För en månad sedan insåg jag att det inte håller längre. Snittade lätt en flaska vin varje dag. Ibland mer. Har ändå lyckats hålla ihop jobb och familj hyffsat bra. Lyckades utan ett fel prestera sju bokslut i början av detta år. Hur allvarligt kan det då vara tänkte jag. Tiden tar dock ut sin rätt och ibland fick jag helt sonika sova ett långpass för att samla kraft.
Åkte ner till kommunens beroendecentrum. Kändes konstig att komma dit i välstruken skjorta, kostym osv. Hur hamnade jag här tänkte jag när jag hörde hur grabbarna bredvid mig diskuterade hur svårt det var att sluta med doping. Var på väg att sticka därifrån. Det är nog inte så farligt. Jag löser det själv... Satt dock kvar och väntade på min tid. Sjuksystern som jag samtalade med var så klart inte alls nöjd med mängden och tiden jag druckit. Inte blev det så klart bättre att jag skämtsamt försökte förklara att det bara är fina viner jag dricker. Hur dum får man bli? Sitter och ber om hjälp och kan ändå inte sluta hålla låda. Vi kom överens om att all alkohol skulle skippas och att jag skulle träffa deras läkare. Sa att jag fixar detta och behöver ingen medicin. Fick en B-vitaminspruta och gick hem. Första veckan gick OK. Jag gick mycket på att jag skämdes över att jag bett om hjälp. Åter hos läkaren veckan efter var jag rätt nöjd över att jag inte druckit en droppe och kände att jag kommer fixa detta lätt. Mina provsvar visade att det var dags att ta detta på allvar.
Efter två och en halv vecka skulle jag bara ta ett glas vin. Kände att jag jobbat så hårt och "var värd" ett glas. Blev två glas den kvällen. Kvällen efter blev jag kvar på ett hotell efter ett möte och tänkte att det gick ju bra igår. Blev tre glas den kvällen. Sen kom tre dagar till med en flaska per dag. På skärtorsdagen skulle jag ut och äta lunch med en gammal kollega. Blev två flaskor vin till lunchen. Vi kände att eftersom det är Påsk kan vi väl nästan ta en sväng på stan och det kan jag lova att vi gjorde. Han med 5 av Stockholms mer klassiska barer och restauranger. 12 timmar senare satt jag ensam på Riche och hade tydligen kommit på den lysande idén att lite nattmat behöver man. Kan inte förstå hur jag lyckades få beställa men jag fick in både mat och vin.
Satt helt apatisk och tittade på det jag beställd. Vad tusan höll jag på mig. Valde mellan att ta taxi hem eller söka hjälp. Har försökt att inte visa att jag dricker hemma så att barnen kan se. Nu var det rätt uppenbart.
Tog en taxi till Sankt Göran. Hade bara hört att det fanns avgiftning där. Irrade runt i mörkret men hittade efter en stund rätt. Efter lite snack med personalen och läkarna där (vilket jag tyckte gick galant) blev det en B-vitaminspruta till och upp till beroendeakuten. Nu var kl ca 03 och jag lyckades ändå blåsa 2 promille. Hade sinnesro och messa min fru innan dom tog mobilen vilket var det ända positiva när jag vaknade dagen efter. Fy fan vilken ångest. Först en fruktansvärd baksmälla. Sedan inlåst på beroendeakuten. Jag satt ju på Grand och kände mig som kung för bara ett par timmar sedan. Nu kände jag mig verkligen som världens sämsta människa. Var de värsta dygnet i mitt liv. Igår kväll kände jag att jag inte pallade att vara kvar. Svor för mig själv att jag fixar detta bara jag får komma ut. Min fru hämtade mig och jag sitter nu åter i vår villa och ser hur alla grannar påtar i trädgårdarna och verkar lyckliga. Suget finns men nu skall jag ta mig till tisdag då jag hade en tid inbokad hos beroendecentrum i min kommun.
Jag mår fortfarande dåligt när jag tänker på dygnet på Sankt Göran. Alla som jobbade där var fantastiska. Är inte det. Dock kunde man verkligen känna ångesten i väggarna. Jag hoppas att detta var det uppvaknande jag behövde.