Ny här, men har läst ett par år! Sitter nu med rejäl abstinens efter ett race på 6 dagar. Varför gör man detta mot sig själv - och vänner som är oroliga. Jag har en gång för tre år sedan legat inne för avgiftning - men lik förbannat så har jag gjort detta ett par/tre gånger om året. Får rejäl ångest, blir rastlös, sover risigt - även om insomningstabletter hjälper en del. Skakig in händer o ben, svettning/frossa, hög puls. Nu har det gått 2½ dygn och det värsta har väl lagt sig. Jag nojjar på det där med dilerium - och googlar sönder mig om NÄR det sker. Nojjig nojjig:-)

Kan ett dilerium komma trots att man känner sig ok. Har varit ute o promenerat och pulsen är normal, inga svettningar. Kan det vara ett mellanrum mellan abstinens och dilerium? Eller hänger de alltid ihop?

Undrar när nästa race kommer, för det kommer väl fler? Varför? Jobbet inga problem - bara sjukskriver mig själv upp till sex dagar - men de börjar väl snart undra när man är sjukskriven 4 ggr per år.

Fantastisk att läsa på dessa sidor - vilka kämpar det finns!!!

Låter bra det där. Skulle nog heller inte vilja släppa en sådan klok kontakt. Skönt att några verkar få gott stöd. Och delmål 1, det tycker jag känns som en rätt lagom konsumtion. Lycka till!

Anders 48

Har varit iväg på en liten jobbresa....-och hamnade på ett hotell där all dricka var inkluderat. Bara att gå å hämta.....hmmmm. Jag är så stolt över mig själv. Jag drack BARA öl - även om man även kunde ta vin o drinkar. Jag hade tre nätter - och drack 3-4 öl/dag. Inget annat - och hela tiden i sällskap. Tror också att det "bara" var mellanöl eller något åt det hållet. En liten naggande berusning kände jag en kväll. Det räckte gott - ville inte ha mer - och hade inga ideer om att fortsätta dricka mer, eller dricka på mitt rum. Jag kände mig fullständigt nöjd - och har inte druckit något hemma sedan jag kom hem. Finns ju inte nåt att dricka här hemma heller. Är så glad. Kände mig lite normal - och lite som jag har varit förut, innan alkohelvetet drev in. Sträcker lite på mig själv - och hoppas att jag verkligen är på rätt väg nu. Jag tror det. Det känns så.........

Anders 48

...innebar 2 öl till lunch, och 3 öl till middagen. Mellanöl. I en vecka. Så det så. Inget annat. Och inget hemma. Vet inte hur många enheter det är - men mer än min "vårdplan" säger, mitt eget mål..... Nu är semestern över - och ölkranen är stängd. Så får det bli.

Läser vidare här inne - och önskar all styrka till alla som kämpar eller som har fallit. Kämpa vidare - det blir bättre, det måste bli bättre......

Anders 48

Idag var jag iväg och träffade psykologen vid beroendeenheten. Vi hade ett väldigt bra samtal, och tiden gick som vanligt raskt när vi väl kommit igång. Mot slutet, när vi skulle avrunda, så antydde hon att detta kanske skulle vara sista gången - och att hon tycker att jag verkar kunna "flyga själv" (hon uttryckte det inte just så), och att jag verkar ha fått bra med verktyg för att kunna fortsätta på egen hand. Jag förklarade att jag gärna träffar henne 1-2 ggr till, och att en av anledningarna är att jag brukar ha en "depperiod" på våren, april/maj. En period av året som jag inte gillar speciellt mycket, och då jag vet att jag är ganska sårbar. Hen förstod, och tyckte att det var helt ok - och ville gå på min linje. Men: då krävs det att jag träffar en läkare igen - man måste göra det en gång/år. Jag förstår helt och hållet - men något knöt sig i magen på mig. Jag VILL inte - och det beror på det fruktansvärda bemötandet jag fick av den läkaren jag träffade där i somras - när det hela "rullade igång". Jag beskrev hur nära jag var att lämna mottagningen den gången. Psykologen frågade vilken läkare det var - och jag gav henne namnet. Hon hade hört det tidigare, av andra...... Nåväl, nu är det en annan läkare, som skall vara bra....

Jag vet bara inte hur jag skall göra? Jag får en så stark känsla av att flyttas tillbaks till i somras, och hur allt var då - bara för att jag återigen behöver träffa en läkare. Får sådana flashbacks av obehag och olustkänslor. Just nu är jag väldigt ambivalent till hur jag skall göra. Någonting i mig säger att jag skall gå på psykologens första linje - att vi skall avsluta samtalen nu. De finns ju kvar, om jag skulle falla eller känner att jag är nära att göra det. Eller skall jag träffa läkaren - för att få träffa psykologen ett par gånger till????? Spontant så känner jag att jag hellre avslutar nu. Kanske känner jag annorlunda i morgon. Jag måste sova på saken - just nu så upptar det hela min tankeverksamhet. Jag vill inte att någon läkare återigen skall börja "rota" i vad som hänt - jag är nöjd med hur det är här och nu. Jag är trött på att dra min historia - och känner att jag måste få försöka vila i det faktum att mycket har blivit till det bättre sedan i somras - och att jag aldrig vill hamna i den situationen igen. Aldrig, aldrig, aldrig. Man skall inte grotta för mycket i det som varit - jag vet. Men det är så starka känslor kring cirkusen som var i somras att jag inte kan låta bli. Jag hoppas så mycket att jag verkligen har lärt mig något. Det känns så. Tror att det här blir ett väldigt rörigt inlägg - men jag känner bara att jag måste få skriva ner hur det känns just nu. Och det har jag gjort:-)

Som sagt - skall sova på saken. Får se hur det blir med det hela? Doktor? Inte doktor......

Kram till er alla som kämpar! Fortsätt så.......

AlkoDHyperD

Förstår din känsla. Vad finns dt förmanledning till att man måste träffa läkaren för att få avsluta psykologsamtalen i lugn och ro?
Tänker inte ge dig några råd och riskera att lägga mig i en behandling jag inte vet något om, men blir lite nyfiken.
Själv hade jag nog också blivit lite tveksam.
Egentligen är väl det viktigaste att du känner efter själv. Risken för att din balans rubbas - eller chansen att bli väl bemött av en läkare och förändra din erfarenhet till något positivt - mot risken att få ett alltför abrupt avslut om du vet med dig att du har en svår tid framför dig. Hur känner du själv. Är du redo att flyga själv? Vad behöver du mer för att känna dig tryggare inför den kommande årstiden?

Anders 48

Tack för dina kloka rader.....! Jag tror att jag är redo att flyga själv. Tror att jag tror det...-men det kom lite abrupt idag, att jag är tvungen att träffa en läkare om jag vill ha fortsatta samtal med psykologen. Ser att jag själv skrivit i min tråd att man får 5-7 samtal inom beroendevården - sen måste man ha remiss för att ev. fortsätta. En av anledningarna att jag reagerar så starkt är att jag under sommaren/tidig höst var tvungen att träffa ett antal olika läkare o en terapeut (jobbet). Där har jag inte kört med öppna kort - som jag har gjort hos beroendevården. Jag har spelat ett "falskspel" på så sätt att jag inte har varit ärlig med varför jag varit sjukskriven. Att göra det samtidigt som jag har haft en uppriktig och ärlig kontakt på sidan om har dränerat mig på energi känner jag nu - och när det kom upp idag att jag måste träffa en läkare för att få fortsätta samtalen så var det som att ridån gick ner på något sätt. Jag slungades tillbaks till i somras då jag "fulspelade" o dolde o berättade en annan sanning - allt för att få ok från jobbet att börja jobba igen. Jag tappade farten lite grann känner jag. Om jag avslutar nu så känns det lite som att en krycka rycks ifrån mig - fast i ärlighetens namn så hade vi ju pratat om att kanske träffas ett par gånger till. Jag trodde bara att det fixa sig utan att återigen behöva träffa en ny läkare....... Jag funderar precis i de banorna som du skriver. Men jag måste nog fortfarande sova på saken......

Att det ska vara så jäkla stelbent! Förstår inte varför en läkare skulle vara mer kapabel att bedöma behov av ett par extra samtal än en psykolog. Om det är en finansieringsfråga kanske du kan betala de sista samtalen ur egen ficka, men det funkar säkert inte så?
Blir så irriterad!!! Du har helt rimliga anledningar att ta ett par samtal till. Sen tror jag inte att en annan läkare skulle bete sig som den första. Så respektlöst på nåt sätt. Borde bli omplacerad eftersom hen träffar människor i kris.
Kan heller inte råda dig hur du ska göra. Du behöver ha verktyg när du är låg. Har du det? Jag kör ju inga "fyllerace" när jag kör, men precis som du så tar jag återfall (oftare än du också). Jag är så säker innan, men plötsligt... jag funderar lite på vilka mekanismer som triggar igång det där och varför man inte är på sin vakt, men jag har ju inga svar. Ditt race förra året fick ju jättejobbiga konsekvenser med lögner och sjukskrivning. Tycker att du borde kunna få fler samtal. Man behöver kanske ta samtalen de perioder när man är låg.
Såg att du i augusti 2016 skulle läsa in dig på din egen berättelse, det är kanske en bra idé för att få lite perspektiv. Borde göra det själv förresten. Lycka till med beslutet!

Tycker du behöver ett bra avslut på den här kontakten och att du kanske fortsätter jobba med dig själv kanske på annat håll. Den starka upplevelsen du har av att ev bli "utslängd" och dina känslor inför läkarens agerande är viktiga att ta på allvar. När det är dags att flyga ur boet vet du bäst själv.

Anders 48

Jag har klurat och sovit på saken - och ventilerat det hela med ett par nära vänner. Jag kommer inte att träffa denna "nya" doktor! Jag står inte ut med KÄNSLAN av att jag skall "granskas" igen (även om det säkert inte är så). För många läkare har jag träffat sedan i juni förra året - alla på något sätt i samband med min sjukskrivning och mitt alkoholberoende och min fortsättning inom beroendevården. Jag vet att jag inte kommer att kunna slappna av en sekund innan detta läkarbesök - om nästan en månad. Därför så kommer jag att avstå, tacka nej. Jag har funderat rejält - men kommit fram till att detta är det rätta. Jag kommer att kontakta min psykolog/pratkontakt och förklara. Igen! Hon hade ju tänkt avsluta efter vårt sista samtal - men lät mig få ett par samtal till, om jag träffar en läkare...... Jag tänker fråga om det finns möjlighet att få 1 till samtal inom ramen för den förra kontakten med (tok)läkaren? Kanske kan jag får det - och i så fall kunna avsluta/avrunda våra samtal på ett bättre sätt än som det nu blev! Konstigt nog så känner jag mig såååå lättad efter att jag tagit detta beslut - hoppas att det är rätt?! Har ofta haft svårt att gå på min "magkänsla" - men den här gången så har jag gjort det - och inget annat. Det känns så bra. Motsatsen: Att jag om drygt en månad sitter i ett väntrum och väntar på att få träffa denna nya läkare. Jag får fortfarande stark oro när jag tänker på det. Mitt intellekt säger mig att denna läkare bara finns där för att hjälpa - men magen berättar något annat för mig.

Hursomhelst - om jag nu ändå skulle träffa denna läkare så skulle det ändå vara för att få "några" samtal till med terapeuten. Sen skulle jag iaf vara "on my own" - och det känns faktiskt bra. Jag skall ev. göra som du föreslår Sisyfos - fråga om vi kan avsluta/fortsätta några gånger till om jag betalar själv......-vet ju inte om hon kör så, på sidan av. Men kanske värt att fråga. Eller så kan jag fortsätta att sträcka på mig - och inse att jag faktiskt har fått erfarenheter och verktyg för att faktiskt förhindra att jag hamnar där igen - där jag var förra sommaren - och faktiskt sommaren innan det också. Det talar ju både FÖR och EMOT mig. Just nu känner jag mig stärkt av allting - så jag väljer att tänka att framtiden talar FÖR mig. Jorå!

Lördagkväll - antagligen tufft för några av oss härinne. Kämpa på, försök att avstå. Om inte det lyckas - så är det ändå inte ett misslyckande - bara upp på hästen igen. Kämpa vidare. Slå inte på dig själv i onödan.........

AlkoDHyperD

Att träffa läkare utan att man själv bett om det "bara för att det är så vi gör här" och utan att man själv upplever något behov av det är ju egentligen bara konstigt. Den läkarens tid är säkert eftertraktad också.
Om din oro är så stark inför detta "påtvingade" läkarbesök mår du nog bäst av att tacka nej.
Det finns väl inte så mycket mer att hämta av ett par terapisamtal till heller.
Personligen skulle jag ha mycket svårt att få tillbaka förtroendet till en terapeut om denna villkorat fortsatta samtal medenda motiveringen att "det är så vi gör här".
Du har fått en del verktyg, räcker långt, du slipar dem själv genom att använda dem!

Låter som ett bra beslut. Klart du ska gå på den magkänslan. Blir ff lite irriterad på att de kräver ett läkarbesök, och då måste det ju vara en finansieringsfråga, det är därför jag menar att du kan fråga om du kan betala för ett besök, det blir väl dyrare än ett remitterat. Jag menade inte riktigt ett besök vid sidan av. Och ironiskt nog skulle du nog behöva ännu fler samtal för att bearbeta känslan av att du går emot dina känslor, fogar dig och gör nåt du absolut inte har någon nytta av om du skulle gå. ?. Nej, stå på dig Anders43, det finns kanske andra samtalskontakter du kan ta. Jag funderar också på vilken typ av kontakt som skulle vars bäst för mig. Det är ju nån typ av nödbroms som behövs.

Anders 48

Jo, jag gjorde det - gick på magkänslan! Skrev ett meddelande till terapeuten där jag förklarade mina känslor inför att träffa en ny läkare - och att jag hellre avstår. Jag frågade om det inom ramen för det förra läkarbesöket kunde ordnas med ett till, avslutande, samtal? Detta för att isf få till ett lite mer adekvat avslut - istället för det förra veckan som blev lite rumphugget - när träffadoktorfrågan dök upp..... Jag förklarade att jag gärna betalar själv - om det är där skon klämmer. Annars så får jag se samtalet förra veckan som det avslutande. Jag inväntar hennes svar...... Hursomhelst så känns det helt rätt - jag känner en lättnad i att ha tagit beslutet - och ytterligare stärkt! Och som du så klokt skriver Sisyfos - kanske skulle läkarbesöket bara innebära att jag får sitta i fler samtal - för att bearbeta att jag gått emot mina känslor, fogar mig och gör som någon annan "vill"...

Jag är så nöjd med beslutet - en tyngd har fallit från mina axlar.

Anders 48

Terapeuten ringde - efter att jag hade komponerat ihop det längsta sms:et - som hon inte kunde läsa (för långt). Hon har föredragit sms för tidsbokning o.s.v. - men nu funkade det inte. Hon hade trott att det möjligtvis hade "brakat" här hemma, och att jag hade suttit och fylleskrivit? - men blev glad när jag var både vid god vigör och helnykter. Jag förklarade precis hur jag kände - och att jag ville avboka läkarbesöket i april. Hon sade även att jag var välkommen att träffas några gånger till - för att kunna avsluta och avrunda på rätt sätt och i rätt takt. Inget villkor att jag måste träffa någon läkare. Yes! Hon berättade också att flera "än jag och någon annan" hade haft synpunkter på den förra (tok)läkaren. Detta sade hon för att jag inte skulle få för mig att det var mig och min perception det är fel på. Vi bokade in ett samtal till - med möjlighet till ytterligare. Allt beroende på hur jag mår, och vad jag vill......-att hon pratade om att avsluta redan förra veckan när jag var där, var för att hon tyckte att jag var redo - och att det går så bra för mig! Så glad, lugn, lättad och harmonisk jag känner mig just nu. Doktorn får träffa någon annan helt enkelt. Jag är befriad - och får träffa min kloka och duktiga terapeut/psykolog ytterligare några gånger - eller en, eller två. Vi får se helt enkelt.......Känslan i magen är åter i normalläge - glad att jag faktiskt gjorde just som magen sade. Det har jag ju också f-n lärt mig. Ska jag göra oftare......

Kämpa vidare alla vänner härinne! Onsdag, lillördag, afterwork, lite drinksingar, o lite till......-neeej! Skit i det. "Det är en dag i morrn å".....:-)

Anders 48

Fortfarande glad att jag får träffa min terapeut ett par ggr till - utan att behöva träffa ny läkare. Jag är inte på något sätt "botad" från min alkoholism - men tror, och känner, att det känns annorlunda nu. Jag HAR tagit hjälp, jag har "fallit" och tagit mig upp igen - och jag har druckit några öl här o där - utan att det har eskalerat. Jag HAR lärt mig något, jag har fattat något och jag har lyft blicken. I värsta fall - inte tillräckligt. I bästa fall - det har skett en förändring?! Jag är så ödmjuk inför att jag kanske kommer att falla igen - och kanske djupt? Jag hoppas inte det - och om det händer: låt det bara bli ett hack i skivan! Inte några fyllerace på 6-8 dagar. Jag kan faktiskt inte se mig själv där igen, jag kan inte det.....-men det kan hända..... Därför: Inte dricka själv, hemma, ensam........-jag måste hålla fast vid det. Jag bara måste. Ser faktiskt (nästan) fram emot våren som står för dörren. Det känns "lugnt" på något sätt - och på något litet sätt som att den kommer att gå bra........ Jag håller tummarna. Bära eller brista?

Hur skulle du resonera kring ditt A-intag om det brast igen?
Efter två öl så slutar jag resonera med mig själv...
Klarar du det?
Jag hoppas såklart av hela mitt hjärta att du klarar dit mål.
Men om inte, vad gör du då?

Anders 48

....att jag skulle resonera klokt. Men jag vet inte. Hoppas hoppas hoppas. Jag slår i nuläget inte slint när jag dricker ett par öl - i sällskap. Inte på något sätt. Men jag vet ju att vi sitter i samma båt.......-och därför så är jag sååååå på vakt. OM jag skulle köra ett race till - ja då måste jag ju uthärda det, och ta konsekvenserna av det. Vill för mitt liv inte hamna där igen. Men den försiktighet jag känner nu inför alkohol har jag inte känt innan, på samma sätt - så någonting har min hjärna ändå fattat på vägen. Det är jag glad för.

Varför ska du dricka någon/några öl ibland?
Du är ju, precis som många andra här inne, van vid höga promillehalter och kan knappast få ut något av lite öl.
Däremot retar du din beroendehjärna med det, och riskerar att ramla dit igen.
Läser du igenom din egen tråd så ser du ett tydligt mönster.

Bästa sättet att hindra vår sjukdom från att utvecklas mer, är genom total avhållsamhet, alltså att vara nykter.

Hoppas du inte tar illa upp.
Jag tycker att du bör överväga alternativen som du har, och önskar verkligen att det går bra för dig.

Hej Anders 43
Med all respekt för dig, din vilja, ditt förstånd och intelligens måste jag vara ärlig och skriva att jag tror att din hjärna håller på att förbereda ett återfall för dig. Jag har läst hela din tråd och är övertygad om detta. Men jag hoppas att jag har fel.
vänligen
Ikaros

AlkoDHyperD

i ditt inlägg ovanför, Anders, som jag hör mina egna tankar när jag är på väg att börja dricka. De gånger jag hört dessa tankar de senaste månaderna skrev jag dem här och lyckades tala förstånd med mig själv.
Vad jag syftar på är förbehållen "...om jag kör ett race till...eller om det händer..." som om det finns en lite öppning för att kunna tillåta ett litet avsteg. "Händer" är ju ett ord som betyder att någonting bara sker utan att man menar, vill eller kan göra något åt det.
En sådan tanke är lurig, kan bli en omedveten ursäkt att ta ett återfall eftersom det inte var "frivilligt" utan liksom bara hände...