet ska bli helt. Här ligger en av de sakerna jag kanske måste acceptera, han kanske inte har förmågan till den typen av självreflektion. Tiden får väl visa.

Jag har tänkt i samma banor som Sisyfos, att min dotter har svårt att vårda relationer. Jag har pratat flera gånger med min dotter om det. Erbjudit henne hjälp att få kontakt med psykolog. Hon vill inte, förnekar problemet. Där får jag också acceptera att hon inte är redo än.

Ja, de två har såklart bra gemensamma minnen också. Jag tror i grunden att de båda är sårade över den andres uttryck för ogillande. Kanske kan de försonas i framtiden. Men jag mår bäst av att inte hoppas, inte tro att det blir så. Jag är tvungen att släppa den önskan.

Profile picture for user Sisyfos

Håller med SeKlart om att acceptans är smärtsamt och när du skriver att du måste släppa hoppet Satta, så tänker jag att det är inte hoppet du ska släppa. Men att du kan släppa ditt ansvar i det hela. Som i Sinnesrobönen. Att få sina nära och kära att förstå vad de borde göra är svårt och du har försökt. Det är upp till dem nu, men jag tycker inte att du ska släppa din målbild. Den är fullt rimlig och självklar. De två (tre) personer som är närmast dig ska kunna bete sig som folk emot varandra. Jag vet att det inte är så enkelt jag fattar det och kanske är det mer hållbart för dig att släppa denna önskan, men egentligen ser jag inget problem med att du verkligen kör upp din önskan i fejset på dem båda två.
Jag hade en mycket nära vän som blev väldigt arg på mig (med rätta). Jag bad om ursäkt, men det hjälpte inte. Jag försökte igen, det såg ut som hen accepterade, men hen backade ur igen. Hen brände relation efter relation. Nu har hen inte längre någon familj eller hem. Jag har funderat på vad jag kunde ha gjort och på om de människor som stod hen ännu närmare kunde ha satt ner foten tidigare och hjälpt hen att upprätthålla relationer. Nu vet jag inte, men jag tror att kanske alkohol bidrog under senare år, så det var inte meningen att måla upp nåt skrämmande framtidsscenario, men jag har tänkt mycket på det här och att det kanske inte var så lämpligt att låta hen bränna så många kontakter.
Jag fattar ju att det inte som mamma går att tvinga eller kanske inte ens komma med förslag. Ibland när jag vill att mina barn ska göra saker brukar jag bara nämna saken i förbigående (utan krav på respons). Sen brukar det mogna och sen händer det saker. Har du någon annan du känner som kanske kan föreslå din dotter att prata med någon? Nån kompis som hon har eller nån mamma till nån kompis (eller pappa).
Förlåt jag har blivit lite tjatig nu och du vet ju vad som är bäst för dig i det här läget, men jag tycker att relationer är så viktiga och värda att vårda.

Profile picture for user Sattva

@Sisyfos Jag skriver nog att jag ska släppa hoppet för att skydda mig själv. Lägga några skyddande lager kring mig. Min mamma har blivit akut sjuk igen o är på sjukhus, vi vet inte hur länge. Kanske därför också som jag skrev om hemmaläget just nu, jag är väldigt trött. Tur jag har semester. Och jag har en nära vän som jag pratar varje dag med, men det blir ju bara hennes input.

Ska fundera på det om dottern o hur hjälpa henne vidare på bästa sätt. Jag får ta så mycket av hennes mående, så ibland tänker jag bara att "det är hennes liv, hon får reda ut det själv". Men såklart jag vill hjälpa henne om jag kan. Hon jobbar nu sedan studenten o är ganska trött o inte mottaglig alls.
Släppa ansvaret, ja det är konstigt att jag på nåt sätt har ansetts ha ansvaret för deras konflikt. Nu är det bättre sedan vi började hos terapeuten, som klargjort att jag bara är vittne till deras relation, inte del i den (men påverkas såklart). Men att jag har en egen relation till min man och en till min dotter. Som den andre bara är vittne till. Här har varit en salig soppa där allt dem emellan gått via mig eftersom de inte pratar. Och de har båda haft åsikter om min relation till den andre. Och åsikter om den andre som de har känt sig fria att mata mig med. Det är nog min största vinst med att gå till terapeuten, jag har fått klarhet i denna dynamik o hjälp att avgränsa o sätta gränser.

Profile picture for user Sattva

Tillägg; tror att varför jag låtit dem använda mig på det sättet är för att jag i grunden känt mig ansvarig. Det är jag som valt att flytta ihop med en man som min dotter inte trivs med. Och det är jag som har en dotter med mig i boet som min man anser orsakar att han inte trivs. Så jag har nånstans dragit slutsatsen att det är jag som är orsak till deras respektive dåliga mående.

Profile picture for user Amanda L

@Sattva Omedvetet kanske de också tänkt att du ska ” lösa problemet ” genom stt slänga ut den andre. Och matat dig med hur eländig den andra är…
Inte jobbat på att själva åstadkomma något….
Vet inte om det är så, men fick den tanken. På så sätt blir det ju också ”ditt” problem…
Kanske har du klargjort att du aldrig kommer att välja mellan dom, men att DU mår oerhört dåligt av situationen?
Åtminstone den vuxne borde förstå… Kram❤️

Profile picture for user Sattva

@Amanda L Du sätter fingret på det, exakt som du säger är det. Men jag har inget trollspö att svinga.
Jag har klargjort precis det till dem båda. Att jag inte kommer att välja mellan dem. Tror inte att någon av dem fattar hur illa jag mår av detta eftersom jag verkligen gjort allt för att livet ska fortgå. Men terapeuten sa det sist "Jag tycker Sattva är väldigt tydlig med att hon mår dåligt av den här situationen".
Och då drar min man bara ytterligare ett exempel på när dottern betett sig illa i hans ögon. Det är som om han inte kan kliva ur sin egen bubbla. Och det är nog inte hans fel. Han förmår liksom inte. Suck!

Profile picture for user Sisyfos

@Sattva, det här tror jag är viktigt ”tror att varför jag låtit dem använda mig på det sättet är för att jag i grunden känt mig ansvarig. Det är jag som valt att flytta ihop med en man som min dotter inte trivs med. Och det är jag som har en dotter med mig i boet.”
Jag tänker att de på sätt och vis också kan anse att du är ansvarig. Jag jobbade (och jobbar) jättemycket med gränssättning. Jag har alltid varit sån att jag tagit in andras måendet mycket och tagit stort ansvar för allas känslor, måendet och behov. Ingen gagnas av det beteendet. Så jag började tänka på det som att människor fanns i olika boxar. Det var lättare att se det bildligt. Min box, mina behov, sambons box, hans behov. Barnen är ju givetvis svårare att separera från sin egen eftersom man har ett vägledningsansvar. Men det har hjälpt mig att få syn på vissa mönster hos mig själv och jag får fortfarande jobbar mycket med att inte lägga mig i, sopa banan, eller se behov som inte finns.
Jag tycker att du låter klok i ditt resonerande om vad som händer i relationen mellan er. Den där ”rundgången” du beskriver nu (att de går via dig) är för övrigt det värsta jag vet. Skitsnack om andra…
Ingen lätt situation du är i alls. Och så är du orolig för din mamma utöver detta. Nä, nu får de rycka upp sig och ta hand om dig, tycker jag. Hoppas allt ordnar sig (att det ändå finns ett litet trollspö nånstans).

Profile picture for user Sattva

@Sisyfos Ja, att vara sopbehållare för deras skitsnack tär. Det hugger i magen varje gång. Att liksom få bevis för den enes ogillande av den andre om o om igen. Min man har blivit bättre på att hålla igen, men dottern är helt obekymrad. Hon fattar nog inte hur det skadar, trots att jag försöker förklara. Hon tycker hon har "rätt till sina känslor". Jo, hon får tycka vad hon vill, men jag behöver inte veta det...

Att tänka i boxar är en konkret sak. Ska prova!

Min mamma mår bättre. Kvar på sjukhuset o ev hem nästa vecka. De håller på att undersöka vad som gjorde henne akut sjuk.

Påväg ut på havet snart. Tanka energi🌸

Profile picture for user Sattva

Jag, maken o hundarna ska iväg några dagar. Hyrt en stuga i ett område där de utfärdat röd varning för regn😮. Packa mycket ombyten o regnkläder alltså! Blir mysigt oavsett. Läget hemma är oförändrat men stabilt. Gott så just nu.

Och jag är inte alls nykter. Jo, från alkohol såklart, men har insett att jag senaste månaderna börjat använda socker som en känsloreglerare. Har sedan jag blev alkoholfri blivit varse mitt användande av socker i perioder, men nu är det verkligen nog. Läser böcker om sockerberoende o har en arbetsbok för tillfrisknande. Så som boken beskriver sockerberoende (ej bara sötsaker, utan även mackor, pasta etc etc), så är det otroligt likt alkohol, eller vilken drog som helst. Sockerberoende är inte klassat som ett beroende enl sjukvården, det är väl skillnaden. I denna bok pratar man om "belöningstörstiga hjärnor", dopaminkänslighet. Det som jag kallar beroendehjärna. Alkohol kickar ju dopaminet skyhögt, men socker kickar likväl. Och har man en känslighet skapas sug o abstinens precis som med alkohol. Japp, det där känner jag igen. Och jag vet att jag har reflekterat över detta tidigare, men nu när jag varit sårbar pga all skit hemma, har det verkligen gett sig tillkänna. Och jag vill bli fri, nykter. Helt. Tänka klart. Inte döva.

Dessutom, precis som yoga o alkohol inte funkar ihop, så funkar det faktiskt inte med yoga o någon form av dövande substans. Yoga handlar ju om att hitta sinnesfrid inom sig. Inte genom att droga utan genom att acceptera o hantera verkligheten som den är.
Jag har blivit så otroligt mycket bättre på det då jag slutade dricka, men jag har en bit kvar.

Profile picture for user Se klart

@sattva hoppas ni får fina dagar. Jag använder också socker då och då- som ett sätt att belöna mig, och markera avkoppling. På så vis påminner det om alkohol, ja. Har läst mkt om debatten kring ifall det ska klassas som beroende eller inte, men det spelar ju inte så stor roll, den Engman känslan får styra här.
Vaknar dock aldrig med ångest eller illamående av min glassportion kvällen innan… däremot kan jag vakna med lätt huvudvärk. 🤔
Önskar dig fina avkopplande dagar i stugan, skönt att byta miljö även om regnet verkar förfölja oss… kram 🤗

Profile picture for user Sattva

@Se klart Ja, jag tror också bara man själv kan avgöra var i beroendet man befinner sig i detta. Tydligen kan det gå så långt att man försummar sina åtaganden, stjäl pengar till drogen/ sockret, ljuger, sviker etc. Just det känner jag inte igen. Men segheten i kropp o knopp efter en godiskväll. Huvudvärk. Känna sig vätskefylld (känns ju väldigt väl i kroppen på morgonens yoga). Och ja, ett gnagande obehag vad detta gör i kroppen på lång sikt.
Och att anse att jag ju typ inte ätit nåt godis alls, när jag i själva verket visst det ätit turkisk peppar o nonstop. Varje dag. Fast jag bestämt mig för att ha godisfria vardagar. ..

Profile picture for user Sattva

Vi blev inte så inregnade som väderprognosen sa😇. Bor ute i skogen i en mysig men spartansk stuga. Förbränningstoalett, det var något nytt för mig. Men troligtvis miljövänligt. Kräver inget avlopp😮. Vi går långa promenader. Tar det lugnt. Har det bra. Hem imorgon.
Några dagars semester kvar sedan, jobbar igen måndag. Men bara en vecka, och sedan vecka 1 av totalt 4 på en yogafördjupning som sträcker sig över 2 år. Med en av mina favoritlärare. En vecka att grotta ner sig totalt i yogan med likasinnade. Så värdefullt!! Det är mycket litteratur att läsa o inlämningsuppgifter mellan varje tillfälle som sedan jobbas vidare med vid varje fördjupningstillfälle. Underbart!

Profile picture for user vår2022

@Sattva Ja, prognoserna är svåra att lita på. Skönt att det inte kom så mycket regn hos er. Men i en mysig stuga kan man ha det gott ändå i regnet och med långa promenader. Härligt med en yogafördjupning efter en arbetsvecka, något att se fram emot för dig. Vet hur mycket det betyder för dig❤️

Ha det gott!💕

Profile picture for user Torn

@Sattva Här på västkusten är det överjävligt väder just nu. Spöregn, kraftig vind och ca 12 grader varmt. 😅 Bra timing av dig att åka härifrån.😃 Härligt med de kommande yogafördjupningara!

Kram

Profile picture for user Sattva

@vår2022 Tack! Ja yogan var från början mest fysiskt för mig. Och nu något mycket större.
@Torn Ha ha, har förstått det från sms från barnen, att vi har det både varmare o torrare här i skogen!

Profile picture for user Sattva

Hemma igen efter en vecka i en transformerande yogabubbla. Och detta är bara vecka 1 av 4, fördelat på 2 år. Jag är så tacksam. Denna fördjupning innehåller liksom allt jag behöver just nu. Läraren har jag gått för flera gånger tidigare o känner djup tillit till. Hon har hjälpt mig vidare på flera plan, precis det som yogan innebär.
Det svåra blir nu att ta med allt i vardagen.
Idag bara landa. 🌸🌼🍃

Profile picture for user Se klart

Välkommen hem till vanliga livet @sattva 💕 Låter som en fantastisk vistelse och även investering i dig själv. Det låter också som något som skulle vara helt omöjligt att genomföra under perioder av drickande. Alla dörrar som öppnas, det är något coolt med nykterheten, verkligen! Kram 🥰

Profile picture for user Sattva

Har varit lite låg sedan yogafördjupningen. Dels pga ren trötthet tror jag, men också inre saker som börjat röra på sig.
Hållbarhet i livet, och yogan, är en av dem.
Gränssättning är en av dem.

Har haft känslor av "What's the point of it all?", och det är inte riktigt vad jag är van vid.

Jobbet rullar på. Jag har lagom mycket att göra, kan fokusera på de arbetsuppgifter jag trivs bäst med o är bra på det jag gör (=de som söker blir hjälpta). Har gott stöd från chefen, och trivs med mina kollegor.

Har ffa en nära vän som jag pratar med flera ggr/ dag (vi skriver/ chattar). Hon är guld värd. Vi finns där för varandra sedan vi var 7 år. Så tacksam över vår vänskap!

Men, nu är det lördag. Det är varmt. Ut med båten strax. Ska njuta av lugnet på havet❤️

Profile picture for user Se klart

Den vänskapen är verkligen något @sattva. Och det är klart att utveckling (som din yoga) formulerar nya frågor längs vägen.
So whats the point? Tänk vad man får utforska den frågan- om och om igen- och innerst inne är man ju tacksam att den kommer då och då. Håller sinnena vakna.
Du tar dig fram genom både stilla och gropig sjö. Kram 🥰