Igår drack jag. Och just nu dricker jag.
Förrförra veckan testade jag, efter 75 dagars total nykterhet, att dricka två ”alkoholfria” öl (0,5%). Och i helgen drack jag tre likadana. Båda tillfällena var i gott sällskap med vänner och det kändes helt okej. Dagarna efteråt kände jag ett sug. Beroendehjärnan som kom tillbaka och hälsade på. ”Visst vore det gott med en öl i solen? Det är ju bara att ta en alkoholfri, gör ingen skada. Du kan dricka hur mycket alkoholfritt som helst. Njut!”

Jag uppmärksammade dessa tankar och insåg att det nog var för tidigt ännu. För tidigt för att börja experimentera. Beteendet är fortfarande detsamma.

Men så igår. Det var inte så att jag var oerhört sugen. Jag har tidigare kunnat stå emot värre. Men jag var uttråkad (som oftast när jag tidigare drack). Och det var som att suget dök upp. Känslan kom. Och så bara bestämde jag mig. ”Ta flaskan med vin som står i skafferiet”. Sagt och gjort. Efter att ha ringt för att försäkra mig om när mamma hade tänkt komma hem så åkte ett glas och flaskan fram. Totalt blev det två/två och ett halvt (små) glas vin igår.
Känslan som spred sig i kroppen. Avslappningen. En lätt dimma.
Igår räckte det så. Men redan då hade jag bestämt mig för att dricka även idag. Dricka upp resten av flaskan innan den blev dålig. Jag är ju inte dum. Jag visste ju redan då att det var beroendehjärnan som talade. Och varken igår eller idag hade den någon som stod i vägen. Det var fritt fram. Dens ord är lag.

Känslan. Pffft… Förbannat skön. Men lukten av vinet som kommer från kroppen efter att man druckit det... Usch. Den är hemsk. Den luktar bakfylla. För många jobbiga minnen som associeras med den lukten…

Vad gör jag nu då? Flaskan är slut. Jag vill inte dricka mer. Inte ens beroendehjärnan säger åt mig att göra det nu. ”Du är perfekt nu” säger den. Inte att jag kommer vara perfekt om jag tar bara ett glas till. Utan ”nu är det perfekt. Bara var här en stund, med den här känslan. Sitt med den och omfamna den. För det kan mycket väl dröja innan den dyker upp igen.”

Tanken dök upp både igår och idag: ”Jaha.. Vad säger jag nu till mina vänner?” De två som jag berättat för. Av vilken anledning tog jag beslutet att dricka? Beslutet att ta ett återfall. Men det är ju inte bara dem som jag behöver stå till svars för. Jag behöver gå till botten med den frågan hos mig själv. Så tre personer totalt.

Det känns jobbigt att berätta. Det kommer kännas som om jag svikit dem. Fast det nog är mest mig själv som jag svikit. Och genom att inte berätta kommer lögnerna bara börja staplas på varandra och så är hjulet i rullning igen. Och det är ju inte ett alternativ.

Det är inte så att jag känner av någon större ångest kring det här. Vilket är skönt.
Jag tog ju beslutet. Visserligen på jävligt tvivelaktiga grunder. Men jag står för att jag tog beslutet att dricka.
Och kanske gjorde jag det för att påvisa det mönster jag har; när jag är hemma själv. När det är fina dagar. När jag har energi men väljer att inte göra något vettigt av den. När jag är uttråkad. Det är då suget kommer. Det är då jag vill dricka. Det är då jag kommer dricka. Det är dessa stunder, dessa situationer jag bör undvika.

Acceptera att det nu är som det är. Beslutet är taget. Glaset är drucket. Flaskan är tom. Kinderna bränner. Dimman tätnar. Fyllan är ett faktum. Låt det vara och acceptera. Men prata om det.

Forumvänner, när ni har tagit återfall, hur har det sett ut? Varför väljer man att ta sådana här beslut? Varför får beroendehjärnan bestämma? Vad hände med att jag höll i spakarna?

Soff

ingen lång nykterhet bakom mej, bara två veckor men igår drack jag igen. Vet inte heller riktigt vad som hände? Visst, jag hade sug men har haft mycket värre. Känner igen mej i det där att bara ta beslutet, jag liksom bara bestämde mej och gjorde det. För mej var det nog lite så att jag ville testa EN gång till, försäkra mej om att det verkligen var dåligt. Ångrar mej rätt mycket i dag dock. Känns just nu som jag har tagit massor med steg tillbaka. Fast är absolut inte sugen på att dricka igen. Alltid något! :)

myrkotten

Jag är nynykter och har redan insett att bakslag inträffar. Varför vet jag inte, bara att det kommer vara så för mig, frestelsen kommer att bli för stor ibland. Utmaningen är att inte låta det ske för ofta och framförallt inte nedslås så pass mycket att jag struntar i alltsammans. Tänk på hur duktig du har varit, kan tyvärr inte hjälpa dig med någon analys eller insikt om varför en sporadisk fylla händer. De e en da' imorrn å. Kramisar

Insikten

Soff, det är inte "'bara' två veckor", det är två veckor. Vilket är fantastiskt starkt! För mig var de två första veckorna de absolut jobbigaste.

Tidigare har det bara varit en självklarhet "jag ska inte dricka". Sen under drygt en månad åt jag dessutom sömntabletter som man absolut inte skulle blanda med alkohol, så då hade jag ytterligare en anledning. Nu äter jag dem inte längre och så i och med att jag testade dricka alkoholfritt så började jag tumma på "reglerna".
"Räknas det som att jag brutit min nykterhet om jag dricker en 0,5% öl?" frågar jag mig själv. Och om svaret är nej, var går då gränsen? Vid en 2,8:a? Vid en 3,5:a, vid en 5,2:a? Vid ett glas vin? Vid känslan som uppstår efter två-tre glas vin? Plötsligt tänjs gränserna. Och sedan finns de inte mer.

Och nu då, trots att jag uppmärksammade dessa tankegångar så bestämde jag mig igår, och idag för att dricka vin, hemma, själv. Något som jag tidigare lovat mig att inte göra. För det är ju ensamhetsdrickandet jag inte vill syssla med. Jag vill ju att det ska vara roligt, socialt och upplyftande. Det ska vara fest. Inte avslappning och avstängning. Jag vill inte att alkoholen ska handla om att jag ska ligga på sängen, sjunka ner i madrassen och kudden, sluta ögonen och njuta av ruset. Vafan...!

Nu känner jag mig bitter. Jag vill ju också kunna festa med folk och ha kul. Njuta av vin, öl eller drinkar. Kommer jag aldrig att kunna göra det?
Och det skrämmer mig att det kändes så najs, både igår och idag. Känslan som alkoholen gav mig. Jag fick inte alls avsmak. Jag njöt. Fullt ut. Sen kommer det ju självklart med dessa jobbig saker också. Ingenting "gott" som inte för något ont med sig, eller hur? Att smyga inför morsan igen. Att behöva tänka en gång extra "det står ingenting framme va?" Att borsta tänderna tre gånger för att försöka få bort färgen och lukten från rödvinet.

Det är nog dags att gå tillbaka och läsa lite gamla inlägg jag skrivit här. Finna visdomen i mina egna ord och formuleringar. Varför slutade jag till att börja med? För nu är jag bara arg på världen och "vill" fortsätta. "Njuta av vin tillsammans med vänner" tänker jag. Men det är ju inte så det kommer vara. Jag kommer ju bara återuppta drickandet i hopp om att dämpa och bedöva. Men vad? VAD är det jag inte vill känna och uppleva? Ångesten? Rastlösheten? Känslorna? Tankarna? Livet? Och varför vill jag inte uppleva det? Vad är det som är så hemskt att det måste gömmas och glömmas i dimman?
Om jag bara kunde finna svaret på det så skulle jag kunna ha någonting att ta på. Något att jobba med. Men hur ska jag hitta dit?

Ja... inte genom att dricka iaf...