Försöker skapa en ny tråd. Min andra. Den första skapade jag för knappt ett år sedan efter att ha skrivt i andras trådar ett tag. Ska kolla om jag lyckades:) / mt

med min räkneramsa - den kändes som ett hån i den stund han direkt medgav att han druckit under den sista långa tiden. Tre gånger, sa han utan att jag frågat.

Nu har jag försonat mig med att jag var/är lurad - jag ska fylla på min ramsa och ta den med mig på den fortsatta resan vart den är bär. Den är ingen objektiv sanning, den är en spegel för min upplevelse och ger mig perspektiv. Denna morgon skulle den således ta följande gestaltning 24+53+15+173+60+179(---)+11. Den är mitt övergångsobjekt - ska tänka vidare över det.

Den av barnen som har svårt att ta till sig situationen undrar om han inte ska ha cred för den långa nykterheten. H*n vill inte heller att han ska benämna sig "alkoholist" - antagligen för att han inte alls passar in i den föreställda bilden. Nyttiga samtal och reflektioner som gör att fler funderar över sitt intag. / mt

Dompa

Du skriver så fint. Även - eller kanske för att - om det är sorgligt. Med sveken. Om att du känner dig lugnare på jobbet än hemma. Hoppas den känslan avtar. Jag önskar jag kunde säga ngt som gör det bra...men det kan ju ingen göra. Det enda jag säger är att OM den egna lägenheten blir av...då ska du skriva din bok där. Morgonkram /R

kramen R - ja det är sorgligt men lugnt. Hemma också. Nu är väntans tid och jag är i noll-läge. Jag fortsätter skriva, var jag än är. Kram / A

med mannen som varit på AA - för första gången och för säkerhets skull på två möten:)
Han går genom stora stan med Stora boken i handen och säger att han haft en helkväll.
Och att han kommer att fortsätta på AA.

Nästan mer än jag kan ta in. Ska smälta det medan jag sover och stormen viner utanför. / mt

Lelas

Vad glad jag blir! Heja! :-)

Krama gubben från mig!
/H.

så fort jag har honom imom räckhåll - och det tar ett tag. Men jag ska vidarebefordra - det kommer att göra honom glad:)

Kram, kram / mt

Carina Bång som citerar Kristina Lugn som citeras i tidningen PS nr 02 JAN/FEB 2012

"De flesta jag känner oroar sig i onödan. Sån är inte jag. Jag glädjer mig i onödan. Jag tycker det är roligare."

Idag, just nu, är jag glad. Och tänker på den lilla strofen jag cciterat många gånger i många sammanhang:

Pessimisten ser den långa tunneln. Optimisten ser ljuset i tunneln. Realisten ser tunneln och ljuset och nästa tunnel. (Och vet att även den har ett ljus.)

Jag är en realist till min natur och i de flesta sammanhang. Idag är jag glad och hoppfull. / mt

att jag släpper taget och han skapar sitt - eller tvärtom... Oberoende vilket - i en sund bemärkelse. Idag är jag... förkyld. Nyfiken. Och hoppfull. Och lite... spännande är det, eller ganska mycket. / mt

förkyld, förvirrad, lugn, tillfreds och omtumlad. Kanske livrädd. Så säger mannen: befriad och livrädd. En ny situation, svårt att ta till mig den inre vändning som uppenbart ägt rum.

Idag är Mm nykter som han varit de allra flesta dagar under lång tid. Idag är han inte nykter pga mitt ultimatum, inte för att det är en förutsättning för att jag ska stanna kvar.

Idag vill han vara nykter för sin egen skull det är alldeles tydligt.

Just nu känns det overkligt att vi levt ett nyktert liv så länge och att detta nu är så annorlunda.

Jag känner mig ödmjuk. De händelser som utspelats i vårt liv under de två första veckorna i maj inträffade i en följd som känns tillrättalagd av en ordnande hand; valborgsfyllan, samtalen 1 maj, dagarna och helgen i kaos och kris, upplevelsen av tillbakadragande, mitt klargörande torsdagmorgon och oförutsägbara händelser samma dag, sen länge planerad resa på måndagen - med möjligheter... att höra "jag kanske kunde..." omvandlas till "jag kan förstås ordna så att..." Och det sker.

Att konstatera att jag förlorat makt och kontroll och ansvar - önskat, lättnad och förvirring.

Ny verklighet söker karta och kompass. Eller GPS som man har nuförtiden:)

En samtalsöppning på morgonen med beskrivning av förvirringstillståndet. Blev bra.
En för mig trött och sorgsen eftermiddag. Sen middag i tornet med det mest önskade, efterlängtade samtalet ...

Hörde KD på radion idag, han berättade om att skrivandet bär fram det man inte vet att man bär inom sig. Han satte ord på hur det är för mig. Flera dagar nu har jag saknat orden, har inte vågat spana inåt...
Nu, i kvällsljuset vågar jag och några meningar sökte sig fram.

Nu ska jag sova. / mt

läser jag inlägg här som väcker en oro och gör mig fundersam. Inlägg där människor stör sig, uppenbarligen på mig och andra långvariga medberoendeskrivare här. Jag kopierar ett avsnitt och tar med mig hit till "min plats" där jag i lugn och ro kan fundera över budskapet och vad som väcks i mig. Det kan vara mycket nyttigt att bli oroad.

Av min goda vän har jag fått orden "Felet med världen är att de dumma är så tvärsäkra och de kloka så fulla av tvivel." Jag tvivlar på tvärsäkerhet och är reserverad mot andras goda råd och att dela ut goda råd i livsfrågor. De har samma begränsning som sunt förnuft - de är knutna till personen som uttalar dem.

Detta läser jag idag till morgonkaffet:
"Det finns medberoende på det här forumet som skriver här dag ut och dag in, av samma skäl som alkoholisten behöver påminna sig att varje dag är en ny dag. En del av dem försöker övertyga andra och sig själv att deras medberoende utvecklas genom att de ständigt lär sig mer om medberoendets sidor, i sin relation till sin make eller maka. De delar ut råd till höger och vänster, och de delar och delar för att långt fram i sin resa upptäcka hur även detta byggt upp en värld som håller dem från smärta. maken eller makan finns där bakom kulissen. Ingen vågar säga något för en del medberoende är experter på kloka ord och andras psykologi, allt utom sin egen. Ingen vågar på allvar ens försöka föreställa sig ett liv helt utan medberoendet eller ett liv med en personlighet helt fri från alkoholismen. De har en uppväxt av missbruk och tror att livets mening bor i att lära sig hantera denna alkoholisten. De skriver även om en tid efter medberoendet, fast de inte en gjort sig fria från behovet av ett forum. Det är sorgligt och beklagligt men en naturlig del i processen.

Jag som levt i bägge världar kan bara dela med mig av mina erfarenheter. Om du inte vill bli expert på medberoendet. Lämna det helt. Alla vackra gränser kan man tänja på. Allt kan man definiera och diskutera ur alla möjliga vinklar. Men ett liv helt utan alkoholism är att föredra. Att slippa fundera över vita knogar, slippa behöva säga att man anat oro man inte tidigare vågat stå för. Alltid halvblunda, alltid vilja väl, aldrig våga ta de svåra valen. Som att leva livet. Våga fråga varför man ideligen fastnar på ett forum fast man har en nykter alkoholist, där ingen egentligen förutom en själv tror det. Men ingen säger något, alla bara inväntar processen. Det är en tröttsam process att se, att stå så bredvid och ana. Se deras ögonbindlar. Inte kunna ingripa. För ingen vill se."

Jag känner mig träffad och blir ledsen. Varför gör jag det? Jag står för den jag är, för mina val och min rätt att formulera mig. Jag vet... det här berör min sårbara sida som jag hatar och som jag inte vill vara utan. Jag är inte den som biter ifrån mig eller bara skakar av mig - och sån vill jag inte bli. Jag vill vara öppen för andras synpunkter men inte låta mig såras. Att läsa texten är som att sitta med ryggen till och få höra vad mänskor pratar bakom ens rygg. "Alla" vet ju att det pratas och "alla" säger att det är bättre att säga rakt - men visst berör det.

Inlägget är skrivet till en som söker sin väg och visst är det bra att varna för dem man tycker sig se att går "fel väg". Det är alltid bra med alternativ. Det är obehagligt att möta andras bild av mig själv enligt beskrivningen ovan. Att möta sin skugga.

Det värsta som kan hända är väl att vi tystar varandra. Eller? / mt

Dompa

Visst är det härligt att alla får komma till tals. Att vi kan peka på alternativ för dem som söker sin väg.

Men vi bör också fråga oss själva..."Varför är jag fortfarande kvar här och läser/skriver? Jag som så lyckat lämnat min alkoholist och mitt medberoende. Vill jag hjälpa andra? Bra! Om jag känner att jag gör en insats. Eller; Är jag kanske fortfarande berörd av mitt beslut att inte ställa upp som medberoende? Varför läser/skriver jag när jag så framgångsrikt lagt allt bakom mig? Varför blir jag så illa berörd av andras val/agerande? Varför bryr jag mig tillräckligt för att kommentera det? Varför behöver jag peka ut de som i mina ögon är naiva? Varför går jag inte bara vidare? Gör jag detta är godhet?"

mt! Försök se den person och den personens problematik som har gjort inlägget...och du kommer att inse att det INTE handlar om att h.n stör sig på dig eller andra långvariga medberoendeskrivare. Här är det ngt helt annat som skaver... Skaka av dig obehaget av av möta just denna människas bild av dig...bilden är lika "sann" som h.ns egen självbild.

Hoppas du förstår hur jag tänker...fråga annars. Kramar från din vän R som tycker att du fortsätter med ditt.

viktoria

Kloka ord från er Dompa och MT/A. Lev och låt leva. Var och en processar i egen takt, att lägga egna sanningar i andras knä har sällan lett till lösningar för någon.

tack för era kommentarer. Värmer. Jag skriver här för min egen skull men skillnaden mot en helt personig dagbok är avgörande för nerven i skrivandet. Forumets levande verklighet är den mottagare jag behöver och jag är ödmjuk och tacksam för alla som delar med sig här.

Dompa, jag förstår väldigt bra hur du tänker. Jag tänker ungefär likadant men väljer att spegla mot mig själv av samma anledning - om du förstår?:) Vi vet så lite om varandra fast vi delar så mycket.

Åter till melodikryss och ett barnbarn som kom på besök - idag är det en vanlig lördag och livet är gott.

Och det slår mig att det är ungefär ett år som vanliga lördagar varit goda dagar på det sätt som idag. För två år sen var en vanlig lördag delvis en transportsträcka till middag med vin och sen var slutet alltmer ovisst. I ett mellanskede var en vanlig lördag ganska osäker om än nykter.

Nu finns en lång rad goda lördagar utan vin. De omtumlande veckor som varit är just nu omvandlade till en grund för ett steg framåt till något alldeles nytt. / mt

som alltid. Idag i sällskap med en glad Mm. Vi talar om kommunikation, om kraften i jag-budskap och vikten av att metoder är förankrade i en filosofi. Om hur mycket den kunskapen, vårt gemensamma intresse och delad värdegrund har betytt i vårt liv. Vi talar om hans jordbundenhet och min frestelse att stanna i tanken....

Allt detdär som vi håller på med, detdär
med långa samtal och resor och vin,
minns du, detdär med glädjens två ansikten,
glädjens tre ansikten och päronet
som började växa inne i dig.
Allt detdär med sötma som gjorde ont
och gråten, den varma.
Det där när vinden kom hårt i ansiktet
och träden
uråldriga som röntgenbilder mot den långa
strandremsan med lyftkranarna, allt detdär
med den ensamma staden
och att ändå bry sig om.
Detdär som låter som tystnaden mellan
två andetag, eller som när någon
just har dött.
Allt detdär, du vet.

Ur Rumskamrater, Claes Andersson, 1974

Just nu påminns jag om att den dikten, den boken är jämnårig med vår relation. Hela den lilla boken är förknippad med ett starkt minne då vi ännu formellt och juridiskt tillhörde andra och började älska varandra. Allt har vi upplevt och delat, barnet som växte, sötman och gråten och tystnaden när någon just har dött.

Igår var en utedag, jag grävde maskrosor - en enastående terapi för en arbetstrött hjärna. Idag ska jag vara mer uppbyggande och konstruktiv, plantera lavendel, krasse och luktärter. Rensa, plantera och vattna. Livsnödvändigt. / mt

mannen om "alkoholismen". Att det varit mycket pratande om problem & alkohol.

Idag känner jag så, att så länge jag kände och visste att han var nykter för min skull hade jag del i ansvaret för hans nykterhet - fast jag visste/vet att det är fel - men det var det bästa och det enda jag klarade av att välja då. När jag ser att han gjort sitt eget val är jag fri, be-friad från ansvar. Subtilt men avgörande.

Det är som att ha en (ovälkommen) gäst i sitt hem som man inte blir av med och måste ta hand om tills man ser att nån annan tar hand om den. / mt

mig ett nytt uttryckssätt igår :-)

Vår sjukdom sitter i huvudet och den enda vägen för att medicinera mot den går genom öronen :-))

Sug på den du !!

Framtidsdrömmar

Tack Mulletant för att du skriver i min tråd och får mig att tänka i olika riktningar. Jag behöver dina funderingar och erfarenheter.
Hur går det för dig?
Kram