Hej!
Jag registrerade mig igår och gjorde ett inlägg, det som blev väldigt jobbigt igår är att min svärmor och svägerskor inte förstår att de stjälper istället för hjälper. Om ni läser mitt förra inlägg står det bl a att det var i lördags som allt ställdes på sin spets, jag skulle inte dricka alls och blev jättefull. Kan inte ens tänka på allt nu, tar det i små portioner så jag ska orka med ångesten. Dessutom försöker jag hitta små saker med mig själv som ska vara värda att kämpa för, som ger mig rätt att leva. Jag som i hela livet vetat om hur det är att vara anhörig till missbrukare ska nu identifiera mig med andra sidan och hela min världsbild rämnar. Inombords har jag skrikit och slagits, hittat på ursäkter och strategier för att det ska funka att vara som alla andra. Det här är första gången jag erkänt längst in att jag har en sjukdom som jag inte kan kontrollera. Jag förstår att ingen tror mig, de vet ju inte hur jag känner mig, hur jag tänker. Jag vet att det enda sättet är att ge det tid, att visa dem vad jag känner längst in. Men hur ska jag orka med det? Misstron från alla är mer än jag orkar bära, samtidigt som jag vet att jag inte förtjänar mer.
Det som är jobbigt är hur min svärmor/svägerskor är nu. Jag förstår att de är oroliga och att det är min mans "sida" de står på, vad de inte fattar är att han och jag står på samma sida (även om det kommer ta tid dör honom att lita på mig), de vill stötta men lyssnar inte. Jag skriver färdigt sen, måste fixa maten.